Karin Englund

Gott om grädde

Postat den 30 mars, 2016 av Karin

Smörkärna Hej och hå, jag ska göra påskglass tänkte jag och köpte en liter grädde. Sen blev det lite ont om tid för att göra glass och dessutom hittade jag alldeles fantastiskt god glass i livsmedelsbutiken, så där stod jag efter påsken med all grädde.

Smör! tänkte jag. Jag längtar efter hemkärnat smör och har testat olika smöralternativ. Åländskt smör är gott, men har ändå inte riktigt har den där speciella smaken. Nykärnat smör flygs hit från Vogeserna och säljs till rätt fåniga priser. (Ett pyttelitet paket på ett hekto kostar 40 kronor.) Gott det också, men inte heller det har den där fylliga, smakrika, syrliga, hemkärnade smaken.

Så jag kollar hur man gör smör nuförtiden och upptäcker att: ”I moderna processer tillsätts syra efter att man tillverkat smöret och inte som förr i tiden då man kärnade smör från syrad grädde.”

Just det! Grädden ska vara lite halvsur innan man kärnar, men hur gör man då med vår pastöriserade grädde som inte surnar så lätt.

Såhär ser det ut efter ett tag. Och jag inser varför forna tiders mjölkkärnor hade lock.

Jo, man tar ett par matskedar fil och blandar i grädden och så får den stå några dagar och surna till.

Jag kunde förstås inte vänta i tre dagar och det var kanske tur. Redan efter ett dygn i rumstemperatur luktade det alldeles tillräckligt surt.

Så då var det bara att börja kärna, alltså vispa grädden med elvispen så där mycket att den klimpar ihop sig.

Det blir väldigt stänkigt och blaskigt när fettet klumpar ihop sig och kärnmjölken frigörs. Nästa gång ska jag ta en hög och smal bunke i stället.

Man ska nog fortsätta vispa lite längre än jag gjorde. Det är något med hopklumpningen av fettmolekylerna som tar tid. Efter ett tag kan man stjälpa upp alltihop i en linneduk och pressa ur kärnmjölken.

Sen kan man knåda smörklimpen ytterligare för att få bort all fukt, men det kunde inte jag, eftersom jag kärnat för kort stund och det blev lite kletigt. Men gott!

Nu ska jag gå på grädd-realisationsjakt. Affärerna säljer ofta grädde till halva priset efter helgerna och det är ju perfekt med nästan sur grädde just till smör. Och så ska jag testa olika syrningar: gräddfil, yoghurt, eller crème fraiche. Några tips på vad som funkar bäst?

PS. Salt, förstås, man måste salta smöret för att det ska bli gott. Gärna flingsalt så att det knastrar lite mellan tänderna!

Publicerat i Livet | Etiketter hemkärnat smör | 20 kommentarer

Kafka hade inte heller så roligt

Postat den 27 mars, 2016 av Karin

Jag läser Horace Engdals bok ”Den sista grisen”. Jag har inte hunnit läsa hela boken än och den kanske tar sig, men hittills har jag just inte hittat mycket att citera.

Tankar som presenteras så här, ensamma på en hel boksida väcker förväntningar som de inte alltid kan leva upp till.

På sidan 30 läser jag: ”Den gode stilisten ger inte intryck av att eftersträva någonting, inte ens att skriva väl.” Om man läser meningen med betoning på eftersträva (snarare än någonting) blir den väl rimligt begriplig.

Men på sidan 55 läser jag sedan ”Stil är ett överskott av livskraft, som ämnet inte helt förmår att absorbera. En stor stilist ger ett vagt intryck av att skriva om fel saker.”

Nu hänger jag inte med. Alternativt: Nu håller jag inte med. En god stilist är väl en som använder det språk som krävs för den text och det sammanhang det handlar om. Om man får ett vagt intryck av att skribenten skriver om fel saker är det enligt min enkla mening inte någon stor stilist.

Och apropå stilister sätter jag påskgodiset i vrångstrupen när jag kommer till sidan 107. ”Det mest imponerande med Kafka är att han kunde skriva Processen utan att ha varit gift.” Akademiledamoten avslöjar förvånansvärda bildningsluckor här. För det kan väl inte bara vara en lättköpt putslustighet.

Låt oss tala om Kafka, hans planerade giftermål med Felice Bauer och Processen. I dagboken skriver han om förlovningsmottagningen: ”Var bunden som en förbrytare. /…/ alla bemödade sig om att väcka liv i mig eftersom man inte lyckades acceptera mig som jag var.” Förlovningen hade föregåtts av en utdragen process där Kafka beskriver sig som en hopplöst olämplig blivande make i breven till Felice. I dagboken våndas han oavbrutet över hur fullständigt inkompatibla de är. Alltifrån att han är livrädd för tanken på att bli far till hans avsky för de tunga dystra möblemang som hon älskar.

Nobelpristagaren i litteratur, Elias Canetti, har skrivit en bok om bakgrunden till Processen, Kafkas plågsamma förhållande till Felice Bauer

Men efter alla komplicerade turer blir det i alla fall förlovning. Och nya våndor. Han skriver till Grete Bloch, en kompis till Felice, om vilken dålig idé det är. Grete tycker att Felice bör få veta detta och det hela slutar med vad Kafka kallade ”rättegången på Askanischer Hof”.

Felice kallade in Grete och sin syster Erna och omvandlade Kafkas hotellrum till en domstol med Felice själv som målsägare. (Här kommer man snarare att tänka på första meningen i Förvandlingen: ”Någon måste ha förtalat Josef K”). Kafka försvarar sig inte. ”Jag insåg att allt var förlorat, insåg också att jag kunde ha räddat det genom någon överraskande bekännelse i sista minuten, men jag hade inget överraskande att bekänna”. Det hela drog ut på tiden och Felice fick en chans att vädra många förorättade känslor ”väl genomtänkta, länge närda, fientliga”.

Efteråt är han egentligen mest lättad. I ett brev till kompisar hemma Prag skriver han att han är ”långt ifrån så upprörd som man skulle kunna tro”. Han planerar att äntligen säga upp sig från jobbet, flytta från den trånga Prag- miljön och leva på sitt skrivande. Han har sparat tillräckligt för att kunna klara sig i två år, då han räknar med att kunna etablera sig som författare. Men – nu var det 1914. Första världskriget bröt ut och han blev kvar i Prag.

Jag tror säkert att Horace Engdahl har haft det jobbigt. Men Kafka hade inte heller så roligt.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker, Debatt, historia | Etiketter Elias Canetti, Franz Kafka, Horace Engdahl, Processen | 25 kommentarer

Påsk

Postat den 25 mars, 2016 av Karin

Ett av barnbarnen intresserar sig för ”förr i tiden”. Hon frågar om det var så där jättetrist på långfredagen när jag var barn. Det var det ju förr i tiden, har hon hört. Jag blev tvungen att fundera en stund. Den allmänna uppfattningen är ju att det var ohyggligt långtråkigt på långfredagen. Allting var stängt. Man fick inte ha roligt. Inte gå på bio. Måste hålla sig hemma. Men bio var ju ändå en sällangrej på den tiden, affärerna var inte bara stängda på långfredagen utan varje söndag och det fanns ingen TV. Så jag förklarade att det var ungefär som vanligt på långfredagen. Man höll sig hemma, läste böcker, ritade kanske, spelade kort (ja, så pass ogudaktiga var vi i min familj) och åt god mat. Marängsviss minns jag som en påskefterrätt, eller valnötstårta. ”Vad mysigt!” sa barnbarnet. Ja, det var det ju. barndomspåsk (1)

Här sitter mamma i gungstolen, sannolikt ditkommenderad av min pappa för fotografiets skull. Valnötstårtan på bordet och så påskduken. Av alla påsktillbehör var nog den där duken det allra påskigaste i min barndom. Här är en närbild av broderierna på duken. påskliljor

Mamma broderade den i sin ungdom. Hon hade sinne för sånt. Den där rosetten, med sitt olivgröna och bruna band, matchar det band som kantar duken. Blåsippor och påskliljor är för mig evigt förknippat med påsk genom den där duken.

Här kommer påskblommorna ”live” med en önskan om en fin påsk till er alla!

Påsk var Pensionärens på ön sista lördagstema för mars (tack Birgitta!). Nu tar Livsrummet över med följande aprilteman: 2 april – Förpackning, 9 april – Flykt, 16 april – Färg, 23 april – Upplysning, 30 april – Avslut.

Här finns övriga lördagsbloggares påskskildringar: Olgakatt Helena Gnuttan Livsrummet Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i Foto, Livet, Lördagstema | Etiketter blåsippor, Påsk, valnötstårta | 24 kommentarer

Hemma hos

Postat den 20 mars, 2016 av Karin

Hemma hos är veckans lördagstema. Så här ser det inte ut hemma hos oss utan i en av de många lägenheter som annonseras ut av en mäklarfirma som specialiserat sig på snygga dyra lägenheter. Och säga vad man vill om dessa lägenheter i tiomiljonersklassen, men deras ägare tycks i alla fall ha god smak.

Jag är själv rätt förtjust i att fixa hemma, försöka få färger att fungera ihop och förvaringen att räcka till och sånt. Men när sådana här bilder dyker upp i samma tidningar som lyxinredningsreportagen kommer jag liksom av mig i hemma-hos-andet.

Tills jag hittar ett reportage om Marie Kondo, som är en populär inredningsrådgivare.

Eller utrensningsexpert, snarare. Hennes enkla regel är att man ska fråga sig om man blir glad av det man har. Om inte ska man se till att de saker och kläder som man inte bryr sig om kommer till någon som sätter bättre värde på dem.

Och det man gillar ska man vara lite mer uppskattande mot. Tacka skorna för att de jobbar så bra. Ägna den fina och användbara soppskålen en vänlig tanke när man ställer in den i skåpet.

Just utrensandet kan bli mycket tankeväckande. HUR har den duken fått hänga med så länge, när det är alldeles fel färg? Varför ska fem par obekväma jeans ta upp plats i garderoben? Nog borde det där felfria, men svårplacerade fåtöljen kunna få ett bättre hem?

Hennes bästa råd är: Börja inte med att köpa snygga kartonger och förvaringsboxar, för då flyttar man bara allt utom synhåll. Rensa i stället, det ger ro i själen. Och i många fall kommer de saker du gör dig av med till bättre användning hos någon annan!

Här finns övriga lördagstemabloggare: Olgakatt Helena Gnuttan Livsrummet Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i Livet, Lördagstema | Etiketter inredning, Marie Kondo | 16 kommentarer

Trevligt på toppen…

Postat den 16 mars, 2016 av Karin

Häromdagen kunde man läsa en intressant artikel i Aftonbladet av Andrev Walden. Han skriver om den populära filmen Lejonkungen, dess dramaturgi och budskap. ”Lejonen, med födslorätt till tronen, regerar över ett rike där zebror och gaseller inte bara finner sig i att bli uppätna, utan även aktivt söker upp och bugar inför sina bödlar vid foten av rikets parlament: Lejonklippan.” Han refererar också till en kritisk artikel i Washington post där skribenten har svårt att ens ”urskilja handlingen i sörjan av ’pop-psykologi och begynnande fascism'”. Men en sak är klar, enligt artikel-författarens analys av filmen: ”Ah, yes. How good it is to be at the top of the food chain!”

Waldens artikel handlar om hur filmen bygger en gemenskap inom en grupp och avsky mot en annan. Och när uppgörelsen kommer är ”våldet inte bara motiverat, du längtar efter det. Du hatar. ”

De onda, hyenorna, får aldrig en chans att vara ”mänskliga” till skillnad från de goda djuren som det är lätt att identifiera sig med. Hyenorna är onda och falska, bara. Allihop. Måste dö.

”Det här fenomenet gäller naturligtvis även många andra filmer som kulminerar i en våldsam upplösning”, skriver Walden ”men Lejonkungen är särskilt intressant eftersom nästan alla som sett filmen beskriver den som en berättelse om gemenskap. Varm och underbar.” I alla fall inom gruppen som är god och som har rätt. Som har rätt att hata.

Tänkvärt. Som alltid kan man behöva fundera över och diskutera vad barnfilmerna egentligen handlar om och vad slags budskap de förmedlar.

Uppdatering. Jag har fått expertkommentarer om handlingen i Lejonkungen och de lurade hyenorna: ”För det första var Scar elak, som utnyttjade hyenorna. Dom var inte elaka från början, men dom var utstötta.” Och det stämmer ju.

Publicerat i Att tolka, Debatt, film, historia | Etiketter Lejonkungen | 20 kommentarer

Hallå P1, med flera, det händer saker i vårt grannland!

Postat den 14 mars, 2016 av Karin

Medan valet i USA är minst lika välbevakat och detaljrapporterat som Melodifestivalen, är det sämre med informationen om valet i Tyskland. De delstater som gick till val i går har ungefär 16 miljoner invånare.

Jag väntade mig ordentliga analyser, bra bakgrundsbeskrivningar, lite intervjuer från de olika delstaterna, men det kom inget av detta. Bara knapphändiga beskrivningar av valutgången, som ju var ganska sensationellt. Ändå såg dagstidningarnas nyhetsvärdering ut så här. Clinton, Trump & co, som vanligt.

OK, i ärlighetens namn fanns en halv sida om Tyskland också. Här redovisar DN valresultatet i siffror. I alla tre delstaterna, Baden-Württemberg, Rheinland-Pfalz och Sachsen-Anhalt retirerade CDU. I Baden-Württemberg blir De gröna för första gången största parti i en delstat och i Sachsen-Anhalt blev det nya invandringsfientliga Alternativ för Tyskland näst störst, med sina 24%. Det tycker i alla fall jag är minst lika intressant som diverse positioneringar i de olika delstatsvalen i USA.

Jag blev ju tvungen att kolla både var de där delstaterna ligger och hur många som bor där. Sammanlagt ungefär 16 miljoner tyskar handlar det om, varav Baden-Württemberg är den största med 10,7 miljoner invånare. Såhär:

Och här kan man leta upp de olika delstaterna.

Uppdatering 15 mars. Men vad ÄR det med våra tidningar, tänker jag irriterat när DN idag, återigen, har fem helsidor om valet i USA. Och det utan att det hänt någonting alls. Visserligen är det val i Florida idag, men det finns ju inget att rapportera än. Fem nyhetssidor med denna ickenyhet är bara irriterande.

Men så hittar jag en liten, liten notis om delstatsvalen i Tyskland, i alla fall. Den är den bästa sammanfattningen av läget som jag sett hittills. Annars nämner ju svenska tidningar bara CDU:s förluster.

Då är det extra intressant att få veta att de CDU-representater som förlorade i valet är kritiska till Merkels asylpolitik. Och att de de socialdemokrater och gröna som stödjer henne har gått fram i valet.

AfD, då, som inte gillar Merkels politik, varifrån kommer deras röster? Tydligen från tidigare soffliggare i stor utsträckning.

Publicerat i Debatt, Efterlyst | Etiketter Delstatsvalet i Tyskland | 23 kommentarer

Vintersport

Postat den 12 mars, 2016 av Karin

Jag försöker förgäves minnas om jag hade sportlov under de första skolåren. På 1940-talet, då det var ont om bränsle, infördes Bränslekommissionen ”kokslov” i skolorna i februari för att spara på uppvärmningskostnaderna. Det fortsatte på sina håll sedan som sportlov, när man kom på att det var en fiffig idé att ungarna fick ledigt i februari då förkylningar och influensor härjade som värst. Lite smittriskminskning, alltså. Mest i städerna. Undrar om vi hade det också?

Eftersom jag oftast åkte skidor till och från skolan på vintern och sedan tog en tur upp på det närbelägna berget efter skolan, eller åkte skridskor, eller byggde snöfästningar, kort sagt utnyttjade vintern maximalt till vardags, var det väl inte så stor skillnad om det var sportlov någon vecka.

Vintersportade gjorde vi verkligen hela tiden, sportlov eller ej. Här har vi till exempel syrran i en hård slutspurt i en skidtävling hos grannarna.

Dessvärre spurtade hennes medtävlare ännu mer och hamnade högst på prispallen.

Publiken består av mammorna, vinnarens pappa och bror och så en tonåring som inte verkar rustad för vintersport överhuvudtaget. Klänning! Varför hade jag klänning mitt i vintern? bernt kalin på prispallen

Prispallen står, som ni ser, på en släde. Den eller andra liknande slädar var i någorlunda flitigt bruk på den ofta oplogade vägen hos oss. Vi bodde en bit från själva samhället vid en liten väg där det inte var så noga med plogningen. Då var det behändigt att slippa pulsa; för det mesta fanns det plats att hoppa upp baktill på släden och åka med en bit.

Vintersport är Birgitta Malmstedts förslag till lördagstema. Och denna vecka hoppas jag på ett inlägg hos Pysselitens, eftersom hon verkligen har vintersportat nyligen!

Här finns övriga temabloggare: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i Lördagstema | Etiketter kokslov, sportlov | 43 kommentarer

Den andra mamman

Postat den 7 mars, 2016 av Karin

I radions kulturprogram idag kunde man lyssna till en intervju med regissören Anna Muylaert, som gjort den brasilianska filmen Den andra mamman. Hoppas filmen får vara kvar på biograferna ett tag till, för den är mycket sevärd.

Hembiträdet Val (Regina Casé) är huvudperson och hon pysslar om den någorlunda liberala övre medelklassfamilj som hon jobbar åt. Hon har tagit hand om deras son hela hans liv, medan hans mamman, doña Barbara, haft fullt upp med sitt.

Fullständigt normalt i Brasilien, enligt Anna Muylaert. Det händer till och med att de blivande mammorna tar med sin nanny till BB, så att de får ta sig an den nya bebisen från första början. Sin egen dotter har Val knappast träffat; hon fick stanna kvar hos släktingar i norr, när Val fick jobb i São Paulo.

Men nu kommer Vals dotter Jessika till storstan för att studera och de oskrivna reglerna och osynliga gränserna mellan herrskap och tjänstefolk blir tydliga med hennes entré. Val har fått tillstånd att ha Jessika boende hos sig ett tag, i sin minimala pigkammare, tills dottern hittar egen bostad i São Paulo.

Jessika kan inte koderna som styr tjänstefolkets liv och hon ställer omöjliga frågor. Varför hon ska bo på en madrass på golvet i mammans trånga rum när det finns ett ledigt gästrum? Varför har hennes mamma aldrig ens doppat stortån i poolen under alla dessa år? I Brasilien har filmen skapat uppståndelse och debatt, med sitt stillsamma klassuppror.

Det är som om regissören ställt till det på samma sätt som Jessika med sina ofina påpekanden. Filmen speglar av allt att döma verkligheten. Regissören berättar om kvinnor som hon träffar vid filmvisningar och som storgråtande berättar för henne att de är Val. Eller Jessika.

Hela filmen igenom följer vi Val i hennes vardag som är fylld av absurditeter, som hon tacklar som om det vore självklarheter.

Hon är på pass hela tiden. Som när hon serverar snittar vid doña Barbaras födelsedagsmottagning och ingen av gästerna, inte en enda, ger henne en blick, nick eller ett tack. När mannen i huset sitter vid matbordet, några meter från kylskåpet, kan han ropa in Val för att ge honom en läsk.

Hon tar dock sina små mikropauser, som när hon hänger tvätt och unnar sig en minut i solen.

För Val slutar filmen med ett omvälvande uppror, för doña Barbara med en förtretlighet och för Jessika med en riktigt bra lösning.

Publicerat i Debatt, film, Livet | Etiketter Que Horas Ela Volta? | 12 kommentarer

Ett projekt

Postat den 5 mars, 2016 av Karin

Igår såg jag sluttampen på Skavlan, ja alltså på hans TV-program. Där intervjuades en snabbtänkt och slagfärdig dam, Bojan Carlsson, som blivit känd som Sveriges äldsta bloggare. Hon gick en datakurs när hon var 99 och började blogga när hon var 100. Nu är hon inne på sitt fjärde år som bloggare och är både flitig och läsvärd. Så här inledde hon 2016: ”Med den här vinterbilden, som är tagen på Skansen, vill jag hälsa mina läsare hjärtligt välkomna till den nya sidan, som jag kallat ’Jag hänger med.’ Jag hoppas att ni också hänger med och att vi skall trivas tillsamman.” Man gör klokt i att följa hennes blogg om man vill ha lite koll på kulturbegivenheterna i Stockholm.

Man kanske inte riktigt kan kalla det vanliga bloggande för projekt, men projekt blir det om man deltar i #blogg 100. Det går ut på att man ska skriva ett blogginlägg om dagen i hundra dagar. Det körs för femte året i rad från den 1 mars, men det går bra att hoppa på utmaningen även senare, bara man bloggar 100 dagar i sträck. Här är upplägget:

Varje dag, 100 dagar i rad, måste minst ett nytt inlägg publiceras på din egen blogg.
Det finns inga krav på hur långt inlägget ska vara.

Tanken är god. Det är ett sätt att jobba bort skrivkramp och att se sig om, både i närområdet och i världen, efter sånt som kan vara intressant att skriva om. Jag testade ett par år och tyckte det var rätt kul i början.

Framåt mitten av april började det dock kännas alltmer ansträngt och sedan tog vårbruket vid och den verkliga verkligheten tog över dagarna helt och hållet. Men det blev ändå hundra inlägg på hundra dagar.

Den sista blogg100-dagen 2014 summerade jag projektets för- och nackdelar.

Jag tror att argumenten står sig, nämligen att det kan bli lite motigt att blogga under de där fina vår- och försommardagarna samt att det är risk att man i längden tröttar ut sina läsare med alltför täta blogginlägg.

Mitt förslag till initiativtagaren Fredrik Wass var därför att han skulle lägga hela projektet lite tidigare på året. Start första januari, till exempel. Då skulle man gå i mål i april i stället för i juni. Eller kanske man rentav ska nöja sig med ett Blogg 50-projekt? Femtio dagar i sträck räcker gott för att träna upp bloggmusklerna.

Kommer jag att delta i år? Nej, men kanske något annat år om hela projektet tidareläggs till mörkare månader.

Ett projekt är Birgittas (aka Pensionären på ön) första marstema. Nästa vecka blir det vintersport. Hej och hå! Här finns övriga lördagstemabloggare: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i #blogg100, Lördagstema | Etiketter Bojan Carlsson | 33 kommentarer

När nöden är störst…

Postat den 2 mars, 2016 av Karin

Om kaffe vore en förbjuden drog skulle jag ligga illa till. Nu är det tack och lov tillåtet, men det innebär en del pyssel i alla fall. Eftersom jag dessutom måste ha mjölk i kaffet, för att kunna dricka det, kan man nog med visst fog kalla mig blandmissbrukare.

En midsommar för många år sedan skulle ta oss till Dalarna från en skärgårdsö på kvällen/natten. Jag insåg att det skulle bli svårt att få tag i mjölk till morgonkaffet, men hoppades på någon jouröppen bensinmack. Nix. Stängt överallt. När vi nalkades målet såg jag några kossor på en äng.

”Mjölk!” hojtade jag. Men redaktörn, som varit med förr, körde bara förbi. ”Om du tjuvmjölkar främmande kossor en midsommarnatt kommer du omedelbart att förvandlas till en hängbjörk. Eller, i värsta fall, brännas på bål som en häxa.”

Jaha, nähä. Det blev en eländig midsommardag, eftersom jag skulle ha behövt kaffe redan klockan fem på morgonen; det är då jag måste ha min första fix. Annars utbryter en huvudvärk som pågår i tre dagar. Det är som ett tåg som måste passera alla stationer.

Nyligen höll det på att bli lika illa. Men den här gången var det kaffet som var slut. Visst har affärerna ofattbart generösa öppettider här i huvudkommunen, men just i halvfemtiden på morgonen är det mesta stängt. Jag trevade desperat i alla skåp.

Något undangömt kaffepaket? Någon liten utflyktsförpackning som blivit kvar i en vrå?

Här är vad jag hittade. Jag räddades från en tredagarshuvudvärk av de här behändiga små förpackningarna som är ett slags minikaffebryggare. Man kokar upp vatten, häller i och väntar ett par minuter och sedan kan man servera sig en rejäl kopp (3 dl) nybryggt kaffe. Så här ser de ut från sidan och framifrån.

Alldeles miljövänligt är det väl inte med allt förpackningsmaterial, men sannolikt bättre än Nespresso-kapslar av aluminium. Men var har jag köpt dem? Ingen aning. Kanske en present? Tusen tack i så fall!

Publicerat i Livet, Tur | Etiketter koffeinberoende, tjuvmjölka | 23 kommentarer