”Un, dos, tres, Dilma otra vez!” Ett, två, tre, Dilma en gång till, skanderade man på valvakan i TV i går. Dilma Rouseff var den ena presidentkandidaten i gårdagens val i Brasilien. Den andra var Aécio Neves.
Här i São Paulo dominerade Neves stort och när jag var ute och handlade igår hamnade jag i en stor Aécio-demonstration. 
Värst vad de verkar militanta, tänkte jag, en massa knutna nävar i luften! Men det var förstås mobiler och kameror som sträcktes upp.
Jag skulle åt andra hållet, motströms så att säga i det massiva demonstrationståget, som fyllde upp hela den breda avenyn och trottoarerna på båda sidorna. Det var inte lätt. Inte förrän några ungdomar som också skulle åt mitt håll såg till att vi bildade ett litet eget tåg, med en stark kille i täten som banade väg åt oss.
Sedan höll vi i axlarna på den framför så att vi kunde hålla ihop. Mycket effektivt! Vi konverserade så gott det gick under tiden och de ansåg att det var dags för förändring. Först Lula i åtta år och så hans kronprinsessa Dilma, som varit president i fyra år. Inte fyra år till – Cambio! Förändring!
Men brasilianarna tyckte annorlunda, i alla fall något över hälften av de röstberättigade. Dilma Rouseff vann med 51,6% mot Aécio Neves 48,4%.
Det blev för övrigt inte mycket till valvaka. Valet är elektroniskt och resultatet är klart direkt. Känns lite snopet. Dilma (som hon allmänt kallas) började sitt segertal strax efter nio i går kväll. Med på scenen, bredvid henne finns den förre presidenten, Lula.
Även Dilma är inne på temat förändring. Presidenten är både stats- och regeringschef, utser sin regering och har mycket makt. Men hon verkar inse att hennes seger var ganska knapp och hon sade bland annat i sitt tal (ungefär och fritt översatt): ”Ibland kan jämna resultat ge mycket starkare och snabbare förändringar än stora segrar. Jag kommer att välkomna idédebatt här i Brasilien och det kan bli kontroverser som leder till diskussioner och överenskommelser som hjälper till att utveckla samhället framåt, längs den väg av förändring som vi så väl behöver.”
Eller den här leksaken som jag inte alls förstår mig på. Två små robotar som kan följa linjer som man ritar på ett papper. Det framgår inte vad som händer sedan. Jag är lite gammaldags när det gäller robotar och tycker att de ska göra nytta. Informationen är visserligen knapphändig och jag kan ha missat något. Men annars tycker jag nog rubriken borde vara ”Artificiell dumhet.”
Så varför skriver de att man kan lägga sju centimeter till sin längd utan att det märks? Ett par röda skor med 7 cm klack märks, jag lovar! Nähä, jaha, det var alltså herrskon som hade någon slags inbyggd kilklack som inte märks. Så att han ska slippa känna sig kort när hans kvinna tar på sig de där röda skorna. Varför är det där med längd så laddat? Det har jag alltid undrat.
Jag bryter av och fixar till så gott det går, men lasagneplattor är inte gjorda för att brytas. Det blir smulor, sneda bitar och hopplösa former.Jag stoppar tillbaka havererade plattbitar i kartongen och tänker att jag ska lägga pussel med dem en annan gång, när jag har mer tid.
