Den 3 november 1995 var en fredag, dagen före Alla helgons dag. Jag jobbade halvdag den dagen och just som jag skulle lämna jobbet ringde telefonen. Det var från sjukhemmet i Dalarna där min mamma låg, sedan någon vecka. De sa att jag kanske borde komma dit, för hon verkade sämre. Jag åkte direkt och kom fram i sjutiden i begynnande oväder.
Mammas ögon sken upp när jag kom och hon sa: ”Vad bra om du kan sitta!” Mamma var sjuksköterska i sin ungdom och jag visste att hon brukade använda termen ”att sitta” när det handlade om att sitta vid sjuksängen och följa en person till slutet. Hon småslumrade emellanåt, vi pratade lite, men framåt elvatiden på kvällen tyckte hon att jag skulle åka hem och sova i min stuga i närheten. ”Jag lovar, det händer inget i natt. Du behövs bättre i morgon.”
Jag pratade med personalen som också tyckte att det verkade vara den bästa lösningen. De lovade ringa mig om det skulle behövas. Nästa morgon åkte jag dit igen. Mamma var matt och orkade bara prata lite, men hennes blick var varm och klar. ”Bra att du sov i natt”, sa hon ”och tur att du är ledig ett par dagar.” Utanför sjukstugan tilltog snöovädret, men inne i mammas sjukrum blev det en stillsam dag. Snöstormen gjorde på något sätt att stillheten kändes ännu fridfullare. Sent på kvällen suckade hon till och slutade andas. Typiskt mamma, tänkte jag, att dö med stil, på Alla helgons dag. Och att in i det sista tänka på vad som är bäst för mig! Jag stannade ett par timmar till innan jag åkte till stugan i ett snötyngt landskap, där vinden mojnat.
Vi hade pratat om begravningen. Mamma var inte särskilt kyrksam av sig, men tyckte ändå att det var bäst med en kyrklig begravning. ”Fin lokal och färdiga rutiner”, sa hon. Och så det fick bli, en kulen dag i november. Men när prästen läste välsignelsen smög sig solen fram och lyste in genom det stora kyrkfönstret och träffade Jesus hand så att den blev självlysande. 
Jag har gått tillbaka till kyrkan efteråt och försökt fånga samma scen. Ungefär så här såg det ut.
Mamma var omtyckt och det var många som kom på begravningen eller hörde av sig på något sätt.
Jag funderade på vad som skulle passa som tackkort till alla efter begravningen och tänkte att det kanske skulle vara något som hon målat. Hon hade fint färgsinne och under många år utforskade hon de traditionella dalmålningarnas färgval och tekniker. Hon preparerade linnedukar enligt gamla metoder och blandade färg som förr i tiden. Till sist valde jag att fotografera den här dalmålningen som finns på baksidan av en skafferidörr i det som en gång var hennes kök.
Det är mer än tio tusen dagar sedan mamma dog, men jag tänker på henne nästan varje dag. På kloka råd, på roliga formuleringar eller när jag använder saker som är förknippade med henne.
Hon hette Greta och i förra veckan var hennes dotterdotterdotter Greta och jag med ljus och blommor till graven.
Uppdatering: Bild på den broderade kurbitsen som Kicki skriver om i kommentarerna.
par tuber superlim gav jag upp att försöka laga listen och ringde till inglasningsfirmans serviceavdelning för att beställa en ny. Telefonkön var oändlig. Eller kanske det inte fanns någon kö utan bara meddelandet som sa att jag var placerad i kö? Jag testade åtskilliga gånger och lät telefonen ligga med högtalarljudet på, medan jag sysslade med annat. Jag försökte också utan framgång chatta och mejla. Sedan fick jag en snilleblixt: man ska såklart inte ringa service utan försäljning! Där svarade de direkt, slussade mitt samtal vidare och efter en dryg månad fick jag min list. Där sitter den nu i sitt hörn. Men då upptäcker jag att jag borde bytt nästa list också. Dels för att den är missfärgad av sol av ålder, dels för att den är skör och naggad i kanten. Suck; på’t igen.
Medan jag väntade i telefonkön tog jag tag i elsladdarna till taklamporna i köket. De har hängt och sett trista ut sedan jag flyttade in, så nu var det dags att rätta till dem. Jag lyckades leta upp det jag behövde i olika bra-å-ha-lådor: något att fästa upp de hängande sladdarna med och en kupa för att dölja urtaget. Den där kupan har en listig bygel som man trär över lampkroken och då sluter den tätt mot taket. Man kan lirka in överbliven sladd också, så att det blir lite snyggare.
Sen var de de andra kuporna som sitter rakt ovanför lamporna. De satt lite på sniskan och behövde rättas till.
Japp, det är en begonia i fönstret!
Jag vet inte om arrangörerna tänkte just på Andra Mosebok 8:2 där Farao får en varning från Herren att om han inte skärper sig ”… skall jag låta hela ditt land hemsökas av grodor”. Kanske det bara råkade bli grodutstyrslar som dominerade demonstrationerna. 
Och hur reagerade den som demonstrationerna riktade sig mot? Med bilder på sig själv iförd kungakrona och med en AI-genererad video som är svår att beskriva.
Tomas Ramberg oroar sig i DN hur det ska gå för Liberalerna: ”Mohamssons linje i regeringsfrågan är inte heller avsedd att kunna tillämpas i den praktiska politiken, den har formulerats för att hålla ihop det egna partiet. /-/Den rådande linjen är ett slags politisk silvertejp.” (Jag som löser många av mina problem med silvertejp tycker att det låter lite nedlåtande mot tejplösningar.)
Jodå, jag fortsätter oförtrutet med akvarellandet. Förra veckan var det monokromt, dvs övningar med bara en färg. Den här veckan la vi till en färg. I stället för anteckningar gör jag miniskisser som kan tydas som 1. vått i vått, 2. färg på hela ytan så att det går att ”lyfta fram” motivet med vatten, 3. vått på torrt med olika färgstyrka och 4. lite av varje, blandat.
Jag fotograferade det snabbt och hoppade på tåget, något fundersam. Vad menar SL med det budskapet? Ska vi alla skänka en tacksam tanke för att vi får några minuter i stillhet, medan vi väntar på nästa tåg? Eller ska vi tänka att vi i alla fall har en fungerande tunnelbana – om än försenad – till skillnad från de flesta människor i vår orättvisa värld.
Uppdatering 27 september: Jag har via e-post fått några fler förslag på olika sätt att se på samma sak, ibland beroende på egna preferenser, ibland för saker ser olika ut från olika håll :
När man tvättar treglasfönster ska man se upp så att fönstret man jobbar med inte stängs. För då kan det hända att de yttersta två lagren fastnar i fönsterkarmen och då går det innersta bara att öppna lite grann.
Men cykeltaket då? Det finns ju ett tak över cykelstället under fönstret. Visserligen är det för långt ner, men om jag ställer en stege på taket …
Jag borde ha haft en sån här manick, men det hade jag inte, för den ligger många mil härifrån. Det är en böjlig bitshållare till skruvdragaren, som löser de flesta problem.
Sen gällde det att få upp de där två trilskande, hopskruvade, fönsterbladen, trots att de saknade handtag. Det löste jag genom att göra en ögla av ståltråd som jag lirkade runt ett av skruvhuvudena och då kunde jag dra inåt så att fönsterbladen äntligen lossnade.
Ståltrådsrullen stoppade jag i fickan och när jag kom ut på gården såg jag att askkoppen utanför ingången hade lossnat. Igen.
Det är många muskelgrupper inblandade när skottkärran (som skymtar framför däcket) går i skytteltrafik uppför och nedför slänten.
På stora delar av tomten får gräset växa högt, men även en äng mår bra av att slås frampå sensommaren. Här försökte jag med lie, men det gick inget vidare. Det finns snedgående muskler på ryggen som sällan har bråkat med mig. Men nu protesterade de, så det fick bli trimmer i stället. Det blev ganska tufsigt och trist när jag samlade ihop allt hö, så jag kompletterade med gräsklipparen, den som inte har något driv, utan måste skjutas med muskelkraft. 
Under tre timmar kontrollerade de brandmännens identitet och hindrade dem från att jobba. Två som inte kunde visa upp ID-kort arresterades och fördes bort, utan möjlighet att prata med sina chefer eller familjer.
