Den där Unamuno har jag försökt få lite grepp om. Hans hustru också. Här finns en sammanfattning av hans liv och tankar.
Mest berömd är nog Miguel de Unamuno för det tal han höll vid Salamanca-universitetet under Francotiden. Franco ogillade hans ständiga uppmaningar till studenter och medmänniskor att tänka själva. Därför skickades Francogeneralen Millan Astray till universitetet för att läxa upp Unamuno och varna studenter och lärare för att vara kritiska. Exalterad ropade han: “Muera la Inteligencia!” (Död åt intelligensian!)”
Kanske inte så välvalt som budskap på ett universitet. Unamuno svarade med att ”Ni kommer att vinna, men ni kommer inte att övertyga. Ni kommer att vinna eftersom ni förfogar över mer än tillräckligt av brutala maktmedel, men ni kommer inte att övertyga eftersom att övertyga innebär att övertala och för det krävs vad ni saknar: förnuft och rättskänsla i kampen (razón y derecho en la lucha.)” Alla höll andan. Överallt i salen stod skjutklara Franco-soldater. Unamuno räknade sannolikt med att bli skjuten där och då, men i stället leddes han iväg och sattes i husarrest. Några dagar senare dog han i en hjärtattack.
Som student vid universitetet i Madrid samlade han andra nyfikna och nytänkande. Hans lärare talade om honom som ”föreståndaren för en blasfemibutik”. Han gillade paradoxer och påståenden som vände på det vedertagna:
”Livet är tvivel och tro utan tvivel är död.”
”Om en person aldrig motsäger sig själv måste det bero på att han aldrig uttrycker något alls.”
”Att skaffa sig vanor är att upphöra att leva.” ”
Vi borde försöka vara föräldrar till framtiden i stället för barn till det förflutna.”
”Mitt mål är att oroa och störa människor. Jag säljer inte bröd; jag säljer jäst.”
Han blev professor vid Salamancauniversitetet, formellt utsedd av kungen, vilket inte hindrade honom från att kritisera kungamakten. Kungen svarade med att censurera det han skrev, vilket naturligtvis gav Unamunos ord extra tyngd. När Primo de Rivera tog makten genom en kupp 1923 var han kritisk mot dennes diktatoriska och nyckfulla maktutövningen och han förvisades till Fuerteventura.
Och eftersom jag råkar befinna mig på samma ö, tänkte jag det var en bra idé att hälsa på honom i Casa de Unamuno, i hamnstaden Rosario. Lättare sagt än gjort, visade det sig.
Hans gata är avstängd och grävskoporna har tagit över. Men genom att gå runt kvarteret och in genom en stor administrativ byggnad kunde vi till sist hitta Casa Unamuno. Här står han utanför sitt hus och begrundar den nya tidens framfart.
Själva huset är ganska litet och rummen förvånansvärt små. Som om allt är förminskat till ungefär 75%. Den som söker kunskap om Unamuno ska nog leta någon annanstans, till exempel på Casa Museo de Unamuno i Salamanca.Här får vi mer en illustration till hur svårt det är att skapa museer kring kända personer, särskilt som främst ägnat sig åt att tänka och skriva.
”Inte ens en vit liten fågel”, tänkte jag efter 
genomvandringen. Han gillade att hålla på med origami och det hade man väl kunnat illustrera i alla fall.
Och jag tycker inte att det är någon bra idé att ställa fram hans potta på golvet i sovrummet. Där tror jag inte att den förvarades under hans livstid, om den ens användes, när badrummet intill såg ut såhär.
Men så var det det här med hustrun, Concepción. Hon verkar inte ha varit med under deportationen till Fuerteventura, för här finns inget spår efter henne. Inte ens i köket.
Återigen får man söka sig till Salamanca, där det i alla fall finns foton.
Där är hon, Unamunos barndomsförälskelse och senare fru och några av deras många barn. Concepción Lizárraga hette hon som ogift, enligt alla källor utom Casa de Unamuno i Rosario, där man menar att hon heter Salome. Kvinnan i receptionen letar fram ett skrynkligt papper ur en låda: en bild av en dödsannons? Eller någon form av gravinskription? Och varför har Salome/Concepción inget födelsedatum? Hans mamma hette ju Salome. Har man blandat ihop dem? Frågorna hopar sig.
En påse äkta kanariskt salt från öns Saltmuseum finns i potten, samt två av de bästa böckerna från vårt resebibliotek:
Och så här ser det ut vid Las Playitas. Den här stranden klassas oftast som svart. Det är den i alla fall inte. Gråbeige, kanske?
