Institutet för språk och folkminnen påminner om att det är semikolonets dag idag, med ett citat ur Vilhelm Mobergs Sänkt sedebetyg. Skollärare Mård reder ut begreppen så här:
Dä finns tre stöcken skeljetecken här i världen: Dä lella, dä halvstora och dä stora. Di kallas komma, semmikolen och ponkt. Vid komma ska ni styra er lite, bara lite – så lång tid bara som det tar att blinka en gång. Vid semmikolen ska ni stanna dubbelt så lång tid – eller två blinkningar. Men vid ponkten ska ni styra er och ge er god tid medan ni drar ett helt andetag ur bröstet. Kom ihåg dä, barn, så länge ni lever!
Jag tycker det är ett behändigt och trevligt skiljetecken och jag påminner då och då om dess användbarhet. Konstigt nog är det kontroversiellt, anses snobbigt eller till och med ”omanligt”. Dumt, för det är ett praktiskt litet skiljetecken när en punkt känns för bryskt och ett komma för vagt; ett smidigt sätt att binda ihop meningar för att understryka ett samband helt enkelt.
Men varför har det ett så konstigt namn, semikolonet. Kolon vet vi ju vad det är: de där två punkterna som säger att nu ska jag berätta något. Men ”semi” betyder ju halv! Ett halvt kolon skulle i så fall rimligtvis bli en punkt. Men det är krångligare än så. Kolon kommer från grekiska och betyder led, kolonn eller del av text.
Aldo Manuzio hette mannen som hittade på detta skiljeteckenpå 1500-talet. Kanske (nu spekulerar jag) kom han på att det skulle heta semikolon eftersom han såg framför sig två språkled, eller meningar, som behövde hållas samman för att de handlade om samma sak, men ändå hållas åtskilda, eftersom de var fullständiga meningar.
Tack! Håller med. Men läser detta först i dag, dagen efter semikolonets dag. Så jag missade att högtidlighålla detta behändiga skiljetecken. Är medveten om att dess existens är hotad men använder det själv gärna. Jag har en trevlig bok på engelska som heter ”Eats, Shoots & Leaves. The Zero Tolerance Approach to Punctuation” av Lynn Truss. Nu får ditt inlägg om semikolon mig att plocka fram den boken och läsa om.
Bra bok och bra att du har den engelska utgåvan. Den finns i översättning också, men tyvärr har den sina brister. https://www.karinenglund.com/artiklar-och-annat/andrum-radrum-och-forstaelse/
Jag som mest läser gamla böcker fascineras av hur generösa dåtidens författarna var med semikolon. Själv använder jag det, men undrar alltid om jag borde ha valt något annat tecken.
Och Karin Boye skrev så här iet brev till Erik Mesterton i ett brev den 11 april 1932.
”Du frågar, om jag har något principiellt emot semikolon. Nej. Jag måste svara som översten sa om Wagner: ”Tycker om honom gör jag inte, men jag fruktar honom intet.”
Margaretha
PåSladden; läser vad Gabrielle skrev och ska just plocka fram samma bok.
Ja, det finns en del semikolonmissbrukare i det förflutna. Jag är beredd att förlåta dem, så länge de använder skiljetecknet korrekt. Men jag gillar inte när det får ersätta kolon eller komma.
Fint Boyecitat!
PåSladden: Jag länkade i kommentaren till Gabrielle till en artikel jag skrivit om skiljeteckensboken av Linn Truss. Den är bra (boken alltså!); översättningen till svenska – Komma rätt, komma fel och komma till punkt – blev inte så lyckad. Den sortens språkbok måste vara mycket svåröversatt.
Äntligen ett hyllande av ett bortkommet tecken, som av vissa så kallade kulturpersonligheter betygssätts som ”snobbigt”. Såna snobbar är förfärliga.
Det finns nog en särskilt plats i helvetet för den sortens snobbar!