I ett radioprogram nyligen (kanske Kropp och själ?) fick jag veta att man kan bli deprimerad av våren. Det beror, enligt den läkare som intervjuades, på att dagslängden ändras så snabbt. Lyckligtvis är det fler som inte bli deprimerad av våren och turligt nog hör jag till den kategorin (det räcker så bra med den årliga januariletargin).
Vårtecknen piggar upp och våren är den mest optimistiska av alla årstider. Även om det kommer bakslag, som till exempel snö i maj, så vinner ljuset och värmen till slut.
Inte så konstigt att alla kulturer och väderstreck har sina sätt att markera när det vänder. På Yukatan-halvön vallfärdar man till Kukulcán-templet, byggt från 700-talet till ormgudens ära. Där har man lyckats bygga så att solen faller i ett ormliknande mönster längs pyramidens sida, just vid vårdagjämningen.
Och Stonehenge, förstås. Där fångas solen i fördelaktiga vinklar vid alla viktiga övergångar mellan årstiderna.
Till och med New York, med sina rutnätsgator har speciella datum då Manhattan omvandlas till Manhattanhenge, men då handlar det om sommar -och vintersolstånden. Solen går ner i gatunätet kring sommarsolståndet och vintersolståndet. Breda gator som fjortonde, trettiofjärde, fyrtioandra och femtiosjunde är bäst. Det verkar som om New York-borna är sugna på kollektiva upplevelser, för då flockas de i massor på de bästa gatorna.
Själv är jag nöjd bara jag hittar några små krokusar, snödroppar och vintergäck. Och det gör man ju så här års.
