Livsrummets förslag till lördagstema är Läsa. Det kan man skriva mycket om. Men jag väljer nog en skildring av min läsande farmor, som jag är väldigt glad att pappa hann berätta för mig.
Som barn tillbringade jag mycket tid hemma hos farmor och jag uppfattade henne som en rätt oåtkomlig person. I princip positivt inställd till sina barnbarn, visst, men också med bestämda uppfattningar om mycket. Som till exempel det där med att kamma håret eller klippa naglarna utomhus, som jag berättat om tidigare.
Och så var det det där med böcker. Visst fick man väl läsa, men bara när man var ledig. Ledig var man först när alla sysslor var avklarade och alltid var det något, som måste uträttas först. Inte vet jag om hon gjorde det med flit eller om det var en oavsiktlig effekt av hennes förmaningar; följden blev i alla fall att läsandet blev den mest lockande och lustfyllda sysselsättning jag kunde tänka mig. Själv såg jag aldrig farmor sitta och läsa. Hon donade alltid med något i huset, eller vävde eller spann. Men så berättade pappa några år innan han dog om en sen natt, eller tidig morgon snarare, då han och farbror Erland varit iväg på dans i Hedemora och cyklat hem de fyra milen i den ljusa sommarnatten.
”Och där satt morsan vid köksfönstret och läste en roman. Hon var så försjunken i boken att hon varken hörde eller såg något annat. Och samtidigt kliade hon sig på ryggen med brödkniven.”
Jag är så glad åt att ha den bilden av min farmor också. Ser henne sitta där med utsikten över sjön i det tidiga morgonljuset, i nattlinne, med sin långa hårfläta på ryggen. Och så sakta och njutningsfullt kliar hon sig med den långa brödkniven medan hon befinner sig någon helt annan stans i fantasin.
Uppdatering: Jag tyckte det var svårt att se hur farmor egentligen bar sig åt när hon spann, så jag skrev och frågade systerdottern som är bra på allt som rör textila traditioner och så här svarar hon: ”Det ser ut som om hon har ett rullat kardflor i handen. Resten av kardfloren ligger i soffan på sidan av (den där högen med vita, luddiga ullkorvar). Men jag blir ju nyfiken, vad det blev av det där garnet sen.. har du några barndomsminnen innehållande vita raggsockor kanhända?” Jodå, Emma. Vita, varma och mycket sticksiga sockor!
Läs här vad de andra lördagsbloggarna skriver om att läsa: Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt
En oförglömlig syn, fastän du inte själv har sett den.
Men det var ju så även här, att läsa det var nästan syndfullt.
Det gjorde man bara när man inte hade någonting annat för händer.
Vad som är synd och lättsinne förskjuts hela tiden. Barn i framtiden kommer nog att få höra förmaningar om att de borde ägna sig lite mer åt dataspel, eller åtminstone kolla på en film…
Underbar bild! Klart man som barn oemotståndligt dras in i böckernas värld när de ges ett så förbjudet skimmer. :)
Ja tänkt om man blivit UPPMANAD att läsa. Då hade det nog inte blivit så mycket läst.
Jo, Farmor kände att hennes plikt var att hålla ordning på familjen. Att värna den sociala statusen och framför allt se till att ingen fick någon fläck på sig som kunde hota familjens position. Så var tidsandan och hon var säkert inte värre än andra.
Framför allt var hon noga med att barnbarnen inte ”kom i dåligt sällskap”.
Det dåliga sällskapet definierade hon helt godtyckligt. Ett par episoder minns jag tydligt.
Den första var när jag hade setts i sällskap med ett par grannpojkar, som tydligen ansågs tillhöra ett lägre socialt skikt. Då ringdes det upprörda samtal och jag, som inte hade en aning om vad som var på gång, utsattes för ett riktigt otrevligt och för mig obegripligt förhör.
Det andra var när det uppdagades att vi brukade hälsa på gubbsen som jobbade på slaggtippen vid järnverket. De låg näst längst ner på skalan. Under hyttarbetarna, men över slasktunnetömmarn. Då blev det återigen ett jäkla liv. Telefonsamtal. Förhör, hade vi smakat snus? Och återigen stränga förbud. Som vi gav blanka fanken i.
Jag tillåter mig ha en alldeles egen tolkning av Farmors plötsligt påkomna litteraturintresse. Hon satt uppe och kollade så att pojkarna kom hem i städat skick och att de inte hade något olämpligt sällskap med sig. Läsa var inget hon sysslade med. Boken var nog mest ett genomskinligt kamouflage som kanske Martin gick på, men knappast Erland.
Jag uppfattade henne som mycket jordnära och utan några litterära böjelser. Jag minns att den enda litteratur hon uppskattade handlade om en figur som hette Kalle Utter. Det var lite av en tidig Åsa-Nisse. Ska försöka hitta några texter om honom. Kom ihåg att Farmors brorsa hette Gräng-Kalle och var förebild för August/Kronblom i stora delar. Persson var flitig gäst i Björknäs. Farmor och Kalle var lite lika.
Nej vet du vad! Jag är övertygad att hon läste Madame Bovary. Eller åtminstone Anna Karenina. Inte sjutton orkade hon hålla koll på sönerna som var ute och roade sig varje onsdags- och lördagskväll och ibland inte kom hem överhuvudtaget.
Och inte hade hon någon aning om att vi umgicks med Karl Persson aka Skogarnas konung och hans slaggtippsmedarbetare. Alrik, någonting? Det måste ha varit någon mera närboende moralens väktare som ingrep. Och vilka grannpojkar då? Undrar om vi hade samma farmor, undrar jag.
Någon Gräng-Kalle känner jag inte till, men däremot farbror Kalle i Björknäs. Och om du menar att han och farmor var lite lika så tycker jag att du liksom upphäver ditt eget resonemang, för han var inte särskilt ängslig av sig när det gäller social status och uppförandekoder och annat liknande. Tvärtom, kan man nog säga.
Nils-Erik hade hänfört berättat om just Alrik och Skogarnas Konung – kul att du minns dem så väl – och kanske brett på lite extra när han märkte att det blev reaktioner. Och eftersom han och Ellen vistades på Sjölandet så blev det som det blev. Du var ju i egenskap av flicka höjd över den typen av övervakning. Det kom väl senare antar jag. Men då hade jag tröttnat på det ständiga vaktandet och dratt. Först till sjöss på somrarna och sedan Stockholm.
Jag minns inte vad grannpojkarna vid sjölandet hette. Det var huset innan Sjögrens. En av dem tror jag hette Torgny.
Visst var Farmor och Gräng-Kalle lika. Även om de hade lika olika social status. Jag tror att Gräng-Hugo maskerar Kalle lite grann.
Aha! Korvspadet klarnar. Mamma och pappa visste ju hela tiden att vi för det mesta lekte på slaggtippen och liftade med slaggtippningståget. Inte ens efter att jag fick en skrovlig skrotplåtbit genom knät blev det förbud att leka där.
Men möjligen gjorde Nils-Eriks livfulla skildringar att någon vuxen började undra om det eventuellt fanns några risker förknippade med den där lekplatsen. Glödheta slaggdösar, vassa slaggblock, tippande vagnar och oskyddade järnvägsspår.
Och visst var det farligt. Det var bara för ett par år sedan jag fick veta att Alrik blev ihjälklämd mellan lok och vagn, på tippen.
Och kolla här, Gräng-Hugo demonstrerar sin fiskelycka!
Kunde ju faktiskt ha varit du. Lite värre än den förmodade snusorgien. Som faktiskt aldrig inträffade. Det hände på en annan slaggtipp, den i Borlänge när vi byggde inkommande 130 kV ställverk för Trängsletlinjen. Men det är en helt annan historia.
Eller du. Fast vi klarade oss ju! I stort sett.
Visst är det stugan i Björknäs i bakgrunden?
Ja, det kan det vara. Inte är det Karlshem i alla fall.
Hejsan.
Stefan heter jag och jag har mina rötter från Fallet som ligger några kilometer från Björknäs vid Grängen. Har ett kort hemma som min mor brukade berätta lite om ibland, på kortet står min morfar Valter Högberg från Fallet och Björknäs Kalle, som dom kallade honom för. Kalle brukade gå genom skogen från Björknäs via Svarttjärn till Fallet och besöka min mormor och morfar mellan varven, min mor berättade att han även köpte mjölk av dom som han tog med sig över bergen hem. Om inte mitt minne sviker hette kalles son Hugo och kallades Gräng hugo, skulle gärna lagt upp kortet här men hittar ingen möjlighet till det/Stefan
Hej Stefan! Vad intressant med grannträffarna mellan Fallet och Björknäs! Det är fint där vid Grängen. Har du kvar några kontakter med trakten?
Vad synd att det inte går att ladda upp kortet, men jag tror inte det finns den funktionen på den här bloggen. Det är bara från ”mitt håll” som jag vet hur man gör.
God morgon Karin.
Min mors föräldrahem Fallet hade vi kvar i släkten till 1986, det stället ägs av andra numer. Men jag bor i Avesta och har mycket släkt runt Horndal så jag brukar åka runt området mellan varven och drömma mig bakåt i tiden. Sista gången jag var till Björknäs vid Grängen var i slutet på 90 talet, då följde min mor med, hon berättade mycket om Kalle och att hon ibland brukade följa med honom hem över skogen från Fallet. Minns att hon sa att Kalle var väldigt snäll.
Det är otroligt fint vid Grängen och jag brukade gå dit ibland från Fallet i ungdomen, det fanns flera stigar dit på den tiden och ofta tog vi stigen intill sjön Botjärn, man hamnade då i andra ändan på Grängen.
Det går fortfarande bra att hälsa på i Björknäs! Pappas kusins familj har stugan kvar och det har blivit någon stuga till. Det var alltid pappas favoritställe och efter hans begravning i augusti 1997 åkte vi dit allihop en vacker sensommarkväll med många fina minnen.
Och jag sitter storögd på läktaren som vanligt.
Fast lite hann du väl träffa farmorn i alla fall? Hon bodde ju hos oss på Ängsbacken ett tag. Då måste du ha varit i sjuårsåldern. Kanske åtta. Inga minnen från då?
Jo jag minns hennes stora ända när hon backade nerför trappen i Karlshem. En imponerande syn. Men att hon bodde på Ängsbacken, det har jag väldigt svaga minnen av, det kan inte varit någon längre tid.
Ett halvår, kanske? En vinter? Kortare än så? Och var sjutton sov hon?? I Gunnars/Johans rum? Rummet innanför köket?
Ingen aning, så himla tråkigt hon måtte haft det. Om hon inte hittade något att läsa alltså.
Mamma var ju lindrigt förtjust, jag har för mig att hon beklagade sig i efterhand.
Den där historien om den sena/tidiga hemkomsten har jag också hört av pappa. Farmors kommentar skulle ha varit Jag skulle bara läsa ut kapitlet…. Det uttrycket har används flitigt i mitt hem om situationer där man förlorat sig och glömt tiden, inte sällan över en bok.
Ni hade ju mycket tightare förbindelser med Sjölandet än jag. Bilden av läsförbud och bokbrist är främmande för mig. Den bild jag har efter pappas beskrivningar är att familjen var beläst och flitiga kunder i biblioteket. Undrar om det var hans önskan som tog sig sådana uttryck?
Uttrycket bokskred användes av pappa. Han påstod att det tillkommit när någon av syskonen lagt för många böcker på platten ovanpå de stående böckerna i en överfull bokhylla så att alltihopa rasade ut och ner i någon av pojkarnas säng.
Farfar och de fem barnen var flitiga läsare. Men Farmor har jag inget sådant minne av. Jag sprang där mycket ofta under somrarna och vi pratade om mycket. Bland annat om mina blaggarnsböxer som hon återkom till. Jag förstod inte riktigt. Det var nånting som liknade nutidens chinos och blaggarn skulle utläsas blångarn dvs garn av blånor dvs lin. Såna saker pratade vi om. Och om Kalle Utter, som sagt. Men aldrig om upphöjda ting. Hon kanske skämdes för sitt intensiva läsande och försökte hålla det hemligt inför mig. Det lyckades hon mycket bra med.
Jag är lite osäker om hjälten faktiskt hette Kalle Utter. Men jag minns att det handlade mycket om fiske och sjö och troligen jakt. En berättelse som satte spår var när man bärgat tunnor efter en storm och de innehöll vin. Sådant ville rejält folk inte veta av. Så det kokades kräm på ”saften”. Kan det föra till rätt hjälte?
Kan farmor ha sett en film på Folkets Hus, möjligen?
Inte omöjligt. Men jag hade själv boken i min hand. Och läste den. Kanske finns kvar i Karlshem? Det vore riktigt intressant.
@ Byfånen: Det var inte något totalt läsförbud, tvärtom, det ansågs nog bra att man läste. Men inte förrän man gjort klart… vad det nu var som skulle görs. Det gjorde ju läsandet till lyx och lustverksamhet.
Och så måste jag ju påminna om din replik i sexårsåldern när du fick tag i en Kalla Anka hemma hos oss. Det var tydligen inte något som förekom hos er, för du blev helt uppslukad av den. När du läst klart suckade du lyckligt och fällde de bevingade orden: ”Det här var den bästa bok jag läst i hela mitt liv!”
Det minns jag att någon sagt. Men var inte klar över vem. Stämmer nog. Jag vill minnas att det förekom annan lektyr i Bäckeby. Vägbrytaren, Studiekamraten, kanske Scientific American – åtminstone något som påminde om den.
…och National Geographic. Mamma har fortfarande kvar en oändlig rad av årgångar. Teknik för alla fanns också under väldigt många år.
Det var det nog. Men jag minns ingen gul ram. Mycket bra reportage var det i alla fall.
Något som inte förekom var Det bästa, om den brukade mamma säga, citerandes någon norrländsk gubbe Bara amerikansk propahand, bara propahand.
Heter den ”Vägbrytaren?” Stilen i den tidningens huvud är (var?) lite snirklig och jag läste alltid ”Vågbrytaren”, utan att fundera på varför det kan heta så.
Hittade detta: http://issuu.com/vg-bryt/docs/vb2011-1
Verkar stämma. Med tanke på den restriktiva alkoholpolitik som gällde.
Självklart Vägbrytaren. Det är ju liksom mer relevant, på något sätt. Och fortfarande med svajig typografi. Jag funderade varken över det ena eller andra förr i tiden, läste Vågbrytaren, bara och så var det inte mer med det.
Jo, den där ”lutherska” inställningen till läsning har också jag fått bokstavligen i modersmjölken. Pappa läste mycket. Det var en sällsam upplevelse att se mamma läsa. Hon är av farmors sort, allt skulle vara klart innan man kunde lyxa sig med läsning, men hon har bättrat sig något, men bara något på den punkten. Eftersom jag alltid varit auktoritetsbunden har , speciellt på mödernet har det varit en lång väg till böckerna för mig. Tursamt nog har jag en bokslukande hustru, och jag har faktiskt lärt mig att man kan läsa fastän det finns ogjorda saker, men vägen dit har inte varit rak och utan motlut.
Den historien om Kalle & Co känner jag igen. Efter det blev Kalle tydligen rumsren hos oss också, prenumerationen varade i många år.
Jag minns inte att det betraktades som olämpligt att läsa. Det var nog bara Farmor som kunde ha synpunkter. Inte våra föräldrar.
Ett vanligt förekommande uttryck var ”på blanka förmiddagen” och då läste man inte. Efter att fabriksvisslan på bruket hade blåst av arbetet för dagen klockan fem, var det däremot fritt fram.
Kul med lite familjehistoria. Nu har jag lyckats luska ut att englundskan, skogsgurra och du är syskon. Hör Byfånen också till gänget?
Kontentan av alla kommentarerna och inlägget är väl att er farmor läste böcker fast hon inte ville kännas vid det. När min pappa var ledig någon gång satt han alltid i en fåtölj och läste – för det mesta i någon av Grimbergs historieböcker. När min mamma kom och ville prata med honom ibland höll han för öronen…
Ingrid
Jojjemän! Fast inte riktigt så nära. Bara nästan.
Byfånen är kusin. Papporna är alltså bröder och möjligen var Byfånens pappa också med på den där cykelturen till Hedemora, även om han var i yngsta laget för sådana äventyr.
Stämmer. Byfånen är dessutom ingen fåne. Han bor i en by som heter By (eller snarare socken) och då var det förstås ett nära till hands liggande och lite lockande nick.
Nämen, det gör han ju inte. Dags för utredning! Vad säger han själv?
Helt korrekt bor jag i en mycket liten by, 6 hushåll, inklämd mellan två något litet större. Byn ligger i Folkärna socken. Dock anser jag mig som halv bybo på grund av mitt påbrå. Hur poängen ska fördelas er emellan blir en hårdknäckt nöt. På bästa Lasse Kronér maner utdelas därför en poäng till er var.
Oj oj, fort men fel igen. Jag trodde det var Karin som ”uppochnerade” sig… Så SG, du får väl ge dom där poängen till dig själv då.
Tacksam för alla poäng jag kan få. Och visst visste jag att du inte bor i By utan i Bullerbyn, mittåt, Bäckeby. Skogsgurra och jag är däremot födda i en by som heter By, vilket irriterat en och annan nitisk passkontrollant. Man måste ju i en del länder fylla i formulär vid inresa, där man ska ange Place of Birth. Och i passet står ju födelseort: By. Kontrollanterna tror att man driver med dem. ”By? By what?”
Jag minns vår doter när det gick upp för henne att hon faktiskt var den enda i familjen som inte kunde läsa. Hon hade inte börjat skolan än. Den ilska och förtvivlan som hon utstrålade är svår att glömma men det rättade ju till sig så småningom.
Hon satt mitt emot sin bror och följde med i hans böcker och det visade sig att hon faktiskt till en del lärde sig läsa upp och ner.
Jag kan inte minnas när jag växte upp, att det gömdes undan för mig böcker som skulle kunna anses som mindre lämpliga för en unge som nyss lärt sig läsa. Läste man nå´t som kanske inte var tänkt för en 8-10-åring utan för vuxet folk så var väl det inte hela världen. Begrep man inte så begrep man inte, det var själva läsandet som var njutbart, att man kunde, att man förstod sig på dom där krumelurerna som varit så mystiska några år tidigare.
Min älsklingsbok framför andra i tioårsåldern var boken om Kontiki. Den kunde jag läsa hur många gånger som helst och Fältskärns berättelser och Einar Wallqvists
Kan doktorn komma. Åkerogräsen av Bohlin och Husmoderns krukväxtbok
var också intressanta för att inte tala om Ladugårdsförmannen. Vad allt har man
inte fått med sig här i livet!
40- och 50-talet var ju en guldålder för ungar med Pippi och Bullerbyn och
Pelle Sv. Min mamma som var lite busigt lagd och tyckte om att överraska kunde, fast det inte var jul eller födelsedag ibland stoppa ner en alldeles ny bok i sängen och
så lyfte jag på täcket och där låg en ny del av P Svanslös eller nåt annat spännande.
Och boklånestunden i skolan på veckans sista timme !
Att hitta en del av P Svanslös under täcket låter lite freudianskt – en svans kanske?
Ladugårdsförmannen! Det är verkligen spännande läsning för barn. Jag undrar om inte barnböcker är lite för barnsliga ibland.
Det där med att lära sig något genom att sitta mitt emot känner jag igen. Brorsan och jag satt mitt emot varandra vid ett litet grått bord (som fortfarande finns i Karlshem) och jag lärde mig skriva genom att härma bokstäverna mitt emot. På det sättet skrev jag till en början spegelvänt med vänster hand. Men det gick över när jag kom till skolan.
Så rätt du har! Det finns så mycket som är alldeles för barnsligt för barn, möjligen kan det duga åt barnsliga vuxna. Visst, barn i alla åldrar behöver sväva ut i fantasin och genom det mäta och värdera verkligheten, men det är ju bra om där finns något som vill bli sagt också. Jag tror mycket mer på att inkludera barnen än att exkludera dem genom att prata barnspråk och undvika alla ”vuxensaker”. Okej, allt har sin tid och en del måste anpassas efter stund och förmågor.
Vilket härligt inlägg! Och lika fint kommentarsfält:)!
Tack! Och visst är det kommentarerna som gör’et.