Efter sin första vinter såg bastun lite stukad ut. Först ville jag inte se det – bara inbillning tänkte jag, astigmatism, eller nåt. Eller något fel på kameraobjektivet? Klart bastun inte håller på att få ett pagodtak. Men när jag simmade ut en bit i sjön och granskade taket på håll syntes det rätt tydligt: en svacka i mitten och käckt uppsvängda hörn.
Dessutom var det sankt och joxigt runt bastun och mina patetiska dräneringsförsök gav inte önskar resultat. Små rännilar blev det som ledde bort en del av vattnet, men det tjofsade och klafsade ändå när man gick på gräset.
Lika bra att beställa dränering när vi ändå skulle gräva upp för det nya avloppssytemet.
Därmed vidtog alltså nästa Nagorno Karabach-period och nu var det inte bara ett gammalt potatisland som rök.
Smultronslänten, stenpartiet och den gamla syrenhäcken måste sorgligt nog offras. En fin alpmarton lyckades jag rädda och den ena dillpionen också. De bor numera i perenn-rabatten.
Att det dessutom försvann en tufsig sockertoppsgran, som för länge sedan tappat formen är det nog ingen som sörjer.
I september hade marken hämtat sig och gräset började komma tillbaka på den dränerade marken. Pagodtaket då? Jo vi tänkte som så, att vi avvaktar en vinter och ser vad som händer. Om det behövs kan man ju sedan justera strategiska partier av bastun. Och bygga en riktig trapp i stället för provisoriet med lastpallar. 
Fortsättning följer…
Fint, fint – med vad är en alpmarton? Ännu ett blomster som jag inte känner.
Jag försöker lägga in en bild i kommentaren, men vet inte hur man gör. Vet du om det går? Jag gjorde såhär i stället: Jag laddade en bild på alpmarton så att man kan bläddra fram till den. Klicka bara på någon bild i inlägget så att den blir större och kolla sedan längst ner, under bilden. Där ska det finnas pilar så att man kan ”vandra” mellan bilderna och se även de bilder som inte är upplagda på sidan. Hoppas det funkar!
PS. Jo alltså, alpmarton: en fin tistelliknande växt som inte alls är sticksig, tvärtom mjuk och len att röra vid. Den har ett blåaktigt skimmer när den är nyutslagen, som försvinner efter ett tag. En av mina favoriter!
Detta blir mer och mer mystiskt! Först visar det sig att vi gått bort oss på Råsunda. Vid olika tillfällen. Och det är inget ställe jag frekventerar så ofta – troligen inte du heller.
Och sedan visar det sig att du har nånting som verkar ganska okänt – en alpmartorn. Och vi har också en martorn – fast i Värmland kallas den martorna. Vår sägs vara från de ryska stäpperna och den är inte alls mjuk och vänlig. Mera ilsket stickande. Bilden tagen för ca tio minuter sedan i regn och med mobilkameran. Inte bästa kvalitet. Men tror att stickigheten går fram.
Man skulle nästan kunna tro att vi är släkt!
Nej. Så illa kan det väl inte vara?
Det är ju bara ett par osannolika sammanträffanden.
Jaha. Länken var det: http://www.gke.org/pub/files/Martorna%202.jpg
Jo, men en sån har vi OCKSÅ. Den står i stenpartiet och sticks. Den som stod vid källardörren och numera i perennrabatten är lite större, blåare och framförallt mjukare.