OS-mysterium

Postat den 5 augusti, 2012 av Karin

Den olympiska fanan presenterades 1914 av IOK-ledamoten Pierre de Coubertin, pappa till de olympiska spelen i modern tid.

Idén hade varit på tal ett tag och ett annat förslag hade också lämnats in av den svenske IOK-ledamoten Clarence von Rosen.

Jag har inte lyckats hitta von Rosens förslag, men kanske det var något i samma stil som affischen för Stockholmsolympiaden 1912, som von Rosen var mycket engagerad i. Samma tanke, med de svepande fanorna återkommer också i affischen för 1920 års olympiad i Antwerpen.

Pierre de Coubertins idé var att de fem olympiska ringarna skulle symbolisera de fem världsdelar som ”vunnits till den olympiska rörelsen”. De fem färgerna representerade alla de färger som fanns i de anslutna ländernas flaggor.

Jo visst, man brukar också säga att varje världsdel har sin färg. Europa/blått, Afrika/svart, Amerika/rött, Asien/gult och Australien med Oceanien/grönt. Men det var nog inte så det var tänkt från början, utan en friare blandning av färgerna på de olika nationernas fanor.

Fanan med de olympiska ringarna användes första gången i OS-sammanhang i Antwerpen 1920 och skulle ha firat 100-årsjubileum år 2020, vid nästnästa olympiska spel.

Men i London syns inga färgglada ringar till.

Vad hände?

Uppdatering söndag eftermiddag: Den svenska olympiska kommittén håller både helgöppet och hög servicenivå. Så här kommenteras min oro för de olympiska färgernas öde i London av pressekreteraren, Björn Folin: Färgerna finns kvar men i olika manér med färg som bakgrund går det av naturliga skäl inte att ha ringarna i färg. Mot vit bakgrund är ringarna alltid i färg som i den olympiska flaggan som vajar på alla olympiska arenor.

Det låter betryggande. Jag måste hålla utkik lite bättre, för hittills har jag faktiskt inte sett en enda olympisk flagga med de fem färgerna.


Publicerat i färg, historia | Etiketter , , , , , | 8 kommentarer

Fredagstema: Loppis

Postat den 3 augusti, 2012 av Karin

Även vår lilla ort håller sig numera med sommarloppis. Första loppissöndagen var jag där med barnbarnen. Sjuåringen (som är en stenhård förhandlare) satte igång att pruta. Försäljaren i just det loppisståndet hade ovanligt många lockande prylar, lämpliga för en sjuårig tjej.

Till sist förklarade försäljaren att han sålde prylarna för barnbarnens räkning och då kunde han ju inte pruta hur mycket som helst. Sjuåringens invändning kom blixtsnabbt:

– Jag är ju OCKSÅ barnbarn!

Men försäljaren tyckte inte att det räckte som argument för att sänka priserna ytterligare.

En tanke hade dock slagit rot hos sjuåringen och fyra veckor senare var det hon som sålde ut sina frånväxta barndomsprylar. Jag fyllde på med lite diverse och till sist blev det så att jag stod i ett loppisstånd i ortens centrum, medan sjuåringen kilade omkring bland de andra stånden och fyndade för de pengar hon fått in.

Jag brukar tycka att det är lite svårt att handla på loppis. Även om det är småsummor det rör sig om vill man ju inte komma hem med onödiga pryttlar. Man går förbi stånden med blicken fäst på prylborden, nickar som hastigast, men undviker samtal, eftersom det kan kännas oartigt att inte handla då. Med mina nyvunna försäljarkunskaper kan jag lugnt säga: Prata på! Inled samtal. Fråga. För inte sjutton förväntar man sig att sälja något. Eller kanske någon enstaka pryl. Det hela utvecklas lätt till en social grej, även mellan försäljare och det byts prylar mellan stånden.

Och när det börjar bli dags att packa ihop är de mer storskaliga försäljarna populära, de med släpvagn, för till dem kan man ge allt som man inte orkar bära hem igen!

Och så en klassisk loppisreplik, som dotterns kompis levererade när de som tonåringar sålde sina barnsliga prylar på loppmarknaden i Skärholmen. Hon hade tagit med sig taklampan från flickrummet till försäljningen och en spekulant tyckte att priset var väl högt. Då sade hon upprört:

– Men du förstår väl att den där lampan har ett väldigt högt affektionsvärde!

Kolla också vad övriga fredagstemabloggare skriver om samma ämne. Det kan dröja lite, men det brukar droppa in bidrag under fredagen eller lördagen:

Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt

 

Publicerat i fredagstema | Etiketter , | 22 kommentarer

Det låsta rummets gåta 2

Postat den 2 augusti, 2012 av Karin

Med barnbarnens ankomst behövs av fler rum i huset på landet. En vägg, ett par dörrar och vips finns där två små sovrum. Som behöver tapetseras och fixas till. Jag tog ett par lediga dagar och satte igång. Dörrarna skulle målas så jag väntade med att sätta i dörrtrycken. Men jag insåg riskerna med att jobba i ett rum utan dörrtrycke, ifall dörren skulle gå igen av misstag. Med inlåsningen i dotterns lägenhet (gårdagens inlägg) i färskt minne såg jag till att jag skulle kunna ta mig ut. En kraftig skruvmejsel fungerar bra som ersättare för dörrhandtaget.

Det är lättare att tapetsera ett litet rum om det är tomt. Inga möbler. Släta fina väggar, inte en enda spik eller krok. Jag skruvade ner en väggfast hylla och bar ut den i rummet intill. Då attackerades jag av en geting och lade ifrån mig hylla och skruvmejsel (jo, DEN mejseln) och försökte jaga ut getingen med hjälp av en tidning. Den flög in lillrummet där jag skulle tapetsera; jag öppnade fönstret och fick ut den. Skönt! Men – ja ni förstår vad som hände när jag öppnade fönstret.

Dörren smällde igen bakom mig. Jag såg mig om. Skruvmejseln låg nu på bordet i rummet utanför och jag befann mig på övervåningen.

Grannarnas bil var borta. Det var långt till marken. Och där nere blommade mammas fina pioner. Att hoppa var uteslutet, men kanske jag kunde fira ner mig försiktigt. Gardinerna hade jag förstås plockat bort, så det enda tyg som fanns i rummet var de kläder jag hade på mig. Jag tog av mig de utslitna träningsbyxor som tjänstgjorde som arbetsklädsel. Band ena benet runt fönstrets mittstolpe och drog i det andra. Det knakade betänkligt både i byxor och fönster. Nej, det skulle inte funka.

Men fönsterhaken då? Den där platta mojängen skulle kanske passa i låset? Det gick lätt att dra loss den (jo just detta fönster väntar på renoveringsinsatser) och även om den var för bred för att passa i låset kunde det kanske fungera, tack vare att den är lite rundad i nosen.

Låset var för trögt och jag klarade inte att vrida om fönsterhaken hela vägen. Men jag kunde i alla fall konstatera att det skulle fungera om jag bara kunde få bättre grepp eller mer kraft i vridmomentet.

Och ser man på. Jag hade ju glömt att skruva bort en lampkrok i taket! Då kunde jag använda den att vrida med. Det hade gått hur bra som helst att öppna dörren om den inte öppnats inåt.

Jag behövde något att dra med. Att klösa med naglarna eller försöka bända med glasögonskalmen i dörrspringan var ingen idé. Jag lade mig på golvet för att tänka. Kanske skulle jag försöka hoppa trots allt? Då fick jag syn på en liten krok under fönsterbrädan. Skruvade fast den i dörren och kunde lirka in pekfingret i kroken och dra, samtidigt som jag vred om fönsterhaken!

Mitt råd är: gå aldrig in i ett rum som saknar dörrtrycken utan matsäck och mobil. Och ta gärna med en verktygsväska, för man vet aldrig.

Här är en bild på pionerna, som slapp bli massakrerade.

Publicerat i Livet | Etiketter , , , | 19 kommentarer

Det låsta rummets gåta

Postat den 1 augusti, 2012 av Karin

Deckarförfattare gillar att placera personer, gärna döda, i ett låst rum som av allt att döma låsts inifrån. Efter att personen dog. Och så kommer det en komplicerad förklaring på hur det hela gick till och förut tappade jag intresset halvvägs, för det brukar vara lite krångligt. Numera läser jag lystet om varje liten detalj, eftersom jag anser att jag är specialist på området. (Och om ni undrar hur jag kom att tänka på detta är det bara att kolla förra inlägget.)

Första gången var när vi hyrde ut dotterns lya intill vår lägenhet. Hon reste bort och det verkade vara en bra idé att hyra ut under tiden. Så jag skaffade låsbleck och sånt behövdes för att försegla dörren mellan lägenheterna.  När jag installerat allt tryckte jag igen dörren mellan hennes krypin och vår lägenhet, från hennes håll. Här skulle ingen ta sig in!

Så var det bara att gå tillbaka till vår lägenhet, via hennes ytterdörr. Men jag hade inte tänkt på att hon hade låst sin ytterdörr med sjutillhållarlås och att nycklarna hängde i vårt nyckelskåp. Utom räckhåll, på andra sidan om den numera barrikaderade dörren. Äsch, jag får ringa en låssmed, tänkte jag. Men min mobil låg i vår hall, ungefär en halvmeter från den mycket låsta mellandörren.

Ingen panik, tänkte jag (lätt panikslagen, eftersom jag var ensam i stan) i värsta fall får jag fira ner mig med hjälp av lakanen. Lakanen? Shit! Dem hade hon ju tvättat och lagt in i vårt linneskåp. Äsch, tänkte jag, förr eller senare kommer redaktörn hem från landet och under tiden får jag väl leva på kattmat. Kattmat? Ingalunda. Hon hade städat ordentligt och tömt kylen på allt ätbart. Inget matnyttigt någonstans, inte minsta brödbit.

Hänga sig ut genom fönstret och tillkalla brandkår? Vänta tills någon passerar på gatan, som man kan be ringa redaktörn, så att han tar sig tillbaka till stan? Det skulle ta tid och egentligen var ju jag också på väg till landet. Bryta upp dörren? Ja!

Observera att dörren på bilden inte har med berättelsen att göra. Det är bara ett försök att illustrera den där rörliga delen – som jag kallar låstillhåll – som jag egentligen inte vet vad den heter.

Min barrikadering hade sina brister. Den byggde på att ingen skulle inse att det var möjligt att trycka tillbaka låstillhållet som jag gömt bakom ett kraftigt låsbleck. Själva manicken, den som passar in i en liten holk i dörrkarmen, var manipulerbar, med rätt verktyg.

Rätt verktyg var en kraftig stålbygel till bokhyllan Nisse, (OBS Interiör, 1982) som jag monterade isär. När jag pressade bygeln uppifrån, bakom låsblecket in i dörrspringan, lyckades jag lirka upp dörren. Frihet!

Tror ni att jag lärde mig något av detta? Ja lite, kanske. Men inte tillräckligt. Fortsättning följer i nästa blogginlägg.

Publicerat i Livet | Etiketter , | 15 kommentarer

Hur jag lyckades bli dagen samtalsämne i fikarummet på Björkmans Bil

Postat den 31 juli, 2012 av Karin

Den här skönheten är en Saab 900i Jubileum, från 1987. Jubileum eftersom Svenska Aeroplan Aktiebolaget (=SAAB) bildades 1937. Jag har tillfällig vårdnad om den medan dottern är bortrest.

Jubileumsbilen har finesser som farthållare, taklucka, sitsvärmare, skinnklädsel och mörkgrå lack med ”veteaxet” på långsidan.

Skönheten har dock med åren blivit lite bekväm av sig och vill helst rulla igång i en nerförsbacke. Lite opraktiskt i längden, så jag beslöt testa om det kanske skulle fungera bättre med ett nytt batteri. Och oj vad pigg hon blev!

Själva batteribytet fixade Björkmans bil i Avesta på nolltid och så var det bara att köra iväg med en startvillig bil, som kändes som ny. Jag blev lite övermodig och stannade vid en affär, utan att parkera i nedförslut och när jag kom ut igen gick det förstås inte att starta. Det gick inte ens att sätta i nyckeln. Det var helt omöjligt, så jag ringde till Björkmans bil som gav några goda råd om att försöka vrida lite till vänster och sånt.

Gick inte. Gick inte att få i nyckeln i startlåset.

Björkmans bil ställde då den berättigade frågan om jag använde rätt nyckel. ”Jodå, en nyckel med svart huvud och långt ax, med en skåra i mitten och så en mindre nyckel som går till tanklocket. Visst är det rätt nyckel!”

”OK, jag kommer”, säger då den lika tålmodiga som tjänstvilliga reparatören. Och inom tio minuter kommer han verkligen. Sätter sig i förarsätet och jag ger honom den trilskande bilnyckeln. Han kastar en snabb blick på den och konstaterar att det inte är någon bilnyckel.

”Inte bilnyckel… Jo, det är det ju… eller… Ååååh NEJ!” Jag hade försökt att starta bilen med cykelnyckeln. I djupet av den alltför stora handväskan hade bilnycklarna gömt sig.  Som jag skämdes! Bad om ursäkt. Skämdes lite till och undrade hur jag skulle göra med betalningen för utryckningen. Men Björkmans bil sade ”Äsch, det kostar inget!”

Det är inte första gången jag får service långt utöver vad man kan förvänta sig och det händer alltid i Avesta. Det går alltid att ordna en tid för akuta bilproblem och det finns alltid en lånebil om man behöver det.

Vi har helt enkelt slutat serva bilen i Stockholm och ser till att sköta allt sådan här i Avesta. Snabbare, bekvämare, trevligare och troligen billigare.

Men här nycklarna är väl så gott som identiska? Visst är dom lika som bär?

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 36 kommentarer

Aerodynamiskt

Postat den 30 juli, 2012 av Karin

Flygplanstillverkningen fortsatte under veckan. Vi testade olika vikningars för- och nackdelar, lite bredare vingar, lite uppvik baktill eller smalare vingar utan uppvik.

Och så ska alla dekoreras och mönstren blir allt mer krävande. ”Liksom vågor och kurvor” går väl an och att det ska vara först lite kantigt och sedan ”bolma baktill” går också bra. Men tiger-familjen var svårare…

Sedan kollar vi på fiskgjusarna i sitt bo och hur de håller på att träna vingarna för att kunna flyga från Estland till Nigeria. Tittar på kartan.

”Är det där långt?” Femåringen granskar skeptiskt den förhållandevis korta sträckan på kartan. Men eftersom han varit i Kenya och minns den oändligt långa flygresan dit, går det någotsånär att förklara att ja, det är långt.

Vi testar drakflygning både i god vind och när det är vindstilla. De dagar då det inte blåser så mycket får man springa desto mer.

Vad hände med drakfesterna på Gärdet? Har de alldeles upphört? Borde man inte återuppta dem?

Och så hittar jag en fiffig pryl som jag troligen köpt på Tekniska museet eller något liknande ställe för länge sedan. En Zeppelinare i budgetutförande. En tre meter lång, lätt, svart ballong som fungerar så att luften värms upp, tack vare det svarta höljet och så stiger den upp i skyn. Den har blivit liggande eftersom jag gruvat mig för att blåsa upp den. Om man tycker det är jobbigt med vanliga ballonger, hur ska det då gå med en tremeters? Men så läser vi instruktionerna och det är bara att fånga in luft i ballongen genom att hålla upp den i vinden och sedan knyter man helt enkelt igen kortändan.

Den svävar faktiskt som en Zeppelinare, så länge den får vara i solen. I skuggan dalar den mot marken.

Publicerat i Att rita, Livet | Etiketter , , , | 9 kommentarer

Fredagsteman för augusti

Postat den 29 juli, 2012 av Karin

Vi är några stycket som sommarvikarierar som fredagsbloggare, där någon väljer ett ”show and tell”-tema varje fredag. Tack Livsrummet för kluriga juliteman! Denna månad står jag för temaförslagen. Det är ju både lätt och svårt. Lätt för att det finns oändligt mycket att välja på och svårt för att man måste välja bort allt utom fem teman. Jag såg mig om, kollade almanackan och insåg att det är sista sommarmånaden vi går in i, kommande vecka. Och då blev det så här:

3 augusti Loppis

10 augusti Röda

17 augusti Stöld

24 augusti Sommarens bästa

31 augusti Ny termin

Och här är listan på Fredagsbloggare

Byfånen
Gnuttan
Helena
Karin Englund
Karin på Pettas
Livsrummet
musikanta
Olgakatt

Apropå ”Show and tell” tyckte jag att den här bilden kunde passa. Det är en gravyr gjord efter en oljemålning av en italiensk konstnär Carlo Cignani. Gravören heter Massard, eller Mafsard, det stavas lite olika. Visa och berätta… Här visar Eva på alla härliga frukter som man kan äta och berättar hur gott det är. Adam sitter där på stenen och funderar på om han inte ska ta en tugga i alla fall. Verkar ju rätt lockande. Och hur farligt kan det vara?

Publicerat i fredagstema | 14 kommentarer

Säga vad man vill om engelsmännen…

Postat den 28 juli, 2012 av Karin

… men showbiz, det kan dom. Föreställ er en svensk olympiadinvigning, där kungen hämtas av vår motsvarighet till James Bond. Ska vi säga Micke Persbrandt som Hamilton? Och så flyger de helikopter till arenan, via några typiska landmärken, till exempel över stadshustornet och under Västerbron, varpå kungen hoppar med fallskärm för att landa på den olympiska scenen. Njae, kanske inte så lyckat.

Men det var bland annat vad som hände (eller såg ut att hända, snarare) vid invigningen i England i går. Samt en snabbrepetition av Englands samtidshistoria, med industriell revolution, suffragetter, välfärdssamhälle och – just det – underhållningsindustri. Kul!

Fast drottningens berömda corgis fick inte följa med. När Queen Elizabeth och Daniel Craig for iväg i helikoptern stod två corgi-hundar kvar på slottstrappan och såg verkligen snopna ut att bli lämnade hemma. Det är de inte vana vid.

Själv träffade jag på dessa hundar när jag läste Drottningen vänder blad, för något år sedan. Det är de där hundarna som orsakar en kris inom den brittiska statsförvaltningen, genom att förirra sig till slottets bakgård, där den kommunala bokbussen står och drottningen börjar låna böcker och så går det som det går.

Drottningens förhållande till vallhundarna från Wales är en livslång kärleksaffär. Rätt trevligt, tycker jag, för de där kortbenta hundarna har inget drottninglikt över sig alls.

De sägs ha utvecklats på landsbygden i Wales för att klara av att vara både jakthundar, vakthundar och vallhundar. Starka, uthålliga och billiga, eftersom de fattiga bönderna inte hade råd att hålla sig med olika hundsorter för jakt, vakt och vall.

Alltid en corgi, eller gärna fler i prinsessans, sedermera drottningens, omedelbara närhet.

 

Publicerat i historia | Etiketter , , | 7 kommentarer

Fredagstema: Besök

Postat den 26 juli, 2012 av Karin

Livsrummet föreslår besök som fredagstema denna vecka. Övriga  fredagsbloggare och teman för denna månad och finns i ”huvudet” under rubriken fredagstema.

Sommartid är besökstid, så är det ju. Ibland undrar jag om vi har för många fritidshus i detta land. Man vill ju vara ”på landet” och det är väldigt trevligt när ens vänner kommer och hälsar på. Men vännerna vill också vara på landet (sina land) och ser gärna att man hälsa på dem. Ekvationen går inte riktigt ihop, men vi jobbar på det, så gott det går.

Men så finns det några som varken vill hälsa på eller få besök.

Här är vi på väg till en kompis som hade sitt fritidshus lite avsides. Vår kompis ville väldigt gärna få besök, det ville hon, men en av hennes grannar ville helst vara i fred. Det var lätt att ta miste på vägen till kompisen och vägen till grannen.

Grannens fordon hade alla hög markfrigång, traktorer, fyrhjulsdriven jeep och liknande, så för honom var det inget problem att det låg en vass, hög sten, precis där man svängde in på hans lilla väg, vilket vi gjorde av misstag. KADONK!! sa det när bilen slog i stenen som var väl gömd i det höga gräset i vägens mittfåra. Det var bara att ringa bilbärgning som genast visste vad det var frågan om, när vi berättade var vi befann oss. ”Jahaja, Johanssons sten. OK vi kommer.”

Det hela avlöpte väl, vi roade oss på kompisens land medan bilen blev ompysslad på verkstad och vi beslöt oss för att betrakta Johanssons sten som en lokalt utformad sysselsättningsskapande åtgärd, förutom att den förstås höll folk borta från hans gård.

Men hos oss är det stenfritt, så det är bara att komma på besök!

Publicerat i fredagstema, Livet | 14 kommentarer

Kärleksflyget och Brinnande blixten

Postat den 24 juli, 2012 av Karin

Efter en mulen dag vadar vi i färgglada flygplan i sommarhuset. Flygförmågan är noga testad, alla planen har deltagit i komplicerade tävlingar som går ut på att flyga fortast, längst, högst eller loopa mest. Eftersom de alla ska ha sin personliga design och färgsättning tar det lite tid att framställa dem. Tvåan från höger har sjuåringen beställt och det är är översållat med hjärtan, särskilt undersidan som inte syns här. ”För det är ju den som syns bäst när man flyger.” Kärleksflyget, heter planet, som man kan använda till bröllopsresor, men ”annars också, om man är kär”.

Och på kvällen, när jag samlat ihop de plan som överlevt dagens övningar, hittar jag den perfekta förvaringsplatsen: en liten ståltrådsmobil med små, små klädnypor på. Där får de hänga som mångfärgade fladdermöss under natten. Favoriten, Den brinnande blixten, hittar jag dock inte. Kanske sover det planet med sin femåriga ägare en trappa upp?

Publicerat i färg | Etiketter , , | 18 kommentarer