Karin Englund

En kula varpa

Postat den 4 augusti, 2011 av Karin

Varpa är ett komplicerat spel, det har jag förstått. Sedan har jag nog inte förstått så värst mycket mer. Jo, att det självklart heter ”kasta varpa” och inte – som en del fastlänningar ibland hörs säga – ”spela varpa”. Det talas också om en kula och jag tänkte mig något i stil med lillen i boule, men en kula är helt enkelt en spelomgång. Ett slags omgång. Som i uttrycket ”börja på ny kula”.

Här är varpaplanen klippt och klar för årets stora drabbning. Varpastenarna ligger på hög. När jag förundrade mig över att de var så olika fick jag veta att vikten inte spelar någon roll. De kan väga ett halvt kilo eller upp till fem kilo. Man kastar med det man trivs med och lyckas bra med. Här är det sten som gäller, inga nymodigheter i metall.

Min förmodan att damerna kanske föredrog de lättare stenarna (nejdå, ingen fördom från min sida, det är ju faktiskt så att kvinnor i regel har mindre muskelmassa än män) visade sig vara felaktig. De deltar inte, i alla fall inte just på denna traditionstyngda plats. Men annars finns det finns damlag och särskilda regler för damvarpa (som kortare kastavstånd) men också mixed dubbel och sånt.

Varpa betyder kasta (werfen på tyska) och är samma ordstam som varp i vävning, säger min etymologiska ordbok, men här tycker jag att det blir konstigt. För visst är det inslaget som man ”kastar in” mellan varptrådarna? Varpen sitter väl där den sitter?

Publicerat i Ord, Språk | 3 kommentarer

Mera småkryp

Postat den 3 augusti, 2011 av Karin

Först var det tvättmedlet. Måste byta mot något snällare, eftersom huden blev irriterad och svidig. Sedan bilen. Jag tjatade på redaktörn, som jag delar bil med, att vi måste byta till automatväxel, eftersom ”den där kopplingen är hopplöst trög, det gör ont i knät”. Och så glasögonen. Dags för nya. Därefter vinerna. Jag underkände vårt vanliga sortiment. Måste vara något fel på det, alldeles för mycket histamin eller nåt, eftersom ett halvt glas gav mig huvudvärk. Lät bli vin helt och hållet, men fick ändå huvudvärk.

Då undrade en observant person om det möjligen var så att jag haft närkontakt med en fästing. Visst var det så, men det var ju flera veckor sedan, kanske ett par månader. Men jag bad i alla fall vårdcentralen att kolla och har man sett, borrelia av värsta sort. Mot detta tar man en dunderkur som dels känns som första månaden av en graviditet, med allt illamående, dels gör att man inte kan vistas i solen. Men den hjälper och efter tre veckor kunde jag konstatera att det var tur att vi inte hann köpa ny bil, för den gamla fungerar utmärkt, tills vidare i alla fall.

Sensmoralen är att man inte ska ta för givet att det är blixtlåset som irriterar eller bh-bandet som skaver, eller någon tvättmärkningslapp som kliar. Man bör undersöka om det inte är en sådan där liten fuling som det finns en bild på längst ner (känsliga personer bör inte kolla).

Och så en efterlysning. På någons blogg (trodde det var Cecilia N, men det verkar det inte vara) såg jag en redovisning av en lika intressant som omvälvande undersökning. Bloggförfattaren hade beslutat kolla vad som händer med fästingar som man plockat bort. Faller de verkligen döda ner efter något dygn utan värddjur, som det påstås?

Nix, ingalunda, visade det sig. Inte nog med att de överlever veckovis, de förökar sig dessutom! I den glasburk där de placerats fanns först ett mindre antal, kanske åtta-tio stycken. Efter ett par veckor var de många fler och hur det såg ut i burken efter fyra veckor vill ni nog inte veta. Men vem sjutton var det som genomförde detta grund-forskningsexperiment? Någon som vet?

Jag är lite mer observant nuförtiden. Den här fulingen drog jag loss från kroppen enligt konstens alla regler för ett par veckor sedan. Jag hoppas verkligen att den hade förlorat halva andra vänsterbenet redan innan vi träffades!

Uppdatering samma kväll: Det var ju Lilla B som hade fästingar som husdjur! Och de ursprungliga fästingarna överlevde i 49 dagar! Här kan man se hur många de var. Sedan gick den generationen bort och kvar blev små söta fästingbebisar som den omtänksamma Lilla B MATADE MED SITT EGET BLOD! Jag lovar. Läs själva på hennes intressanta och underhållande blogg.

Publicerat i Livet | 14 kommentarer

Mer sommarläsning

Postat den 1 augusti, 2011 av Karin

B Wahlströms böcker om sommarblommor, småkryp och annat är läckra små volymer med lagom mycket fakta, tydliga bilder och en liten ruta att fylla i vad man har hittat och när. Det kan ge mycket varierande uppgifter om fyndplatsen, som: ”överallt” eller ”hemma” eller ”i högt gräs”. Tidpunkten anges på motsvarande sätt med klockslag och datum, eller ”hela tiden” eller ”minns inte riktigt”.

Böckerna är perfekta för blomspotting och insektsspotting. Växter och kryp finns runt knuten, även i stadsmiljö.

För här handlar det nämligen inte om rara örter, eller sällsynta skalbaggar, utan just om det där som är lätt att hitta. Myror, maskar, sniglar, maskrosor, mossa, ormbunkar, lönnar och rönnar. (Illustrationerna är uppdaterade 3/8 för att ge en mer varierad bil av tillkomsthistorien. Ibland skriver fyraåringarna själva, ibland dikterar de innehållet för assisterande sekreterare. Det går att klicka på bilderna för att se större format.)

Det finns små fina burkar också, som man kan samla kryp och blommor i för närmre studier. För levande varelser gäller: samla in, undersöka, släppa ut igen. Annars riskerar man lätt att någon favoritsyrsa flyttar in i sovrummet.

Med risk att bryta mot den grundläggande regeln, att man inte ska tilldela dyngbaggar och spottstritar mänskliga egenskaper, använder jag argumentet att alla längtar hem till sig på kvällen, även insekter. Och om de lämnas kvar i burken över natten kanske de inte överlever.

Gräshoppa som insisterar på att få bli utsläppt

Men barn vill ju att det ska vara logiskt, så när jag pläderar för gräshoppans rätt till liv och frihet undrar de varför jag i så fall slår ihjäl mygg. ”Är det för att dom är så små?”

Jo, det är det väl egentligen, men det var inget bra svar att ge till ett logiskt barn. ”Flugor då?” Jo, flugor kan jag väl kanske tänka mig att smälla ihjäl, med något tillhygge. ”Fjäril?” Nej, det finns ju ingen anledning att ha ihjäl fjärilar. ”Men om fjärilar var jättegiftiga, som huggormar?” Jag invände att fjärilar faktiskt inte är giftiga. ”Men huggorm då. Skulle du ha ihjäl en huggorm?” Tack och lov kommer svensk lagstiftning till min hjälp i det fallet och jag kan förklara att det är förbjudet att slå ihjäl huggormar, så det tänker jag inte göra.

Gräshoppa återfår sin frihet så att den kan hoppa hem till sin familj till kvällen

Publicerat i Att läsa, Livet, Språk | 9 kommentarer

Idéstöld? Great minds think alike? Eller är jag kanske inte så unik som jag tror?

Postat den 28 juli, 2011 av Karin

I närheten av Möklinta som betyder Storberget, eftersom ”mökl” = mycket, eller stor och klint betyder berg, alltså Möklklinten, som blivit Möklinta (uttalas med kort ö), som ligger norr (tror jag) om Sala, finns en lada.

Jag tog ett kort på ladan första gången i juni 2008, eftersom jag tänkte att den där kommer att ramla ihop snart. Sedan dess har det blivit ett hundratal bilder och ladan står där fortfarande. En takpanna ramlar bort då och då, ladan säckar ihop lite mer varje vinter, men den står där. Ibland kan man se en liten upptrampad stig upp till ladan. ”Måste vara rådjur” säger jag. ”Nej, jag jag har hört sägas att det är någon galning som ränner där och fotograferar hela tiden” säger Redaktörn, som gärna kommenterar mina förehavanden. ”Vad ska du ha alla de där korten till?”

Det har jag ju inte riktigt tänkt igenom, men ett år blev de i alla fall en bra almanacka med en lada per månad. Sån’t kan man ju ha dem till.

Men nyss fick jag ett fint brev, på papper, med handskriven adress och allt, från en god vän som känner till mitt ladprojekt. Som medskick låg den här tidningsnotisen från Uppsala Nya Tidning.

Man har ju snott min idé! Och redan innan jag ens hunnit publicera bilderna, dessutom. Så vad gör jag nu? Jag kanske ska erbjuda Upplandsmuseet mina bilder så att de kan ordna en utställning nästa år också. ”Årets lada.” Men under tiden visar jag några här. Vassegoda. Vernissage på

Möklintaladans kamp

Den första bilden är från juni 2008, den sista från juli 2011. Om man klickar på någon bild och vandrar ”i sidled” finns ytterligare ett tjugotal bilder.

Publicerat i Livet, Språk | 8 kommentarer

Vad fort det går!

Postat den 27 juli, 2011 av Karin

Fortfarande juli, några dagar till.

Då är det högsommar i min föreställningsvärd, men naturen verkar tycka annorlunda. Lingonen börjar bli klara och rönnbären rodnar. Höstanemonerna med sina vackra nackar blommar för fullt, alldeles för tidigt.

Ofta minns man ju fel, men i dessa digitala tider kan man gå tillbaka till förra årets bilder och stämma av.

Sedär! Jag hittar en bild på blommande höstanemoner från den 15 september 2010. Bilden här intill är dock nytagen och många av blommorna har redan vissnat. Nästan två månader före sin tid.

Men samtidigt kommer kantarellerna som de ska, enligt tidtabellen, guld som glimmar.

Publicerat i Att odla, Livet | Kommentarer inaktiverade

Sommarläsning

Postat den 26 juli, 2011 av Karin

Just nu läser jag en cykelbok av lite ovanligt slag. Råden om utrustning och val av cykel kommer mer som förklaringar, ifall någon skulle undra: Att cykla i kjol ger en mer sensuell cykelupplevelse och herrskor är stadiga och bra cykelskor, men ändå luftiga. Dessutom har de – till skillnad från mången sportsko – en distinkt klack så att foten inte riskerar att glida om pedalerna blir leriga och hala, eller isiga på vintern. Cykeln bör vara oväxlad eftersom ”det blir så enkelt att byta en slang eller ett däck när man är tekniskt obegåvad och lite rädd för att bli stående cykellös på vägen om jag skulle börja rota i kedjekransar och annat svårt.” Om det blir lite tungt i backarna är det bara att ställa sig upp och trampa. Och om det ändå är för trögt får man gå uppför backen.

Birgitta Eklund berättar i boken Mitt hjulliv om långa cykelturer i Sverige, Danmark, Belgien, Holland och kanske framförallt Frankrike. Möten med landskap, men också med medmänniskor. Helt oförskräckt övernattar hon där det går, en form av ”sofa surfing”, med förvånansvärt många spontana och hjälp- samma människor längs hennes väg. Ett samtal på en kyrkogård i Värmland leder till nattlogi och murkelsoppa med hembakt bröd till kvällsmat. En fråga om övernattningsmöjligheter i Köpenhamns utkanter besvaras med ett ”Det går bra att sova hos mig” och som betalning räcker en bit getost bra. Så kan världen också vara om man utgår från att den är det!

Publicerat i Att läsa, Böcker, Livet | 7 kommentarer

NK (4 &) 5

Postat den 21 juli, 2011 av Karin

Med bastun på rätt köl, jord och gräsfrön på den yta som ska bli gräsmatta pustade vi ut. Inget mer bökande på tomten i sommar lovade vi oss. Då dog vattenpumpen från 1957.

Den nya pumpen sänks ner i brunnen. Elledningen ska träs i ett rör mellan brunn och källare, vilket visade sig vara knixigt. För många rörböjar och rörmokaren fick handgräva ner till den värsta vinkeln. Vi skämtade lite om ytterligare ett Nagorno Karabach, nummer fyra i ordningen, eftersom en praktfull funkia höll på att få sätta livet till. Men allt verkade vara under kontroll så vi lämnade vi projektet och åkte vi iväg på en liten utflykt.

När vi kom tillbaka var rörmokaren försvunnen, på ett oroande sätt. I äppelträdet hängde en snara. I brunnen stod en stege. Ingen levande människa syntes till.

Allt fick sin förklaring när han dök upp med en grävskopa i släptåg. Brunnen var för trång för de åtgärder som planerats. Det funkade inte att sänka pumpen med hjälp av ett rep. Någon måste ner i brunnen och fixa. Och just det. Först måste man vidga brunnen. Nu var det ingen som skämtade om Nagorno Karabach längre, det här var NK 5 på allvar.

Under schaktmassorna, bakom cementrören finns strategiska delar av perennrabatten. Men ännu värre är att farmors äppelträd fick sig en smäll så att en av de kraftiga grenarna gick av, den som ska skugga perennrabatten. Det blev lite för många förluster på en gång, lite för destruktiv framfart i en minnestät miljö. På kvällen tog jag mig en vemodig stund tillsammans med äppelträdet. Vi föll i varandras armar (respektive grenstump) och grät ut och jag lovade att göra vad jag kan för att fixa den där avbrutna grenen.

Först ett bättre snitt än det där såriga och trasiga, innan regn och röta sätter in. Och sedan lite sårsalva på det. Men helst av allt skulle jag vilja få tag i en duktig arborist som kan pyssla om trädet. Var hittar man en sådan i södra Dalarna?

Publicerat i Att odla | Etiketter arborist, brunnsgrävning | 17 kommentarer

NK 3

Postat den 20 juli, 2011 av Karin

I våras, efter bastuns andra vinter, var spänningen stor när tjälen gick ur jorden. Hade den kanske rättat till sig av sig själv under vintern? Rent teoretiskt skulle ju marken kunna frysa lite annorlunda efter dräneringen, så att tjälen kunde tänkas knuffa upp just de delar som sjunkit ner förra året. Men så blev det inte. Pagodstilen hade markerats lite ytterligare och dessutom LUTADE hela byggnaden lite bakåt. Den hade helt enkelt satt sig på bakhasorna. Kanske på grund av det myckna grävandet för dräneringen, framförallt bakom huset?

Återigen började jag med att förneka fakta. ”Nej då, inte lutar den, det ser bara så ut.” Sa jag och lutade på huvudet och då såg det riktigt bra ut. Men i längden var det svårt att vifta bort alla påpekanden om att antingen lutade bastun eller också lutade allt annat, inklusive sjön. Ett vattenpass bekräftade farhågorna.

Efter lite grävande kunde vi konstatera att det inte såg så bra ut, därunder. Plintarna skulle behöva bättre bottenplattor och dräneringen gick liksom baklänges. Vattnet från hängränna och stuprör hamnade vid den främre plinten och bidrog till att frysa upp den så att huset lutade bakåt. Plintteamet och dräneringsteamet tillkallades och det blev intressanta förhandlingar för att finfördela skuldbördan rätt. Allt sköttes dock i god problemlösaranda under trevliga fikapauser. Men mycket grävande och ett nytt Nagorno Karabach blev det ju, innan bastun stod där, rak och fin.

Så var det gräsmattan då. Vid det här laget är jag lite trött på stora fordon på tomten och drog mig för att beställa ett lass jord, som sedan måste nerför en brant slänt med hjälp av någon lastare. I stället har jag använt ett par hemmagjorda metoder, tuvtricket och påsmetoden. Tuvtricket går ut på att man tar grästuvor lite varstans på tomten där det inte märks (att kantskära paradrabatten gav åtskilliga fina kärror!) och fyller i den eländigt sönderkörda leråkern framför bastun. Sedan köper man vanliga 60-liters påsar med jord (extrapris på ICA), skickar dem utför en rutschkana så att de hamnar i närheten av målet och så sprider man ut jorden jämnt och fint och sår gräsfrö.

Först hade jag tänkt mig en pampigare altan, men så tänkte jag om och då blev det ytterligare en rand med jord närmast huset. Den frodigare randen är resultatet av tuvtricket.

Jag har spritt ut 39 säckar och sått i tre omgångar, med välkommen hjälp av syrran senaste gången. Det kommer lite gräs så sakteliga – eller är det gräsfrön som ställt sig på högkant? Ibland känner jag mig som en sådan där patetisk förälder som håller upp sin baby i motljus och hävdar att ungen har massor med hår. Men visst kommer det gräs. Visst gör det?

Fortsättning följer…

Publicerat i Att odla, Livet | 10 kommentarer

NK 2

Postat den 19 juli, 2011 av Karin

Efter sin första vinter såg bastun lite stukad ut. Först ville jag inte se det – bara inbillning tänkte jag, astigmatism, eller nåt. Eller något fel på kameraobjektivet? Klart bastun inte håller på att få ett pagodtak. Men när jag simmade ut en bit i sjön och granskade taket på håll syntes det rätt tydligt: en svacka i mitten och käckt uppsvängda hörn.

Dessutom var det sankt och joxigt runt bastun och mina patetiska dräneringsförsök gav inte önskar resultat. Små rännilar blev det som ledde bort en del av vattnet, men det tjofsade och klafsade ändå när man gick på gräset.

Lika bra att beställa dränering när vi ändå skulle gräva upp för det nya avloppssytemet.

Därmed vidtog alltså nästa Nagorno Karabach-period och nu var det inte bara ett gammalt potatisland som rök. Smultronslänten, stenpartiet och den gamla syrenhäcken måste sorgligt nog offras. En fin alpmarton lyckades jag rädda och den ena dillpionen också. De bor numera i perenn-rabatten.

Att det dessutom försvann en tufsig sockertoppsgran, som för länge sedan tappat formen är det nog ingen som sörjer.

I september hade marken hämtat sig och gräset började komma tillbaka på den dränerade marken. Pagodtaket då? Jo vi tänkte som så, att vi avvaktar en vinter och ser vad som händer. Om det behövs kan man ju sedan justera strategiska partier av bastun. Och bygga en riktig trapp i stället för provisoriet med lastpallar. Fortsättning följer…

Publicerat i Att odla | 8 kommentarer

NK 1

Postat den 18 juli, 2011 av Karin

Alla platser som någon vårdat, odlat och byggt innehåller så mycket laddning och liv. När de raseras försvinner en bit historia och möjligheten att återvända till barndomsminnen, stämningar och kontinuitet. Vårt barndomshem finns inte längre kvar, men det gör vår pappas, det som min farbror sedan tog över och förvandlade till en mönsterträdgård.

Därför är med stor tvekan som jag ger mig på förändringar på den där tomten, som vi nu vårdar så gott det går. Många stenar där barn jag lekt, och så. Men när det som en gång var ett stort potatisland hade utvecklats till ett lika poänglöst som igenväxt slyfält beslöts att detta nog var den rätta platsen för en bastu. Den gamla träbåten fick maka på sig och grodan som bor under båten flyttade med. Lekstugan fick stå kvar så länge. Sedan satte grävskopan igång.

Det blev ju inte så tokigt. Nu syns till och med en bit av den fina gamla slaggstensgrunden till farfars snickarverkstad, den som lades ner på 1940-talet. Men det var värst vad mycket vatten det sipprade ur slänten. ”Dränering”, föreslog jag. ”Nejdå, här rinner det undan ändå, behövs inte alls”, sade grävskopemännen och vem är då jag att ifrågasätta. Fast lite måste jag ju envisas: ”Hallandsåsen då?” De log, skakade på huvudet och påpekade på nytt att det lutar så bra att vattnet bara rinner undan. (Men bastun ska väl inte luta, tänkte jag, men kände på mig att den repliken skulle uppfattas som impertinent, eller nåt.)

Nästa vår stod bastun färdig och till hösten hade det rentav hunnit bli lite gräs framför. Akt 1 i det drama som vi nu kallar Nagorno Karabach slutade alltså lyckligt.

Men så hörde kommunen av sig till alla som bor runt sjön, med bestämda krav på förbättrad avloppsrening. Anläggningen från femtiotalet underkändes. Kommunala miljödamer kom och inspekterade, krafsade i jorden för att bedöma genomsläpplighet och annat, smakade på jorden (tror jag), såg bekymrade ut, men hittade till sist en lösning. Trekammarbrunn + markbädd var nog det enda raka.