Karin Englund

Sits

Postat den 19 november, 2016 av Karin

Sits är det tema som Livsrummet föreslår för denna vecka. Och då tänker jag förstås på att jag inte kan få till någon snygg sits alls om det gäller att sitta på hälarna. Det GÅR inte.

Jag klarar allehanda yogarörelser, till och med sådana som många andra går bet på, som plogen.

Men det som borde vara enklast av allt, att sitta på hälarna, det klarar jag inte. Jag har tränat, jag har bett sjukgymnaster och yogainstruktörer om tips och hjälp att komma ner med rumpan på hälarna. Men hur jag än gör så fattas det ändå alltid minst en decimeter mellan rumpan och hälarna, till och med om jag sätter i tårna, så att hälarna kommer upp lite.

Inte ens viloställningen, ”barnets position”, klarar jag av, då man ligger mer armarna framför sig (eller utmed sidan) och pannan mot golvet och som sagt, rumpan mot hälarna. Om jag verkligen försöker känns det som att lårben och underben (vad heter det – skänkel?) ska sprätta isär i knähöjd.

Och när jag ser mig om på yogapassen sitter alla fint på sina fötter, alla utom jag. ”Ja, ja, säger yogainstruktörerna, så är det för en del. Du kan sitta med korslagda ben eller på något annat sätt som känns bekvämt.”

Så då gör jag det. Men jag undrar alltid och på nytt (eftersom jag just gjort en omstart med yogan, som den eviga ombörjare jag är) hur pass vanligt det är att inte kunna sitta på hälarna.

Hur övriga temabloggare tacklar temat Sits kan man läsa här: Anna Ankis tankar Jordgubbar och bubbel Livsrummet Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön

Publicerat i Livet, Lördagstema, Träning | Etiketter sitta på hälarna, yoga | 23 kommentarer

Det är bara en fas…

Postat den 17 november, 2016 av Karin

”Det är bara en fas”, säger grändgrannen när jag beklagar mig över att jag går åt fel håll med mitt akvarellmålande. I stället för fritt och flödande akvarellistiskt (ja, ja, som Lerin, dårå) blir det mer och mer fotografiskt avbildande. Det är förstås kul det också och grändgrannen säger att jag måste tänka på alla Picassos perioder innan han nådde fram till sitt eget bildspråk. Så jag får väl betrakta det som en fas.

Jag har målat av en av gatorna i kvarteret på andra sidan Götgatan. Skaraborgsgatan, en liten idyllisk gata som ingen taxichaufför hittar till. Milda fina färger, vackra träd, nästan ingen trafik. Här är första försöket. Lite tråkig. Kompakta trädkronor. Och vad har den där mannen för konstig mössa? Bilen och porten är väl OK.

Här är nästa försök. Den är för stor för att skanna in, så jag har fotograferat den, vilket alltid är svårt. Färgerna stämmer inte riktigt. Den är färgstarkare i verkligheten. Här är en del av målningen skannad.

När jag var halvvägs upptäckte en skuggbild nere i högra hörnet. En gestalt som jag inte målat satt där på trottoaren. Det var bara att lägga i lite färg, nåja, lite grått och brunt i alla fall, så satt hon där med sin mugg. Så här såg det ut när målningen var halvfärdig.

Var och en som är någorlunda hemmastadd i våra kvarter inser att det är en väldigt dålig plats att tigga på, eftersom det är en ovanligt otrafikerad gata. Men målningen ville ju ha det så och då fick det bli så. När man målar akvarell har man inte så mycket att säga till om.

Publicerat i Att måla, Att tolka, färg, Foto, Livet | Etiketter akvarell, Skaraborgsgatan | 9 kommentarer

Regeringskansliets resor, förr och nu

Postat den 16 november, 2016 av Karin

”Jag bokar inte själv mina resor, utan vi har en organisation för det på departementet”, säger Erik Bromander som lyckats resa för 829 000 resor på två år. Han har jobbat som statssekreterare på Näringsdepartementet; ett tufft jobb som brukar innebära att man tar hand om markservicen på departementet, så att statsråden klarar de resor som de måste åka på. Bromander lade sig i stället i det ”yttre varvet”, som man brukar säga om dem som inte stannar hemma och tar hand om grovjobbet och problemen. Nu har resorna granskats och det visar sig visserligen att reglerna är otydliga men att han ändå begått regelbrott som gör att han ska betala tillbaka 40 000 kronor, enligt gårdagens rapporter.

Nicaraguas kulturminister Ernesto Cardinal

Annat var det på Bengt Göranssons tid, när han var kulturminister. Statssekreterarna höll sig hemma för det mesta och Bengt såg själv till att hans resor var ändamålsenliga och billiga. När han skulle hälsa på kollegan Ernesto Cardinal i Nicaragua bokade UD resan åt honom och hans entourage. Bengt tyckte att resan var horribelt dyr och bokade om så att den kostade en tredjedel, utan att ta längre tid. Restips: om man åker över Madrid i stället för New York kan man spara en bra slant!

Fast ibland kunde Bengts resvanor ställa till det. Det förväntades ju att ett statsråd anländer ståndsmässigt i första klass. Det gjorde aldrig Bengt. När Sverige var rapportörland i Europarådets förhandlingar om en satellitkonvention, förberedde man ett pampigt mottagande av honom på flygplatsen i Wien i samband med undertecknandet av konventionen. När Bengt skulle ledas av planet, först av alla, hittade man honom helt enkelt inte. Ingen släpptes av – Bengt skulle ju gå av först – och irritationen steg. Innan någon kom på att leta i andraklassavdelningen hann man ringa hem till Stockholm för att kontrollera att han verkligen kommit iväg. Och i andra klass satt Bengt och undrade varför de inte blev avsläppta…

Publicerat i Att resa, Att tolka, Debatt, Efterlyst, historia | Etiketter Bengt Göransson, Bromander, resereglemente | 10 kommentarer

Fiber

Postat den 11 november, 2016 av Karin

På jakt efter världens starkaste fiber (som jag trodde var spindeltråden) hittar jag detta: Slå en knut på en fiber så blir den 25 gånger segare. Det kan göra en vanlig polymertråd segare än grafen. Forskaren Nicola Pugno vid universitetet i Trento i Italien har tillverkat världens segaste material. Knepet är så lätt att han döpt sin rapport till ”Columbi ägg för att tillverka världens segaste fiber”. En knut gör att fibern kan ta upp mycket mer energi innan den går av.

Ett av de material som idag anses ha störst seghet är grafen som klara av last på knappt under 1 000 joule per gram. (Det där har med hur mycket belastning den tål.) Med en knut på en fiber av grafen räknar Nicola Pugno med att segheten kan ökas till 100 000 joule per gram.

”Det är enkelt att slå knut på en enstaka tråd, men att göra det på de miljontals fiber som exempelvis finns i en skottsäker väst av kevlar är något helt annat. Möjligtvis kan en robot knyta knutarna, men frågan är med vilken täthet och hur mycket det skulle kosta”, skriver tidskriften Extreme Tech i en kommentar till Pugnos teorier.

Och jag, jag tänker BRYNJA! Så många knutar och verkligen inte knutna av en robot. Här är en bild på syrrans dotters kille (vad blir det? systersvärsonskandidat?) som visar upp en brynja, modell mindre på vikingadagarna i Årsunda. En mer fullvuxen modell hänger på en stång till höger i bild. Massor med knutar för att försvara krigarna. Tydligen visste man redan då att knutar gör materialet många gånger starkare.

Fiber är Livsrummets förslag till denna veckas tema. Här finns övriga veckotemabloggare: Anna Ankis tankar Jordgubbar och bubbel Livsrummet Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön

Publicerat i Lördagstema | Etiketter brynja, fiber, grafén | 24 kommentarer

9 november

Postat den 9 november, 2016 av Karin

Publicerat i historia | Etiketter 9 november | 13 kommentarer

Ögon

Postat den 5 november, 2016 av Karin

Ögon föreslår Livsrummet att vi ska skriva om denna vecka. Och det är ju något som jag kämpar med ibland. Om man försöker sig på att måla porträtt av människor eller djur är det mycket att tänka på.

Djur är kanske lite lättare, för det är rätt mycket lurv och ofta lättare öron, näsa och mun. Men då blir ögonen desto viktigare. Här är en mops som varit med här på bloggen förut. Här gäller det att få med så mycket som möjligt av personligheten i ögon och ögonbryn.

Men även på människor blir det där med ögonen extra viktigt – och svårt. Blir ögonen fel, vilket dessvärre är väldigt vanligt om man inte är jätteskicklig, ja då är hela porträttet misslyckat.

För det första hamnar de ofta fel i ansiktet: för högt eller för tätt eller för långt ifrån varandra. Om man utgår från att ögonen sitter mitt på i höjdled och justerar lite för personliga variationer funkar det oftast bra. Och det brukar vara ungefär lika långt mellan ögonen som de är stora.

Och så måste man ha koll på blänket och se till att ögonen är parallella, eller blicken, snarare. Såvida inte modellen är vindögd förstås.

På den här akvarellen har ögonblänket kanske hamnat lite olika, men inte så mycket att det ser helt galet ut. Själva iris och pupiller ser stora ut, men så är det också en unge med ovanligt stora mörka ögon.

Det är trixigt att få till det och när jag kollar i konstböcker ser jag att det inte alltid är självklart att ens skickliga konstnärer lyckas helt och hållet med ögonen.

Men så finns det förstås mästare som lyckas göra porträttet trovärdigt, nästan hur det än ser ut.

Här är en Picasso från 1906. Ögonen är olika, men blicken är riktad rakt mot betraktaren och det hela ser rätt naturligt ut, tycker jag.

Och här är en mer sentida konstnär, Red Grooms som målat med gouache på Gula sidorna i en gammaldags telefonkatalog av papper (man tager vad man haver…). På Grooms målning är är det också två ögon som är ganska olika, men helhetsintrycket är helt OK, eftersom han lyckats rikta blicken på ett sätt som känns rätt.

Det har däremot inte Otto Dix i den här målningen Café Couple, från 1921. Den skildrar det mondäna och i hans mening degenererade överklasslivet och det är nog därför ingen slump att mannen är svårt skelögd och att kvinnans blick är så tom.

Ögonen är själens spegel och det kan ju ta sig många olika uttryck.

Här kan man läsa övriga temaskribenters blogginlägg om Ögon: Anna Ankis tankar Jordgubbar och bubbel Livsrummet Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön

Publicerat i Att rita, Att tolka, historia, konst, Lördagstema | Etiketter Otto Dix, Picasso, Red Grooms | 17 kommentarer

Lider ni av fräknar?

Postat den 31 oktober, 2016 av Karin

”Lider ni av fräknar?” undrar en reklamskylt.

Pippi Långstrump regerar med att meddela ett bestämt: ”Nej!”

Expediten i affären med reklamskylten utbrister: ”Men kära barn, du har ju hela ansiktet fullt av fräknar!”

Pippi svarar att hon inte alls lider: ”Jag gillar dom!”

Den Pippi-episoden kom jag att tänka på när jag såg den här reklamen.

Ljusa sommarnätter har jag aldrig lidit av. Men mörka vinterkvällar däremot… Det lider jag av.

Vilket jag blev brutalt påmind om i går när mörkret sänkte sig plötsligt och oväntat så gott som mitt på dagen. Idag går solen ner klockan 15.56 i den här stan.

Publicerat i Att resa, Debatt, Livet | Etiketter normaltid | 14 kommentarer

”Nej tack, inget vin för mig.”

Postat den 29 oktober, 2016 av Karin

I väntans tider är Pettas-Karins veckans-tema-förslag. Och det kan man verkligen säga om dessa dagar. Vi väntar besök från Brasilien; dotter och dotterdotter är på väg hit. Men just som jag inventerade förrådet med varma barnkläder, stövlar och annat kom ett meddelande från São Paulo: Halsfluss, hög feber och flygförbud. Så trist! Det hade annars varit ett vältajmat besök eftersom alla kusinerna, som längtat så mycket efter sin minstingkusin, har höstlov. Nu fortsätter vi att vänta och längta och hoppas att det i alla fall blir en Sverigeresa inom kort.

Veckans tema blev alltså högaktuellt för mig. Min plan var annars att skriva om hur man numera får veta att någon väntar barn. Oftast börjar man väl undra när kvinnor i fertil ålder säger: ”Nej tack, inget vin för mig!” Väninnorna utbrister: ”Va, är det sant!” Och så sprids nyheten.

När frågan var aktuell för mina föräldrar gick det annorlunda till. De var dessutom nykterister, så den där vinmetoden skulle ju inte ha fungerat.

Det var tydligen så att man uttryckte sig lite diskret om detta ämne, även mellan äkta makar. För hur ska man annars tolka detta budskap, som enligt familjemytologin var mammas sätt att berätta för pappa att hon väntade barn?

Pappa rakade sig med rakkniv, som ingen fick röra, mer än pappa. Den skärptes med en strigel av läder som alltid fanns till hands på en krok på dörrkarmen i köket. Det var en omständlig procedur som också krävde varmvatten, raktvål, rakborste, raklödder och så behövdes en rakduk. Gärna den där större modellen av näsduk som var vanlig förr, blårutig i mjuk bomull. Så när mamma ville berätta nyheten om kommande tillökning för pappa tog hon helt enkelt och broderade ett par blåklockor och en liten blåklocksknopp på pappas rakduk! Subtilt, tycker jag.

Tack Pettas-Karin för fina teman under oktober. Nu tar Livsrummet över: 5 nov Ögon, 12 nov Fiber, 19 nov Sits, 26 nov Grått. Och här finns övriga veckotemabloggare: Anna Ankis tankar Jordgubbar och bubbel Livsrummet Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön

Publicerat i Att tolka, Livet, Lördagstema | 22 kommentarer

Rapport från akvarell-landet

Postat den 24 oktober, 2016 av Karin

När jag skrev om mitt akvarellande senast, var det någon som läste det som akvarell-landet och det kan man verkligen kalla det. När man sitter med färger, papper, penslar och vatten försvinner resten av världen; det händer lätt att timmarna går och man ska bara försöka en grej till… och en till. Och om man gör så här i stället… Eller testar med den här bakgrunden…

Jag vill inte påstå att det går framåt med mitt målande, för det går i rakt motsatt riktning mot vad jag tänkt mig. Men jag börjar acceptera att det är den väg jag måste ta. Så nu blir det noggranna, detaljrika, lite för fotografiska målningar ett tag. Sedan ska jag så småningom kunna måla lite friare, hoppas jag.

Här är trappan upp till ateljén där jag går en akvarellkurs på tisdagsförmiddagarna.

Och här. Ledstång eller inte ledstång, det är frågan. Man kan ju göra lite som man vill när man målar.

Ibland är det kompisar som fyller år eller ska grattas av annan anledning och det är välkomna tillfällen att få måla en blomma eller fler. Höstanemoner, till exempel. Och alla höstlöv som vill bli porträtterade. Lite ironiskt att jag faktiskt försökte plocka bort ett höstlöv från bordet. Inte ska det ligga här och skräpa, tänkte jag, innan jag insåg att det inte var lövet, utan den målade varianten. Apropå det där med alltför fotografiskt.

Ett sommarminne som blev en födelsedagshälsning häromdagen. Det gäller att ha skissblocket med sig i alla lägen, för annars blir det svårt att återskapa en sådan här ljus julikväll då ytterdörren står på glänt.

Här är hemläxan till i morgon. Om jag hinner ska jag försöka göra en ”slarvigare” version också.

Publicerat i Att måla, Att tolka, Träning | Etiketter akvarell | 29 kommentarer

Du LOVADE ju…

Postat den 23 oktober, 2016 av Karin

Att lova är att pantsätta framtiden. Den som lovar runt håller ofta tunt. Promise little do much. Lova lite, gör mycket. Underpromise, overdeliver. Håll det du lovar och lite till….

Löften skapar både ordspråk och komplikationer i livet. Om inte förr lär man sig snabbt när man har med barn att göra att det är väldigt dumt att bygga upp skuldberg genom lättvindiga löften. Det är inte roligt att möta en besviken blick från en ledsen unge: ”Men du LOVADE ju!” Och det är lika dumt att övertala dem genom att bygga upp orealistiska förväntningar. Som i: ”Jag lovar, det är jättekul på museet!”

Bättre att låta dem upptäcka det själva, vilket de ofta gör på lite oväntade sätt, som här, där utsidan på Avesta Art visar sig vara en finfin klättervägg. Och så finns det ett roligt pysselrum med generöst med material. Det gläder ett farmorshjärta när telningarna säger: ”Snälla, vi KAN väl åka till Avesta Art!” Det är förresten samma sak om man jobbar som turistguide eller färdledare, kom jag just på. OK, det får bli ett annat inlägg!

Löften är veckans tema i lördagstema-gruppen, dvs det som nu är veckans-tema-gruppen. Pettas-Karin bestämmer teman denna månad. Nästa vecka är det I väntans tider. Någon som vet vem och vad det är nästa månad?

Här är deltagarna i gruppen:

Publicerat i Livet, Lördagstema, Ord | Etiketter Avesta Art, löften, ordspråk | 12 kommentarer