”Det sa BP också”

Postat den 4 februari, 2011 av Karin

Även Urban dictionary har gjort en lista över populära urbana nyord och uttryck från 2010. Jag har ingen aning om hur de valts ut. Kanske någon form av läsaromröstning? Överst hittar man det svåröversatta ”gate rape”, för närgångna säkerhetsundersökningar och nakenscanning vid incheckningen på flygplatser.

Tvåa på listan över flitigt använda nya uttryck kommer ”Det sa BP också”, som i:

Lämna inte pumparna obevakade. Du ansvarar för spill

”Det kommer att ta mig hela dagen att städa upp den här röran.”

”Det sa BP också.”

Eller:

”I dag betalar jag – the sky is the limit”

”Det sa BP också.”

Själv skulle jag nog snarare ha röstat på ett ord som ”Kitchenheimer”. Ni vet, när man går ut i köket för att göra/hämta något och så står man där och undrar man vad det var man skulle göra. Det är ingen ålderskrämpa, om ni trodde det. Jag har sett det hos personer redan i ganska tidiga år, kanske oftast hos tonåringar.

Ett annat användbart uttryck är ”resolution rush”, dvs trängseln på gymmet strax efter nyår då alla nyårslöften – New Year resolutions – ska infrias. Men framåt mitten av februari ska det väl ha lugnat ner sig lite. Då, kanske, det kan vara läge att börja fundera på att eventuellt bättra på formen.

Publicerat i Ord | 3 kommentarer

Kultur ska man bara ha

Postat den 3 februari, 2011 av Karin

Vår kulturminister skyggar för ordet kultur. På sätt och vis innebär det att hon vårdar ett kulturarv på högerkanten. När förslaget till 1974 års kulturpolitik behandlades i riksdagen lär dåvarande högerledaren Gösta Boman ha sagt – med avsky – att det var som att titta ner i en burk med krälande maskar. (En olyckligt vald metafor, kan man tycka, för en person som gillade att meta.)

Det får mig att tänka på en bekant som tyckte att ”pengar ska man inte tala om, det ska man bara ha”. Kultur ska man bara ha. Eller som en engelsman sade när jag försökte förklara den svenska kulturpolitiken: ”Cultural politics? Oh dear. We tend to regard those as a dirty words.” På min fråga om han kunde föreslå några anständiga ord i stället svarade han: ”Well, if you need to mention it at all, you should rather talk about the arts.”

Kulturpolitik handlar om att vi gemensamt måste finansiera goda förutsättningar för skapande verksamheter om vi vill ha ett mångsidigt och fritt fält för kreativa idéer och uttryck. Det handlar om att medge att det blir ett mycket torftigt utbud om teater, operaföreställningar och konserter ska finansieras enbart med biljettintäkter. Det handlar om insikten att företagssponsring är en begränsad och nyckfull finansieringsform.

Tidningen City frågade illustratören och serietecknaren Liv Strömquist för ett tag sedan, vad hon anser om att kulturministern tycker att ordet ”kultur” har en negativ klang.  Lena Adelsohn-Liljeroth menade att vi borde använda ordet ”underhållning” i stället, som låter trevligare. Strömquist svarar:

”Jag tycker att namnet Lena Adelsohn-Liljeroth har en väldigt negativ klang och föreslår att hon döps om till Blubby.”

Publicerat i Att tolka, Debatt, konst, Ord | 4 kommentarer

Hacktiviteter på nätet

Postat den 2 februari, 2011 av Karin

Ny månad, nytt nyord. Språkrådet utnämner orden hacktivist och hacktivism till februari månads nyord. Ett teleskopord, säger Språkrådet, dvs två ord som skjutits ihop till ett: hacker och aktivist.

Teleskop

Helt nytt är det inte, men visst har det fått ökad aktualitet, både i wikileakflödets svallvågor och på senaste tiden då hacktivisterna haft fullt upp med att komma tillrätta med stängda digitala kommunikationsleder i Egypten.

Men är det då inte hackers det är frågan om, kan man undra. Nej, en hacker är mer inriktad på det tekniska, på vad som är möjligt att göra, medan hacktivisten definieras som en person med en politisk agenda som agerar tillsammans med andra. En digital frihetskämpe.

Spåkrådet skjuter dock in en liten brasklapp: Den som är frihetskämpe ur ett perspektiv kan vara terrorist ur ett annat. De som har en annan politisk övertygelse än hacktivisterna kanske i stället ser dem som cyberterrorister.

Publicerat i Att tolka, Ord | 2 kommentarer

Sport- och kulturjournalister kanske ska byta jobb?

Postat den 1 februari, 2011 av Karin

Kicki påminde mig (apropå sport- och kulturjournalistik) om Frans G. Bengtssons berättelse om fotbollsreferenten som fick rycka in som teaterrecensent, eftersom den ordinarie teaterkritikern var skottskadad. Historien utspelar sig nämligen i Chicago.

Sportreportern hade bara haft tid för fotboll i sitt unga liv; han visste absolut ingenting om teater och hade aldrig hört talas om den där spelaren Othello, som uppdraget gällde.

Han blev dock rätt tagen av det han såg och tyckte att idén med en svart spelare var lika originell, som lyckad. En vältalig och kraftfull person, inte olik boxaren Jack Johnson som besegrade Jeffries i Nevada 1910.

Det blev en livfull skildring av dramat. ”Othellos åkallan av alla djävlar i sorgen över sin förhastade framfart mot sin stackars gemål var den mest anmärkningsvärda språkliga prestation recensenten för sin del någonsin hört, vare sig bland fotbollspublik eller annorstädes”.

Läsarna anmodas särskilt att lägga den lovande författarens namn på minnet: Shakespeare.

Tack till Frans G. Bengtsson-sällskapets litterärt och tekniskt välutrustade medlem som på nolltid skaffade fram texten!

Teaterrecensionen blev en stor succé. De teaterinsatta gillade den fräscha vinkeln och de teaterokunniga förstod för en gångs skull vad det handlade om. Den mycket uppslagsrika berättelsen mynnar (tror jag) ut i ett förslag som vår kulturminister bör gilla: Nu när författare inte längre är en sällsynthet bör kritikerna tänka sig noga för och inte vara för negativa. Relativa omdömen är mycket användbara: ”Utan tvivel är denna bok den mest betydelsefulla i denna författares alstring.” Det är också bra att påpeka att författaren befinner sig i en utvecklingsperiod. Då slipper vi allt det där tråkiga, snåriga och negativa som skrämmer bort publik och sponsorer.

Allra bäst vore väl helt enkelt om sportjournalisterna och kulturskribenterna bytte jobb.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Att tolka, Böcker | 3 kommentarer

Entusiasmerande, lättbegriplig och inbjudande

Postat den 31 januari, 2011 av Karin

Under rubriken Kulturministerns rädsla för kultur sammanfattas några artiklar och inlägg om hennes uttalande att kulturjournalister skrämmer bort sponsorer från kulturområdet. Hon menar att sporten får sina sponsorsbidrag bland annat tack vare att sportjournalistiken, till skillnad från kulturjournalistiken, är entusiasmerande, lättbegriplig, publiktillvänd och inbjudande.

Undrar vilka sportsidor hon brukar läsa?

Efter det famösa uttalandet beslöt jag mig för att se hur det är med sportsidornas lättillgänglighet. Jag är inte särskilt sportintresserad (fotbolls-VM-nivå, oavsett om Sverige deltar eller ej), men har verkligen försökt förstå vad det handlar om på sidorna. I alltför många fall går det inte ens att lista ut vilken sport det är frågan om, om man inte känner till personerna som är inblandade.

Skridskor på fötterna och böjda klubbor=bandy

Årstiden kan ju ge vissa ledtrådar, men när jag hade läst en lång artikel som verkade handla om ishockey dök den här frågan upp: ”Håller sporten på att förvandlas i riktning mot ishockeyn?” Hmmm, inte ishockey alltså. Men på bilden har de skridskor på sig. Och klubbor i händerna – men kolla, är inte den där klubban lite böjd? Aha, bandy! En artikel strax intill handlar kanske om samma sport, men säker kan man inte vara. Inte ett ord om bandy; inte om någon annan sport heller.

Kultursidorna kan väl vara kryptiska emellanåt, men de brukar vanligtvis ge en rätt hyfsad bild av vad som finns på scener, biodukar och bokhandelsdiskar. Och det framgår tydligt vilken gren det handlar om. FILM står det överst och BARNBÖCKER, TEATER eller MUSIK.

Så är det inte inom sportjournalistiken. ALLSVENSKAN står det visserligen som rubrik, men det är ju verkligen lite allmänt. Det låter i mina öron som fotboll och inget i artikeln motsäger det, men inget bekräftar det heller. SKADESMÄLLEN handlar om Lance Ward, och det är bara fem dagar kvar till transferfönstrets stängning, och Ward går bort och Fasth har gjort sig illa och HV71 är inte någon farlig sjukdom, men ligger risigt till ändå.

Publiktillvänt? Entusiasmerande? Lättbegripligt? Nej, verkligen inte och ändå strömmar sponsorerna till.


Publicerat i Att läsa, Ord | 2 kommentarer

Ännu högre kawaii-faktor

Postat den 30 januari, 2011 av Karin

Kawaii-Kitty genererar e-postkommentarer. Någon vill köpa Hello Kitty-bensin. Någon annan påpekar att den nog snarare är motorolja än bensin och jag är beredd att hålla med om det. Ytterligare någon menar att kawaii-faktorn på den bild jag visade i går är ganska måttlig och skickar några högoktaniga kawaii-bilder, som denna med Mycket Hög Kawaii-faktor.

Men vad är detta? Ser Kitty lite sur ut på bilden? Det ingår inte i hennes framtoning. Hon har ju inte ens någon mun att se sur ut med. Hon har inget uttryck alls. Hon uttrycker alltid det du vill att hon ska uttrycka. Och mycket riktigt. Om man kollar lite närmare är det bara någon hjärtformad pryl som hon håller i som gör att det ser ut som en sur mun på bilden. Men i själva verket är hon lika med på noterna som alltid.

Det kan faktiskt bli lite för mycket, till och med för en och annan Kitty-anhängare, här utanför Kawaii Paradise i Tokyo.

Publicerat i Livet | Kommentarer inaktiverade för Ännu högre kawaii-faktor

Hello Kitty!

Postat den 29 januari, 2011 av Karin

Hello Kitty-bensin

Månadens svenska nyord i januari är enligt Språkrådet ”kawaii”. Jag har sett det i popkultursammanhang, men bara hört det användas i samtal en gång, helt nyligen. Två tonårstjejer stod med huvudena tätt ihop på bussen och tittade på något i en iPhone: ”Men åh jag dör, så otroligt kawaii!” ”Eller hur, värsta kawaii-grejen!”

Kawaii betyder gulligt. Det är ett japanskt kulturfenomen och en jätteindustri, med Hello Kitty som främsta symbol och alla hennes vänner förstås.

Detta är Kitty och hennes kompisar. En bild med mycket hög kawaii-faktor, om jag förstått rätt. Hello Kitty är jag redan lite bekant med av ren självbevarelsedrift. Katt som katt, tänkte jag först och kallade Kittys tvillingsyster Mimmy för Kitty. En femåring som jag träffar rätt ofta tyckte det var obildat, så nu jag har läst på. Fast jag råkade ändå kalla Kittys katt för Kitty. ”Men det är ju Kittys KATT!” Båda är med på bilden, Kitty med röd rosett och katten Kittys katt med rosa rosett. Hänger ni med?

Tillverkare av såväl kommersiella som mer hemslöjdsbetonade Kittyprodukter verkar ha en outtömlig fantasi. En som har fått nog av Kitty, publicerar då och då rapporter från sitt ”Hello Kitty Hell” . Senaste inlägget visar en portion Hello Kitty-äggröra med kommentaren att detta inte är något som en normalt funtad person vill vakna till.

Hello Kitty-bensinen längst upp kommer från samma plats och där kan man också få en förvarning om hur det kan bli under vinterolympiaden i Ryssland 2014.

Publicerat i Ord | 3 kommentarer

Vitaminkick

Postat den 28 januari, 2011 av Karin

Folk är så glada i annonserna. Och då tänker jag inte på alla dessa avundsvärda seniorer vars pension räcker till golfrundor, flyglektioner, utlandsresor och skärgårdsvistelser.

Folk är glada över så lite. Ofta slås man av skillnaden mellan produkternas måttligt glädjebringande förmåga och annonsens bild av fullkomlig lycka. Edith Zimmerman har gjort en liten bildserie på temat: Women laughing alone with sallad. Effekten blir rätt komisk. Plötsligt skrattade jag i kapp med alla de lyckliga kvinnorna som äter sallad. (Hittad på bloggen Besattheten)

Det kan vara svårt att förstå varför personerna är så glada om man bara ser bilden. Hon här intill, till exempel:

1. Ser hon fram mot kvällens grillfest i trädgården?

2. Har hon just köpt huset av en förtroendeingivande mäklare?

3. Är det dags att måla om huset?

Tips: Resten av familjen är lika glad.

Och varför är de här personerna är så glada? För att:

1. De ska åka på kärleksresa till Maldiverna.

2. De har tecknat en pensionsförsäkring.

3. De har bytt värmepanna.

Tips: Han har badrock på sig.

Och hur är det med den här lilla killen:

1. Har han fått ett roligt badskum?

2. Har han kissat i badkaret?

3. Har hans föräldrar satt in ett takfönster?

Tips: …nej, jag går bet. Finns nog inget som kan leda tankarna rätt i det här fallet.

Kanske är de alla glada för något helt annat?

Publicerat i Livet | 2 kommentarer

Men är dom bra då?

Postat den 27 januari, 2011 av Karin

Stadsteaterns projekt Modärna kvinnor som jag skrev om igår hade ett systerprojekt på Riksteatern och Östgötateatern, Spetsprojektet. Båda handlade om att leta upp och sätta upp dramatik av kvinnliga författare som fallit i glömska. I går kväll var det regissören Jenny Anderssons tur att berätta om Spetsprojektet, på biblioteket på Medborgarplatsen.

Det började egentligen när hon läste på Dramatiska Institutet, då det ingick något stycke av en kvinnlig 1800-talsförfattare – troligen Leffler – i kurslitteraturen. Fylld av fördomar om tantiga och hopplöst omoderna texter tittade hon i dramat och upptäckte motvilligt att det var bra. Riktigt bra. Men hon lade det åt sidan – det var ju ändå riktig dramatik hon skulle ägna sig åt.

När projektet sedan blev verklighet tog hon med sig den där känslan som drivkraft. Ifrågasättandet. Allas undran: Men är dom egentligen alls bra?

Jo, det visade sig att texterna bär än idag och det blev både konstnärliga och publikmässiga succéer. En av pjäserna var Syskonbädd av Stina Aronson, som fungerar nästan lika bra som läsdrama.

”Hon”, ”han” och lite kringfigurer försöker reda ut tillvarons villkor, med repliker som:

”…jag tycker att han ser ut som en fortsättning på en annan herre…jag tyckte strax att han inte såg ut att vara helt sin egen…!

”…han är inte min man, han är poet”

”Det var eget. Det ser han inte ut som. Jag tog honom för en ingenjör.”

”Han håller på att göra sig ett namn.”

Ett porträtt av Artur Lundqvist, sägs det, men det spelar ju ingen roll. En subtilt kritisk skildring av en som strävar uppåt, som är ”som en fortsättning på en annan herre”.

Och om en sköterska på mentalsjukhuset: ”Hon levde inte av samma liv som jag. Hon hade en annan källa till sitt…hon sådde bara saknad omkring sig…jag menar ofärg.”

Om nuet: ”Somliga framåt. Somliga bakåt. Men stackars nu som alla överger. Det får stå tomt.”

Nej det går ju inte göra hennes stil rättvisa med korta utdrag. Att läsa hennes prosa är som att se en bra, men otextad, film på ett språk som man förstår någorlunda, men inte fullständigt. Man får läsa om och läsa om och det blir bara bättre och bättre. Finns på  Rosenlarv förlag.

Publicerat i Böcker, Livet | Kommentarer inaktiverade för Men är dom bra då?

Är dom här för att stanna nu?

Postat den 26 januari, 2011 av Karin

Modärna-kvinnor-projektet på Stadsteatern har letat fram glömda teaterpjäser av kvinnor och satt upp dem på nytt. Förlaget Rosenlarv har givit ut dem. Stadsbiblioteket på Medborgarplatsen ordnar ett par kvällar med uppläsning och diskussioner. Rekommenderas varmt!

I måndags berättade en av initiativtagarna, den enastående skådespelaren Ann Petrén om projektet och läste ur Frida Stéenhoffs idédrama Den smala vägen. När projektet presenterades på Stadsteatern möttes det med skepsis och inte minst oroliga frågor från manliga kolleger om det överhuvudtaget fanns några manliga roller i de där kvinnopjäserna. ”Jodå”, kunde hon lugna dem, ”det är alldeles vanliga rolluppsättningar, det råkar bara vara pjäser skrivna av kvinnor”. Men ofta med den viktiga skillnaden, förstås, att huvudrollen är kvinnlig.

I kväll är det regissören Jenny Andersson och Åsa Sarachu som står för presentationen. Åsa har redigerat boken Är de här för att stanna nu? Den handlar om de bortglömda kvinnliga dramatikerna, om projektet och dess mottagande.

Senare i vår spelar den kämpande Fria Teatern Sanna kvinnor av Anne Charlotte Leffler. Hennes pjäser spelades och diskuterades intensivt på 1880-talet och Sanna Kvinnor var ett av de mest spelade verken på sin tid (som alltså samtidigt var Strindbergs tid).

Publicerat i Böcker, Livet | 6 kommentarer