Avlyssnat på stan

jobbar inteEn mamma stannade framför fönstret vid en leksaksbutik i Gamla Stan och pekade entusiastiskt på ett par dockor. Döttrarna tittade lite mer kritiskt och verkade inte alls lika förtjusta. Jag stannade också till, det var riktigt fina dockor, lite ovanliga.

– Men hörni, visst är dom urgulliga!

(Ohörbart mummel.)

– Vilken skulle du vilja ha? Vad säger du? undrade mamman och vände sig till den yngsta dottern, som såg ut att vara i sexårsåldern.

– Vetinte. Den kanske? Sa lilltjejen och pekade på en docka i full playamundering.

hon som jobbarDå piggnade storasystern till och sade förargat att hon verkligen inte ville ha den andra dockan.

– Varför ska jag ha den som jobbar! Jag vill också va på stranden!

– Men lugna er tjejer, vi går in och kollar, det kanske finns fler stranddockor!

Sa mamman och försvann in i butiken med sina döttrar, troligen för att köpa de dockor som hon förälskat sig i.

Om jag hade haft tid hade jag följt med in i leksaks-butiken för att se dramats fortsättning. Kanske köpte mamman två snarlika dockor och dubbla outfits för stranden. Eller tog hon kanske rentav tillfället i akt att förklara för döttrarna att det inte funkar om alla ligger på stranden och latar sig. Några måste ju jobba också…

 

Det här inlägget postades i Att tolka, Livet. Bokmärk permalänken.

13 svar på Avlyssnat på stan

  1. Skogsgurra skriver:

    Det hade varit mera PK om det hade varit en pappa med två söner som diskuterat vem som skulle ha strandbruden respektive köksdjuret.

  2. Musikanta skriver:

    Jag förstår inte den mamma som frivilligt ställer sig framför ett leksaksaffärsfönster och FRÅGAR om det är någon leksak barnet vill ha. I de flesta fall gäller det ju att försöka undvika sådana fönster.

    • Karin skriver:

      Ja, verkligen! Men i det här fallet verkade det mer vara mamman som var väldigt sugen på att köpa dockorna och därför behövde hon döttrarna som alibi. Men de var väldigt svårflirtade, måste jag säga. Undrar hur det gick, egentligen. Den stackars mamman kanske blev utan dockor…

  3. hyttfogden skriver:

    Jag skulle också ha gjort som den mamman!

    • Karin skriver:

      Jag vet! Jag kände igen mig lite i henne. Vi hade en fantastisk dockaffär i våra kvarter för några år sedan och jag gick in ibland bara för att titta. Riktiga konstverk, men prislapparna, prislapparna… Fyra, fem tusen kronor var inget ovanligt för de större dockorna.

  4. Pysseliten skriver:

    Jag läste en bok som hetta ”Mats och Eva-Karin i leksakslandet” när jag var liten. Ända tills sidorna vara alldeles trasiga och man knappt kunde se den söta nallen och fina tummelitendockan på bilderna längre. DET skyltfönstret drömde jag om! Jag köpte boken till mina barn, men jag tror inte att dom fastnade för den på samma sätt.
    Den där mamman borde läsa Glasblåsarens barn!

Kommentarer inaktiverade.