Karin Englund

Fiber

Postat den 11 november, 2016 av Karin

På jakt efter världens starkaste fiber (som jag trodde var spindeltråden) hittar jag detta: Slå en knut på en fiber så blir den 25 gånger segare. Det kan göra en vanlig polymertråd segare än grafen. Forskaren Nicola Pugno vid universitetet i Trento i Italien har tillverkat världens segaste material. Knepet är så lätt att han döpt sin rapport till ”Columbi ägg för att tillverka världens segaste fiber”. En knut gör att fibern kan ta upp mycket mer energi innan den går av.

Ett av de material som idag anses ha störst seghet är grafen som klara av last på knappt under 1 000 joule per gram. (Det där har med hur mycket belastning den tål.) Med en knut på en fiber av grafen räknar Nicola Pugno med att segheten kan ökas till 100 000 joule per gram.

”Det är enkelt att slå knut på en enstaka tråd, men att göra det på de miljontals fiber som exempelvis finns i en skottsäker väst av kevlar är något helt annat. Möjligtvis kan en robot knyta knutarna, men frågan är med vilken täthet och hur mycket det skulle kosta”, skriver tidskriften Extreme Tech i en kommentar till Pugnos teorier.

Och jag, jag tänker BRYNJA! Så många knutar och verkligen inte knutna av en robot. Här är en bild på syrrans dotters kille (vad blir det? systersvärsonskandidat?) som visar upp en brynja, modell mindre på vikingadagarna i Årsunda. En mer fullvuxen modell hänger på en stång till höger i bild. Massor med knutar för att försvara krigarna. Tydligen visste man redan då att knutar gör materialet många gånger starkare.

Fiber är Livsrummets förslag till denna veckas tema. Här finns övriga veckotemabloggare: Anna Ankis tankar Jordgubbar och bubbel Livsrummet Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön

Publicerat i Lördagstema | Etiketter brynja, fiber, grafén | 24 kommentarer

9 november

Postat den 9 november, 2016 av Karin

Publicerat i historia | Etiketter 9 november | 13 kommentarer

Ögon

Postat den 5 november, 2016 av Karin

Ögon föreslår Livsrummet att vi ska skriva om denna vecka. Och det är ju något som jag kämpar med ibland. Om man försöker sig på att måla porträtt av människor eller djur är det mycket att tänka på.

Djur är kanske lite lättare, för det är rätt mycket lurv och ofta lättare öron, näsa och mun. Men då blir ögonen desto viktigare. Här är en mops som varit med här på bloggen förut. Här gäller det att få med så mycket som möjligt av personligheten i ögon och ögonbryn.

Men även på människor blir det där med ögonen extra viktigt – och svårt. Blir ögonen fel, vilket dessvärre är väldigt vanligt om man inte är jätteskicklig, ja då är hela porträttet misslyckat.

För det första hamnar de ofta fel i ansiktet: för högt eller för tätt eller för långt ifrån varandra. Om man utgår från att ögonen sitter mitt på i höjdled och justerar lite för personliga variationer funkar det oftast bra. Och det brukar vara ungefär lika långt mellan ögonen som de är stora.

Och så måste man ha koll på blänket och se till att ögonen är parallella, eller blicken, snarare. Såvida inte modellen är vindögd förstås.

På den här akvarellen har ögonblänket kanske hamnat lite olika, men inte så mycket att det ser helt galet ut. Själva iris och pupiller ser stora ut, men så är det också en unge med ovanligt stora mörka ögon.

Det är trixigt att få till det och när jag kollar i konstböcker ser jag att det inte alltid är självklart att ens skickliga konstnärer lyckas helt och hållet med ögonen.

Men så finns det förstås mästare som lyckas göra porträttet trovärdigt, nästan hur det än ser ut.

Här är en Picasso från 1906. Ögonen är olika, men blicken är riktad rakt mot betraktaren och det hela ser rätt naturligt ut, tycker jag.

Och här är en mer sentida konstnär, Red Grooms som målat med gouache på Gula sidorna i en gammaldags telefonkatalog av papper (man tager vad man haver…). På Grooms målning är är det också två ögon som är ganska olika, men helhetsintrycket är helt OK, eftersom han lyckats rikta blicken på ett sätt som känns rätt.

Det har däremot inte Otto Dix i den här målningen Café Couple, från 1921. Den skildrar det mondäna och i hans mening degenererade överklasslivet och det är nog därför ingen slump att mannen är svårt skelögd och att kvinnans blick är så tom.

Ögonen är själens spegel och det kan ju ta sig många olika uttryck.

Här kan man läsa övriga temaskribenters blogginlägg om Ögon: Anna Ankis tankar Jordgubbar och bubbel Livsrummet Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön

Publicerat i Att rita, Att tolka, historia, konst, Lördagstema | Etiketter Otto Dix, Picasso, Red Grooms | 17 kommentarer

Lider ni av fräknar?

Postat den 31 oktober, 2016 av Karin

”Lider ni av fräknar?” undrar en reklamskylt.

Pippi Långstrump regerar med att meddela ett bestämt: ”Nej!”

Expediten i affären med reklamskylten utbrister: ”Men kära barn, du har ju hela ansiktet fullt av fräknar!”

Pippi svarar att hon inte alls lider: ”Jag gillar dom!”

Den Pippi-episoden kom jag att tänka på när jag såg den här reklamen.

Ljusa sommarnätter har jag aldrig lidit av. Men mörka vinterkvällar däremot… Det lider jag av.

Vilket jag blev brutalt påmind om i går när mörkret sänkte sig plötsligt och oväntat så gott som mitt på dagen. Idag går solen ner klockan 15.56 i den här stan.

Publicerat i Att resa, Debatt, Livet | Etiketter normaltid | 14 kommentarer

”Nej tack, inget vin för mig.”

Postat den 29 oktober, 2016 av Karin

I väntans tider är Pettas-Karins veckans-tema-förslag. Och det kan man verkligen säga om dessa dagar. Vi väntar besök från Brasilien; dotter och dotterdotter är på väg hit. Men just som jag inventerade förrådet med varma barnkläder, stövlar och annat kom ett meddelande från São Paulo: Halsfluss, hög feber och flygförbud. Så trist! Det hade annars varit ett vältajmat besök eftersom alla kusinerna, som längtat så mycket efter sin minstingkusin, har höstlov. Nu fortsätter vi att vänta och längta och hoppas att det i alla fall blir en Sverigeresa inom kort.

Veckans tema blev alltså högaktuellt för mig. Min plan var annars att skriva om hur man numera får veta att någon väntar barn. Oftast börjar man väl undra när kvinnor i fertil ålder säger: ”Nej tack, inget vin för mig!” Väninnorna utbrister: ”Va, är det sant!” Och så sprids nyheten.

När frågan var aktuell för mina föräldrar gick det annorlunda till. De var dessutom nykterister, så den där vinmetoden skulle ju inte ha fungerat.

Det var tydligen så att man uttryckte sig lite diskret om detta ämne, även mellan äkta makar. För hur ska man annars tolka detta budskap, som enligt familjemytologin var mammas sätt att berätta för pappa att hon väntade barn?

Pappa rakade sig med rakkniv, som ingen fick röra, mer än pappa. Den skärptes med en strigel av läder som alltid fanns till hands på en krok på dörrkarmen i köket. Det var en omständlig procedur som också krävde varmvatten, raktvål, rakborste, raklödder och så behövdes en rakduk. Gärna den där större modellen av näsduk som var vanlig förr, blårutig i mjuk bomull. Så när mamma ville berätta nyheten om kommande tillökning för pappa tog hon helt enkelt och broderade ett par blåklockor och en liten blåklocksknopp på pappas rakduk! Subtilt, tycker jag.

Tack Pettas-Karin för fina teman under oktober. Nu tar Livsrummet över: 5 nov Ögon, 12 nov Fiber, 19 nov Sits, 26 nov Grått. Och här finns övriga veckotemabloggare: Anna Ankis tankar Jordgubbar och bubbel Livsrummet Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön

Publicerat i Att tolka, Livet, Lördagstema | 22 kommentarer

Rapport från akvarell-landet

Postat den 24 oktober, 2016 av Karin

När jag skrev om mitt akvarellande senast, var det någon som läste det som akvarell-landet och det kan man verkligen kalla det. När man sitter med färger, papper, penslar och vatten försvinner resten av världen; det händer lätt att timmarna går och man ska bara försöka en grej till… och en till. Och om man gör så här i stället… Eller testar med den här bakgrunden…

Jag vill inte påstå att det går framåt med mitt målande, för det går i rakt motsatt riktning mot vad jag tänkt mig. Men jag börjar acceptera att det är den väg jag måste ta. Så nu blir det noggranna, detaljrika, lite för fotografiska målningar ett tag. Sedan ska jag så småningom kunna måla lite friare, hoppas jag.

Här är trappan upp till ateljén där jag går en akvarellkurs på tisdagsförmiddagarna.

Och här. Ledstång eller inte ledstång, det är frågan. Man kan ju göra lite som man vill när man målar.

Ibland är det kompisar som fyller år eller ska grattas av annan anledning och det är välkomna tillfällen att få måla en blomma eller fler. Höstanemoner, till exempel. Och alla höstlöv som vill bli porträtterade. Lite ironiskt att jag faktiskt försökte plocka bort ett höstlöv från bordet. Inte ska det ligga här och skräpa, tänkte jag, innan jag insåg att det inte var lövet, utan den målade varianten. Apropå det där med alltför fotografiskt.

Ett sommarminne som blev en födelsedagshälsning häromdagen. Det gäller att ha skissblocket med sig i alla lägen, för annars blir det svårt att återskapa en sådan här ljus julikväll då ytterdörren står på glänt.

Här är hemläxan till i morgon. Om jag hinner ska jag försöka göra en ”slarvigare” version också.

Publicerat i Att måla, Att tolka, Träning | Etiketter akvarell | 29 kommentarer

Du LOVADE ju…

Postat den 23 oktober, 2016 av Karin

Att lova är att pantsätta framtiden. Den som lovar runt håller ofta tunt. Promise little do much. Lova lite, gör mycket. Underpromise, overdeliver. Håll det du lovar och lite till….

Löften skapar både ordspråk och komplikationer i livet. Om inte förr lär man sig snabbt när man har med barn att göra att det är väldigt dumt att bygga upp skuldberg genom lättvindiga löften. Det är inte roligt att möta en besviken blick från en ledsen unge: ”Men du LOVADE ju!” Och det är lika dumt att övertala dem genom att bygga upp orealistiska förväntningar. Som i: ”Jag lovar, det är jättekul på museet!”

Bättre att låta dem upptäcka det själva, vilket de ofta gör på lite oväntade sätt, som här, där utsidan på Avesta Art visar sig vara en finfin klättervägg. Och så finns det ett roligt pysselrum med generöst med material. Det gläder ett farmorshjärta när telningarna säger: ”Snälla, vi KAN väl åka till Avesta Art!” Det är förresten samma sak om man jobbar som turistguide eller färdledare, kom jag just på. OK, det får bli ett annat inlägg!

Löften är veckans tema i lördagstema-gruppen, dvs det som nu är veckans-tema-gruppen. Pettas-Karin bestämmer teman denna månad. Nästa vecka är det I väntans tider. Någon som vet vem och vad det är nästa månad?

Här är deltagarna i gruppen:

Publicerat i Livet, Lördagstema, Ord | Etiketter Avesta Art, löften, ordspråk | 12 kommentarer

Idyll

Postat den 14 oktober, 2016 av Karin

Idyll betyder ”Liten bild” på grekiska och användes för små korta dikter, gärna om vackra landskap, med herdar och herdinnor.

Fast smådikternas – eller idyllernas – mästare Theokritos, skulle bli förvånad om han såg vad vi menar med idyll idag.

Han diktar om dråpliga vardagsscener, och föralldel om herdestunder också. Men det kan handla om en berusad herde som full av självtvivel pratar med sin utvalda: kanske är han för ful, har för ovårdat skägg, för platt näsa? Han har i alla fall plockat äpplen åt henne och lovar att komma med fler. Theokritos Sånger eller ”Idyller” översattes (på nytt) i början av 2000-talet av Ingvar Björkeson.

Adinosfesten är en av de mest kända och där kan man bland annat läsa om hur två damer på Sicilien som är på väg till Adonisfesten blir åthutade för att de pratar för mycket: ”Tyst på er, kacklande gäss, hör upp med ert ändlösa pladder!” De svarar: ”Nej, hör på den! Vem är du? Vad angår det dig om vi ’pladdrar’? Vill du befalla så köp dig en slav; syrakusiska damer hunsar du inte!” Kanske inte riktigt det vi menar med idylldiktning. Allt är med versfötterna i god ordning på elegant hexameter, förstås.

Sådana här bilder hittar man många av när man söker på ”Idyll”. Någon mer än jag som tror att det finns en risk att kvällen slutar allt annat än idylliskt?

Idyll är Pettas-Karins förslag till veckans tema. Nästa vecka blir det Löften. Och här är veckotemaskribenterna:

Publicerat i Att läsa, Att översätta, Att tolka, Böcker, historia, Lördagstema | Etiketter Theokritos | 30 kommentarer

Katten på bordet

Postat den 8 oktober, 2016 av Karin

Katten på bordet är Pettas-Karins förslag till veckotema denna vecka. Så lägligt, för jag har just återfunnit några foton av vår katt Alexander som var en kär familjemedlem på åttio- och nittiotalen.

När katten är borta dansar råttorna på bordet, heter det ju egentligen. Det stämmer inget vidare på Alexander, för husmusen på landet brydde sig verkligen inte om ifall han var hemma eller ej.

Han var en usel musjägare. Jag försökte lära honom hur man gör. Jag till och med fångade en mus med hjälp av en skokartong, lät honom nosa lite runtom och så gläntade jag försiktigt så att musen kom ut. Den var lite förvirrad och inte särskilt snabb, men Alexander missade ändå.

Till sist klättrade musen upp i gardinen, som en annan kusin Vitamin. Alexander slickade sig obekymrat på tassen och hade verkligen inget med saken att göra.

Alexander ville alltid så väldigt gärna upp på bordet, men det fick han inte. I alla fall inte för sin unga matte och mig.

Redaktör’n, däremot, var lite mer medgörlig. Alexander visste precis vad som gällde. Det var inte ovanligt att han höll redaktör’n sällskap vid frukostbordet, alltså PÅ bordet. Men så fort jag kom in i köket försvann han ner på golvet som en oljad blixt.

Mycket märkligt, för jag hade faktiskt bara sagt åt honom vad jag tyckte om saken. Inga bestraffningar, inga belöningar eller försök till betingningar, bara ett bestämt nedlyft från bordet. Men så var han ju en ovanligt begåvad katt, förstås.

Han tog igen det där med att sitta på bordet när vi var på landet. För utomhus, på trädgårds-möblerna var det helt OK och han visste att jag inte hade något emot det. Här sitter han belåtet och ser sig om. Att jag kommer på trädgårdsgången gör inget. Han vet att han får.

Nästa vecka är veckotemat Idyll (och då skulle jag ju kunna använda bilden med Alexander under farmors äppelträd igen!). De som är med i veckotemat är:

Publicerat i fåglar, Foto, Lördagstema | Etiketter Katt, musjägare | 20 kommentarer

Och hur går det med akvarellandet då?

Postat den 6 oktober, 2016 av Karin

Jotack, jag kämpar på. Målet är att komma bort från det där alltför fotografiska och måla lite friare, mer akvarelligt. Dit är det en lååång väg och det kanske är så att jag måste gå via verklighetsliknande målningar för att komma dit. Inga jämförelser alls, verkligen inte, men nog är det den vägen många konstnärer vandrat.

Så jag börjar acceptera att jag är inne i en hyperrealistisk lärofas. Såhär.

Och såhär.

Publicerat i Att måla, färg, Foto | Etiketter akvarell | 20 kommentarer