Jag försöker ransonera inlägg om USA, men …
Med mindre än en veckas varsel kallade USA:s försvarsminister Pete Hegseth samman 800 toppmilitärer från alla håll och kanter, även utlandsstationerade, för ett möte på marinbasen i Quantico i Virginia i går.
Väl där fick de veta att nu är det andra bullar som gäller. “We became the woke department,” sa han. “We are done with that sh*t.” Han har redan bytt namn på Försvarsdepartementet till Krigsdepartementet och nu blir det tuffa tag. Militären måste ”befrias”. ”You kill people and break things for a living. You are not politically correct and don’t necessarily belong always in polite society.” En uppmaning till brutalisering, helt enkelt. Alla måste tuffa till sig, fystesterna ska bli årliga och skärpas så att färre kvinnor klarar det, skägg ska förbjudas och överviktiga ska bort. Stämningen i publiken var låg, och sjönk ytterligare när Hegseth avslutade med: ”Om det här gör er missmodiga bör ni göra det enda rätta: Avgå!”
”Om ni inte gillar vad jag säger kan ni lämna rummet” sa Trump. Med tillägget”Och då ryker förstås er militära grad och er framtid.”
Sen kom Trump in på scenen och möttes till sin förvåning inte av applåder. Dödstyst i publiken. Sen vidtog hans vindlande monolog på en timme och tio minuter.
I USA har man hållit hårt på att militären försvarar landet, inte ett parti, och att en president inte ska vara partipolitisk i sina tal till militären. Men inte nu längre.
Joe Biden nämndes elva gånger i nedsättande ordalag och hans administration var enligt Trump ett gäng radikala vänstergalningar. ”Vi var inte respekterade” klagade Trump.
Och nu ber jag om ursäkt för att det här blir mångordigt, men jag kan inte låta bli att återge en bit av det maratonlånga talet, för att ge en bild av vad som pågick där i går i över en timme inför USA:s militära elit. Så här kunde det låta, apropå Biden:
“Man kunde se honom ramla varje dag. Varje dag föll den där personen utför en trapp. Det är inte vår president. Vi kan inte ha det så. Jag är väldigt försiktig. Ni förstår, när jag går nerför en trapp, som de de här trapporna, så går jag mycket, mycket långsamt. Man behöver inte slå några rekord. Det är bara att låta bli att falla, för det fungerar inte bra. Några av våra presidenter har fallit. Det blev deras eftermäle. Vi vill inte ha det så. Man går lätt och ledigt. Men har inte – man behöver inte sätta några rekord. Var cool. Var cool när du går nerför, men skutta inte nerför trappan. En grej med Obama, jag hade noll respekt för honom som president, men han skuttade nerför trapporna. Jag har aldrig sett nåt sånt. Da-da, da-da, da-da, bop, bop, bop. Nedför trapporna. Höll inte i sig. Det är fantastiskt, sa jag. Jag vill inte göra det. Jag gissar att jag skulle kunna göra det. Men förr eller senare kan det gå illa och det behövs bara en gång. Men han var en usel president. För ett år sedan var vi ett dött land. Vi var döda. Det här landet gick åt helvete.”
Kan detta verkligen hålla på fram till nästa val i USA?
Jag fotograferade det snabbt och hoppade på tåget, något fundersam. Vad menar SL med det budskapet? Ska vi alla skänka en tacksam tanke för att vi får några minuter i stillhet, medan vi väntar på nästa tåg? Eller ska vi tänka att vi i alla fall har en fungerande tunnelbana – om än försenad – till skillnad från de flesta människor i vår orättvisa värld.
Uppdatering 27 september: Jag har via e-post fått några fler förslag på olika sätt att se på samma sak, ibland beroende på egna preferenser, ibland för saker ser olika ut från olika håll :
När man tvättar treglasfönster ska man se upp så att fönstret man jobbar med inte stängs. För då kan det hända att de yttersta två lagren fastnar i fönsterkarmen och då går det innersta bara att öppna lite grann.
Men cykeltaket då? Det finns ju ett tak över cykelstället under fönstret. Visserligen är det för långt ner, men om jag ställer en stege på taket …
Jag borde ha haft en sån här manick, men det hade jag inte, för den ligger många mil härifrån. Det är en böjlig bitshållare till skruvdragaren, som löser de flesta problem.
Sen gällde det att få upp de där två trilskande, hopskruvade, fönsterbladen, trots att de saknade handtag. Det löste jag genom att göra en ögla av ståltråd som jag lirkade runt ett av skruvhuvudena och då kunde jag dra inåt så att fönsterbladen äntligen lossnade.
Ståltrådsrullen stoppade jag i fickan och när jag kom ut på gården såg jag att askkoppen utanför ingången hade lossnat. Igen.
Det är många muskelgrupper inblandade när skottkärran (som skymtar framför däcket) går i skytteltrafik uppför och nedför slänten.
På stora delar av tomten får gräset växa högt, men även en äng mår bra av att slås frampå sensommaren. Här försökte jag med lie, men det gick inget vidare. Det finns snedgående muskler på ryggen som sällan har bråkat med mig. Men nu protesterade de, så det fick bli trimmer i stället. Det blev ganska tufsigt och trist när jag samlade ihop allt hö, så jag kompletterade med gräsklipparen, den som inte har något driv, utan måste skjutas med muskelkraft. 
Under tre timmar kontrollerade de brandmännens identitet och hindrade dem från att jobba. Två som inte kunde visa upp ID-kort arresterades och fördes bort, utan möjlighet att prata med sina chefer eller familjer.
teaterföreställning.
Sedan fick vi en dramatisering Johan-Olovs novell Änglaknäpp, där kampen står mellan smeden Bjurbäckens kärlek till sin hustru och till fiolen, som dömts ut som ett djävulens instrument, en djävulsplanka, till skillnad från de gudomliga guitarerna.
Man gör en pöl, eller våt fläck med vatten på akvarellpappret och duttar i en färg. Sen får den sköta sig på egen hand en stund. Sen duttar man i en färg till och lutar pappret lite och då har man en tulpan, med stjälk. Eller två.
Vallmo och pioner är betydligt lättare, även om det känns ovant att måla så stort. Båda målningarna här nedanför är drygt en halvmeter på bredden, respektive höjden.
Läraren är från Frankrike och heter Christine Berlinson-Esser. Kursen handlar om att måla blommor, något som jag dragit mig för, eftersom jag tycker att de är så fantastiska som de är. Svårt att nå upp till deras skönhet och uttrycksfullhet.
Det gjorde inte jag, i stället köpte jag en ovanligt bra osthyvel på loppis.
