Jag har ju tidigare funderat på en karriär som mopsmålare och inledde med mopsen Malcolm tätt följd av den här hunden som heter Winston och som såg ut såhär som valp.
Det visade sig dock när jag väl hade målat honom att Winston inte alls är någon mops, utan kanske en fransk bulldog, men det gör ju inte så mycket. Ur målerisynpunkt är det lite åt samma håll som en mops, med den där skrynkliga nosen.
Sen tog mopsarna (och de franska bulldoggarna) i bekantskapskretsen slut liksom min karriär som mopsmålare.
I stället erbjöd jag mig i ett ögonblick av övermod att måla ett porträtt av en väns trasselsudd till hund, som såvitt jag vet inte var någon mops. Hur svårt kan det vara, tänkte jag. Månaderna gick och det blev liksom inte riktigt läge för porträttsittning. Men så dog vännens hund nyligen och då känns det både svårare och ännu angelägnare att få till det där porträttet.
Eftersom det aldrig blev någon sittning för porträttet måste jag använda mig av foton. Det är ju aldrig samma sak som att måla någon som man träffar och kan iaktta i olika vinklar och vars personlighet man i bästa fall kan få lite grepp om.
Nu har jag i alla fall gjort ett par försök, dels från ett ungdomsfoto av trasselsudden och sedan ett från den allra sista tiden i livet då hon var en trött liten vovve. Svårt. Vi får se om jag lyckas bättre vid nästa försök.
Jag får väl göra som jag brukar med mina målningar. Om jag ger bort någon är det alltid med förbehållet att jag vill byta ut den när jag blivit lite duktigare. När jag målar akvarell lär jag mig nytt hela tiden. Jag ser ju på sånt som jag målade för ett par år sedan att jag kan mera nu. Så tanken på att jag skulle stöta på något riktigt uselt alster från förr i tiden, hemma hos någon kompis, skulle kunna hålla mig sömnlös om nätterna. Därför är det bäst att byta ut målningarna vartefter.
