Nu är det olika personer på nätet som tar mig i kragen och talar om för mig hur jag borde bete mig i olika sammanhang. Jag misstänker att det beror på att vi kom att tala om vett och etikett-experten Magdalena Ribbing för några veckor sedan. Eftersom Facebook avlyssnar ens samtal (väl?) översvämmas mitt FB-flöde nu av utförliga beskrivningar av hur man uppträder i bättre sällskap. Det handlar enligt uppförandeexperterna om kungligheter och ”old money”, eller mer specifikt gamla östkustfamiljer i USA (tänk Vanderbilt, Rothschild, Forbes och Winthrop).
Den här mannen dyker ofta upp med goda råd. Här berättar han hur man gör när någon ber om saltet vid middagsbordet. (Det där med salt är en laddad fråga. Ska man alls salta extra? I så fall innan man smakat eller efter? Innan är artigare enligt vissa, eftersom det då handlar om att man alltid vill ha lite extra salt och inte om att den aktuella rätten är undersaltad.) Nåväl, den här mannen vill att vi skickar saltet sidledes runt bordet även om den som ber om saltet sitter inom räckhåll. Varför? Det får man möjligen veta om man klickar på länken i hans inlägg … Nej, jag klickade inte.
Här är en annan vanligt förekommande person, eller kanske AI-skapelse, som talar om hur man beter sig när man är inbjuden till en kunglig måltid, där det serveras hamburgare.
Det liksom är dubbelt osannolikt att det skulle inträffa; man blir sällan bjuden på kungamiddagar och om man mot all förmodan skulle bli det, är föga troligt att man får just hamburgare.
Därför vidarebefordrar jag inte hennes råd om hur man bäst äter en hamburgare i sådana sammanhang, men jag kan tipsa om att det grepp som hon demonstrerar på bilden är olämpligt.
Ett genomgående tema verkar vara att det gäller att imponera och dominera med subtila medel. ”Slå dig inte ser i soffan, även om den ser bekväm ut! Se i stället om det finns en lite högre stol och välj den även om den ser obekväm ut. På så sätt behärskar du rummet utan ansträngning.”
När man går på restaurang är möjligheterna att göra bort sig många. Man ska inte tävla med värden eller värdinnan med sin outfit, men den ska vara lämplig för sammanhanget. Marinblått är alltid rätt! Eller den här syrenfärgade skapelsen med cape och slits upp till låret. Man undrar ju vad värdinnan har på sig i det fallet!
Smycken är förstås ett kapitel för sig. ”Less is more!” säger den här damen, med sina ovanligt stora pärlor. Really?
Det vettigaste rådet hittills har nog varit en varning för märkesvaror. ”Gå inte omkring som en annonspelare! Old money ser med förakt på sådana vulgariteter som en Hermès-väska för en halv miljon.”
Det tycker jag är en rimlig inställning oavsett om man träffar gamla pengar eller ej och jag tänker: Kära Magdalena Ribbing, du är saknad!
Man kan nog fara vilse lite varstans när det gäller vad som är praxis eller en oskriven lag.
Får många år sedan lånade jag ut en tunn vit fin batistsärk som min mor ärvt från kusinerna i England. Denna särk, eller nattskjorta, tjänstgjorde vid flera tillfällen vid de luciatåg som jag var deltagare i under min skol tid och det var inget särskilt med det.
Så var det dags för barnbarnsflickan att göra debut i det luciatåg som traditionellt ägde rum i hennes skola. Borde inte denna särk ha ett präktigt skärp tänkte jag och letade fram ett brett rött nytt och fräscht sidenband som jag anpassade till flickebarnets midja.
Naturligtvis var det viktigt att farmor och farfar bevittnade denna festkväll med allt vad som därtill hörer vid lucias firande. Något vackert rött skärp såg jag inte till och när vi skulle åka hem frågade jag vad som hänt med detta sidenband. Jag fick då veta att det bara var Lucia som fick ha ett sånt skärp, alla andra fick nöja sig med glitter.
Av hennes nästan skandalartade tonläge vid förklaringen förstod jag att jag gjort mig skyldig till ett stort brott mot vad som brukades.
Särken fick jag åter och sidenbandet också.
Där fick jag och man kan aldrig vara säker på att ”göra rätt”.