Sist jag skrev om USA:s president fick jag nästan 30000 kommentarer på ryska. Nu har jag plockat bort allihop och är redo för nästa ryska invasion. För jag har svårt att inte skriva om hans avresa från Ankara efter Natomötet i juli.
Den fyller nu både nyhetssändningar och kommentarsfält och de AI-genererade bilderna är många. Det skulle ju kunna räcka, kan man tycka, men jag kan liksom inte låta bli att skriva om det ändå.
Det fanns säkerhetspolitiska uppgifter om att Iran kanske skulle skjuta ner hans nya fina plan, så i all hast bytte han till gamla Air Force One. Fast sedan gjorde han ytterligare en manöver i hemlighet och lät sig smugglas ut (via cateringvagnen) till ett tredje flygplan. Smart, kan man tycka.
MEN!
Kvar på det andra planet, det som enligt säkerhetstjänsten skulle skjutas ner av Iran, satt alla hans medarbetare.
I stort sett hela staben lämnades åt sitt öde, stabschefen, finansministern, hans superlojala pressekreterare Karoline Leavitt och många journalister. Jag vet inte vad man ska kalla denna variant av att bli kastad under bussen, men ofattbart själviskt och cyniskt är det att lämna sina medarbetare som villospår när man själv sätter sig i säkerhet.
På bilden ser man den alltid lika lojala Karoline Leavitt, i en tidigare presskonferens, förklara att arbetslösheten faktiskt är hela 4,3 procent under hennes president medan den bara bara var ”dismal 3,4” under den tidigare presidenten.
Hursomhelst. När Karoline Leavitt insåg hur nära det var att hennes chef med berått mod utsatt henne för dödsfara fick hon nog. Hon lämnar jobbet, och det gör hon rätt i.
I efterdyningarna dyker det också upp uppgifter att hela scenariot grundande sig på ganska vaga uppgifter från Israels säkerhetstjänst, som USA.s president tog på större allvar än de flesta andra. Jag vet inte riktigt om det gör hans handlande värre eller sämre.
Värre eller sämre? Både och, uselt och typiskt Trump skulle jag säga.