Jag har, som så många andra, läst och inspirerats av Marie Kondos bok om hur man röjer upp i sitt liv för att få mer plats för det som är viktigt.

Det handlar egentligen inte så mycket om att städa, som att se till att man gillar de saker man har och inte samlar på sig sånt som man inte bryr sig om eller till och med tycker illa om. Hennes bok heter på engelska The Life.Changing Magic of Tidying Up, ungefär Den livsförändrande magin i att röja upp.

På svenska har den fått den urtråkiga titeln Konsten att städa: förändra ditt liv med ett organiserat hem. (Gäsp!) Det svenska omslaget är urfult, översättningen usel, men den ger i alla fall en hel del nya tankar och goda idéer.

Jag har skrivit om henne tidigare, men då hade jag bara läst ett reportage om henne. Nu har jag läst hennes bok och tycker att den är riktigt vettig. Grundtanken är att vi ska vara kräsna med vad vi omger oss med. Inte så att det bara är yppersta design som gäller, utan mer att vi verkligen ska ha ett personligt förhållande till prylarna.

Den där blusen som aldrig blir använd, för att det egentligen var ett felköp, fick jag ta ett snack med. Förklara att det var kul att köpa den, att jag var riktigt glad över den ett tag, men att det inte funkar. ”Vi passar inte ihop. Hej då fina blus, hoppas du kommer till någon som har mer glädje av dig är vad jag har!” Och så kan man lämna den till Emmaus.

Hon föreslår en metod som går ut på att man rensar upp kategori för kategori, dock inte ”kläder” för det blir för mycket, utan till exempel T-shirts och toppar för sig. Långbyxor för sig. Ta fram alla. Spar favoriterna och skänk bort resten.

Hennes rekommendation är enkel: Spar det du blir glad av.  Om du inte känner glädje över en pryl, ett plagg, en bok, och så vidare, ja då kanske någon annan ska ha den.

Den kategori som jag gav mig på först var pysselsaker, färger, silkespapper och liknande, som låg i för många lådor och skåp. Alldeles för ofta har jag köpt nytt, för att jag inte insett att jag redan har det hemma. Nu kastade jag en massa stelnad Cernitlera.

Silkespapper i fina färger blir jag visserligen glad av, men å andra sidan är det alldeles för mycket, så jag deponerar det mesta hos pyssliga barnbarn. Med föräldrarnas medgivande förstås. Dom har också läst Marie Kondo.

Det blir skillnad, jag lovar, på att å ena sidan ha fulla skåp och lådor med sånt som är obrukbart eller svårhittat och å andra sidan att ha bara sånt som man har glädje av. Den här chiffonjén såg precis likadan ut före min genomgång, men nu står den där i sitt hörn och utstrålar ett helt annat lugn, med ordnade lådor som bara innehåller trevliga användbarheter.

Min upprensning innebar att en annan chiffonjé blev så tom att jag kunde sälja den på Blocket. Köparen var en mycket lycklig ung man: ”Precis en sån som jag letat efter!” Genom att göra mig av med en massa bråte hamnade jag till sist på plus ändå.

Plus och minus är veckans tema, som Pettas-Karin har bestämt. Här är övriga temabloggare: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula