Kört?

Läste häromdagen i Svenska Dagbladet att det numera tar över fem år för regeringen att genomföra ett riksdagsbeslut, mot tre och ett halvt för några år sedan. Och sedan har det kommit artiklar i olika tidningar om regeringens problem med att genomföra sin politik i minoritetsställning.

Aftonbladet har gjort ett kollage-montage från den där filmsnutten som brukar visas på julafton: Kalle Anka, Musse Pigg och Långben är ute och åker i en husvagn. När de äter frukost tillsammans i full fart längs bergs-vägarna ser de plötsligt på varandra och undrar: Vem är det som kör?

Precis samma fråga ställde sig Tony Blair i England när Labour efter många år i opposition äntligen fick regeringsmakten.

I den välskrivna och informativa boken        The End of the Party av Andrew Rawnsley undrar Blair otåligt varför det inte händer något med alla hans hans politiska idéer. Han har ju sagt precis hur han vill ha det. Och ändå blir det inte så, trots att han har tillgång till ett sofistikerat och mäktigt administrativt maskineri.

I Blairs fall – antyds det i boken – var problemet att han helt enkelt inte förstod hur man omsätter politiska visioner i genomförbara reformer. Han beklagar sig för en högre tjänsteman:

”Det känns som om jag sitter i en Rolls Royce och inte kan hitta bilnyckeln.”

Svaret blir att det är därför som han behöver en chaufför. Det vill säga att han borde lära sig att använda regeringskansliet i stället för att betrakta det med en blandning av misstro, fruktan och frustration. Nej då, jag drar inga paralleller alls. Konstaterar bara bilmetaforer av olika slag tycks vara gångbara i den politiska journalistiken just nu.

 

 

Publicerat i Böcker, Debatt, Ord | Etiketter , | 7 kommentarer

KIP nära dig – hela listan!

– Är det något religiöst, det där, frågade kvinnan bredvid mig i väntrummet.  Frågan gällde min stickning, som jag hade tagit med mig ifall det skulle bli lång väntan hos doktorn. Jag försäkrade att det var en alldeles oreligiös stickning och då böjde hon sig intresserat fram och följde med spänning varje liten rörelse med stickorna.

– Oh, det är SÅ det går till när man stickar! Eller på originalspråket: ”Oh, so THAT’S knitting!” Eftersom vi befann oss i USA talade hon amerikanska.

Det har blivit vanligare att sticka sedan dess, även i USA, där det ett tag var nära att bli en utdöd konstart. Nu är det dags för årets internationella KIP-dagar. Knitting in Public.

Bra idé när det inte längre är en självklarhet att ha med sig en stickning som man plockar fram, var man sitter och var man står. Stickning måste man lära sig med mun-mot-mun- metoder. Eller kloka-huvuden-ihop-metoder, kanske. Det är bara de allra stickskickligaste som har glädje av stickmönster, men de är å andra sidan så skickliga att de klarar sig utan.

Därför ordnas KIP några dagar varje år, så att man kan träffas och utbyta råd och tips. Här i Sverige kan man sticka offentligt i Rademacher-smedjorna i Eskilstuna, i Botaniska trädgården i Göteborg, i Folkets Hus i Kiruna, på isbrytaren S:t Erik i Stockholm, på Drottninggatan i Gävle och några andra platser. Hela listan finns här. Alla arrangemang är den 11 eller 12 maj JUNI.

På bilden ser jag att jag nog borde skrapa och måla fönsterbågar i stället för att sticka.

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , | 9 kommentarer

Den svenska sommaren…

Den svenska sommaren är kort och snöfattig. Här står snöskoveln och undrar vad som hände. Jag försöker förklara för den att det går undan, nu för tiden. Årstiderna svischar förbi lite för fort. Humleplantan har också brått och tävlar med åkervindan om vem som är snabbast att slingra fast allt inom räckhåll.

Snöskoveln må vara hänt, men cykeln och sopborsten hann faktiskt inte stå där särskilt länge innan de blev snärjda.

Publicerat i Att odla, Tävling | Etiketter , , , | 2 kommentarer

6 juni

Första gången jag bakade pepparkakor var jag 30 år och bodde i Östafrika. När det blev jul fick jag ett ryck och gjorde både sillsallad och pepparkakor. Och så  klädde jag en buske med lite färgglada saker så att den skulle likna en julgran. Det gjorde den inte.

Jag insåg rätt snart vad jag höll på med. Jag längtade hem, helt enkelt och hade blivit traditionskramare, för första gången i mitt liv. När de finns där, sedvänjor och traditioner, kan man strunta i dem. När de inte finns, börjar man värna dem, även om man uppriktigt sagt inte är så förtjust i sillsallad. Så fungerar det nog för alla ut- och invandrare.

En forskare, som jag hörde för några år sedan, föreläste om svenskhet i exil. Hon hade rest runt i svenskbygderna i USA. En liten stad hade en stor kaffepanna överst på sitt vattentorn, för att signalera att här bor det svenskar. På ett ställe värnade man verkligen gamla fina svenska traditioner, som den årliga lutfiskkastningen vid midsommarfirandet! Genom språkförbistring, hopblandning av olika helger och allmän handfallenhet inför dessa konstiga sjok av torkad fisk hade man kommit fram till att det nog inte var möjligt att äta dem.

Så man ordnade i stället något som påminner om varpa och diskuskastning. Den som kastar längst eller träffar rätt vinner!

Här i Sverige är det inte ovanligt att man tar en tur i sin nyputsade amerikanare på nationaldagen, gärna bland gula rapsfält mot en blå himmel.

PS 7 juni.

Här är man på väg hem igen, efter nationaldags-firandet. Jag har fått hård men rättvis kritik för teckningen i går, den där bilen här ovanför. Alldeles för trång för att vara en jänkare, och särskilt en Chevrolet Bel Air Nomad 1956. Den modellen tog begreppet familjebil till nya dimensioner. Sådana invändningar tar jag förstås på Största Allvar och gör därför ett nytt försök. Nu får det plats åtta personer!

Publicerat i Att rita, Att tolka, Ord | Etiketter | 5 kommentarer

Att sälja biljetter eller transportera passagerare

SJ:s affärsidé verkar vara att sälja biljetter, snarare än att transportera människor. Senaste resan (av många liknande) innebar några nya inslag. Vanligtvis finns det en obokad vagn för resenärer som inte köpt platsbiljett och där får de slåss bäst de kan om platserna. På detta tåg var den obokade vagnen bortrationaliserad, men inte nog med det. Man hade också tagit bort en av de bokade vagnarna. Vagn 16 där jag hade min sittplats  fanns inte. I alla fall inte på detta tåg. Till yttermera visso hade man bytt nummer på de få vagnar som fanns kvar.

Lägg därtill långhelg, fullbokat och rekordvarmt så har vi goda förutsättningar för en mardrömsresa. Men vad händer? Folk slår sig ner där de kan, i gångarna, i trapporna vid utgångarna, i något litet mellanrum, på varandras väskor. Och så halar de fram sin pocketbok och börjar läsa. Leenden och samarbete så långt ögat når! Konduktörerna jobbar snabbt med säkra bedömningar av vilka som måste ha riktiga sittplatser: barnfamiljer, gravida och gamlingar får de lediga platserna i första klass.

Ett helt tåg knökfullt med filosofiskt lagda personer på gott humör! En tåglast med människor som inser att det inte är någon idé att klaga där och då, eftersom ingen ombord på tåget har fattat beslut om att haka av vagnarna.

SJ däremot kommer nog att få en hel del klagomål och ersättningskrav för ogiltiga biljetter.

Publicerat i Debatt, Livet | Etiketter , | 6 kommentarer

Ett svalt rum och inte för mycket mat

I hotellreceptionen:

– Två veckor, det går bra. Några särskilda önskemål?

– Inte för mycket mat. Jag vill inte att den ska bli för stor. Och ett svalt rum, förstås.

– Självklart. Ljust eller mörkt?

– Råg.

– Utmärkt. Det blir 400 kronor.

Månadens nyord är enligt språkrådet surdegshotell.


 

Publicerat i Ord | 2 kommentarer

Att visualisera och missualisera

Månadens nyord har inte dykt upp ännu på Språkrådets trevliga hemsida, så jag passar på att lansera min egen kandidat: missualisera. Det betyder att visulisera på ett missvisande sätt, att missbruka perspektiv, färger, vinklar och innehåll för att vilseleda. Ungefär som en försäljningsannons för en lägenhet, tagen med ett objektiv som gör att den lilla ettan på 22 kvadrat ser ut som Blå hallen. Eller i alla fall som Gyllene salen.

Eller som skisserna över hur det kommer att bli när Slussen byggts om. Ordet har lanserats av Svenska Dagbladets krönikör Lars Ryding och han använder just Slussen som exempel. Mycket välargumenterat!

Titta på den här bilden till exempel. Ser ju väldigt trevligt ut, men jag undrar vad dessa barn gör ute på stan en morgon i fyratiden på sommaren. Och om man verkligen har rivit alla hus på Söders höjder så att den tidiga morgonsolen kan strömma in så där. Slussen ligger ju åt norr, för bövelen! Tror dom jag är dum i huvudet? Och var är trafiken, som ju ändå är någon slags huvudaktör i sammanhanget?

Alla dessa fina skisser, med soldränkta på platser där det inte kan vara sol, gör mig rätt skeptisk till resten av projektet också. Missualisering, var ordet. Varför finns det ingen motsvarande skiss på hur fint det skulle bli om man rustade upp det befintliga Slussenområdet? När alla körfält är öppna är det, såvitt jag kan se, aldrig några besvärande köer just vid Slussen. Tvärtom är ett av argumenten för ombyggnaden, att Slussen är underutnyttjad som trafikapparat. ”Kolla här, inga trafikköer – så kan vi ju inte ha det! Stockholm är väl ändå en storstad, eller hur?” Så ungefär måste orden ha fallit i stadshuset.

Och så är det popplarna, de vackra popplarna som står där slanka och eleganta som en fin vertikal kontrast mot klöverbladets svepande former, varför ska de offras? Blev det för många adjektiv där, tycker ni? Jamen om nu ombyggnadsivrarna tar till alla vackra adjektiv de kan hitta för att beskriva detta nya Slussen, denna ”mötesplats för människor”, så tänker inte jag vara den som spar på adjektiven för att visa att den befintliga lösningen har sina värden.

 

Publicerat i Att tolka, Ord, Språkpolisen | Etiketter | 2 kommentarer

Hjälp – Vildvittror!

Begreppet ”allmän park” börjar bli missvisande, tänker jag och känner mig som en riktigt arg skattebetalare, när jag återigen måste vända om med en leksugen fyraåring, eftersom parken är ockuperad av Vildvittor.

Vi har haft så otrevliga erfarenheter tidigare att jag inte tar några risker. Vildvittorna är barn från Vittra-koncernens förskolor. Eftersom man tydligen har som affärsidé att spara in på lokaler blir stadens allmänna parker Vittrornas utelekplatser. Och eftersom affärsidén tydligen också är att spara in på personalkostnader kan det hända att det är lite för många barn i gruppen och att personalen är lite oerfaren.

Ett kaxigt gäng killar i fem-sexårsåldern lägger beslag på alla landbandyklubor utom en, som min lilla skyddsling på tvåochetthalvt försöker manövrera.

När en av killarna försöker ta den, protesterar jag.

– Men hon KAN ju inte, blir svaret. Det är ju ingen idé att hon har den!

Jag får en olycklig blick och från tvåochetthalvåringen, som tyst lägger ner klubban på marken och säger att hon vill gå hem.

Det är ingen idé att försöka gunga, för alla gungor är ockuperade av Vildvittror och det är ingen idé att vänta, för så fort en gunga blir ledig, ges den till en annan vittra. ”Vi hade den först.”

En annan av mina unga följeslagare ville leka på lekbåten. Han äntrade raskt fören, men mötte omedelbart motstånd.

– Nu leker VI här, du får inte plats, sade en hotfull Vittra vid rodret.

– Jodå, menade han, där kan jag sitta. Och så pekade han på en tom plats på bänken i kaptenshytten.

– Nehej, för NU finns det ingen plats, sade Vittran och lade sig tvärs över hela bänken.

Jag betalar alltså med mina skattepengar för att ett privat förskoleföretag, som finansieras med offentliga medel, ska ockupera den park som jag också betalar med mina skattepengar. Ska det vara så?

 

Publicerat i Debatt, Livet | 8 kommentarer

Metaforfest

Oj, nu haglar metaforerna så att man nästan måste söka skydd! I går kväll till exempel brakade världens två mäktigaste fotbollsbyggen ihop, enligt en artikel i Aftonbladet.

Illa för fotbollsvärlden, skulle man ju kunna tro. Fuskbyggda arenor, förstås. Men inte alls, det handlar om fotbollsmatchen mellan Barcelona och Manchester United. Vad artikelförfattaren vill säga är att två kända lag brakar ihop i en viktig match. Att blanda in byggen som brakar ihop leder tanken åt galet håll. Typisk katakres.

Sedan, i samma artikel, läser jag att ”så länge som Sir Alex tränar Manchester United kommer de aldrig att vara underhundar i en stor final.” Undrar om en underhund är en wonderdog på engelska eller en underdog. Sedan kommer fler hundar in i berättelsen, för underhundarna kommer att möta ”hela världens bästa terrierkollektiv”. Hunduppvisning?

Det blev 3-1 till Barcelona. Så klart.

Och så Svenska Dagbladets långa artikel om en jättelik bok om ett gigantiskt filmprojekt om en kejsare som led av storhetsvansinne. Gellerfelt skriver om Kubricks havererade filmprojekt ’Napoleon’ och om sin egen fascination av kejsaren. Som barn var han ”helt insnöad” på Napoleon och ”den barnsliga förtjusningen har aldrig försvunnit. Dessa klingande fanor och flygande spel, denna, sann eller ej, gloire ! Denna uniformsprakt!”

Läs igen: klingande fanor och flygande spel! Är det en finurlig självironi som Gellerfelt stoppat in i texten, eller är det bara fel? Och vad är det för slags fel, egentligen. Flygande fanor och klingande spel har blivit en metafor för att beskriva offentlig festivitas. Men om man blandar ihop begreppen inom metaforen, vad blir det då?

En katakres är en sammanblandning av olika metaforer; då kanske detta är en autokatakres?

 

Publicerat i Att tolka, Ord, Språk, Språkpolisen | 6 kommentarer

Liv och dikt

Två Lisbeth Salander look-alikes hejdade mig utanför Södra Teatern och frågade efter Samirs Gryta.

– Sorry, tjejer, den finns inte i verkligheten, sade jag, den finns bara i Salander-böckerna.

De var så ivriga och det var trist att göra dem besvikna. Samirs Gryta är Mikael Blomqvists favoritrestaurang i Stieg Larssons böcker om   Lisbeth Salander.

De stirrade klentroget på mig med svartkantade ögon.

– Mäh! Klart att den finns! Det var ju där Blomqvist nästan blev skjuten!

Turisterna letar sig till Salanderland kring Mosebacke och det gäller det att ha en karta över Södermalm till hands, för att kunna peka  ut Fiskargatan, Tavastgatan och Lundagatan.

Jag skulle vilja tipsa alla Salander-fans om en av förebilderna till den anarkistiska Lisbeth. Hos henne finns ett eko av en annan stark och egensinnig flicka, som kom till i skuggan av andra världskriget och vars författare också misstrodde lydnad, anpassning och konformitet. Att Salander är en sentida Pippi Långstrump har noterats av många, men parallellerna är fler än man först anar. Här har jag tagit upp några av likheterna.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker | 2 kommentarer