Jodå, jag fortsätter oförtrutet med akvarellandet. Förra veckan var det monokromt, dvs övningar med bara en färg. Den här veckan la vi till en färg. I stället för anteckningar gör jag miniskisser som kan tydas som 1. vått i vått, 2. färg på hela ytan så att det går att ”lyfta fram” motivet med vatten, 3. vått på torrt med olika färgstyrka och 4. lite av varje, blandat.
Jag valde perylene green, vilket kanske var dumt. De flesta väljer sepia när de ska måla monokromt, men den färgen har jag aldrig kommit överens med. 
Vått i vått från förra veckan, med en liten orange höstklick tillagd denna vecka.
Den där stackars tjejen ser lite sjösjuk ut på grund av den gröna färgen. Dessutom biter färgen sig fast rätt ordentligt och det var svårt att lyfta bort den på ett bra sätt.
Färgen vill gärna bilda skarpa kanter också, vilket inte är optimalt för porträtt.
Här hade sepia varit bättre, trots allt.
Bambu från förra veckan, med en skalbagge från denna vecka.
Sen kunde jag förstås inte låta bli att testa att måla med mitt favoritbläck, Parker Quink. Det är så svart det kan bli, men svärtan består av en blandning av olika färger, främst blått, gulbrunt och orangerött. Om man har rätt papper, rätt tajming och rätt mängd vatten kan man få de olika färgerna att skilja sig åt.
Om papper, tajming eller vattenmängd är ”fel” blir det så här. Man kan ana lite blått bland molnen, men annars är det ju väldigt enfärgat. Här har jag använt ett 300-grams-papper av okänt märke, med en ganska hård yta. 
Om jag i stället väljer ett tjockare papper (425 gram) med mer porös yta och blöter det innan jag målar blir det så här. 
Jag fotograferade det snabbt och hoppade på tåget, något fundersam. Vad menar SL med det budskapet? Ska vi alla skänka en tacksam tanke för att vi får några minuter i stillhet, medan vi väntar på nästa tåg? Eller ska vi tänka att vi i alla fall har en fungerande tunnelbana – om än försenad – till skillnad från de flesta människor i vår orättvisa värld.
Uppdatering 27 september: Jag har via e-post fått några fler förslag på olika sätt att se på samma sak, ibland beroende på egna preferenser, ibland för saker ser olika ut från olika håll :
När man tvättar treglasfönster ska man se upp så att fönstret man jobbar med inte stängs. För då kan det hända att de yttersta två lagren fastnar i fönsterkarmen och då går det innersta bara att öppna lite grann.
Men cykeltaket då? Det finns ju ett tak över cykelstället under fönstret. Visserligen är det för långt ner, men om jag ställer en stege på taket …
Jag borde ha haft en sån här manick, men det hade jag inte, för den ligger många mil härifrån. Det är en böjlig bitshållare till skruvdragaren, som löser de flesta problem.
Sen gällde det att få upp de där två trilskande, hopskruvade, fönsterbladen, trots att de saknade handtag. Det löste jag genom att göra en ögla av ståltråd som jag lirkade runt ett av skruvhuvudena och då kunde jag dra inåt så att fönsterbladen äntligen lossnade.
Ståltrådsrullen stoppade jag i fickan och när jag kom ut på gården såg jag att askkoppen utanför ingången hade lossnat. Igen.
Det är många muskelgrupper inblandade när skottkärran (som skymtar framför däcket) går i skytteltrafik uppför och nedför slänten.
På stora delar av tomten får gräset växa högt, men även en äng mår bra av att slås frampå sensommaren. Här försökte jag med lie, men det gick inget vidare. Det finns snedgående muskler på ryggen som sällan har bråkat med mig. Men nu protesterade de, så det fick bli trimmer i stället. Det blev ganska tufsigt och trist när jag samlade ihop allt hö, så jag kompletterade med gräsklipparen, den som inte har något driv, utan måste skjutas med muskelkraft. 
Under tre timmar kontrollerade de brandmännens identitet och hindrade dem från att jobba. Två som inte kunde visa upp ID-kort arresterades och fördes bort, utan möjlighet att prata med sina chefer eller familjer.
teaterföreställning.
Sedan fick vi en dramatisering Johan-Olovs novell Änglaknäpp, där kampen står mellan smeden Bjurbäckens kärlek till sin hustru och till fiolen, som dömts ut som ett djävulens instrument, en djävulsplanka, till skillnad från de gudomliga guitarerna.
Man gör en pöl, eller våt fläck med vatten på akvarellpappret och duttar i en färg. Sen får den sköta sig på egen hand en stund. Sen duttar man i en färg till och lutar pappret lite och då har man en tulpan, med stjälk. Eller två.
Vallmo och pioner är betydligt lättare, även om det känns ovant att måla så stort. Båda målningarna här nedanför är drygt en halvmeter på bredden, respektive höjden.
Läraren är från Frankrike och heter Christine Berlinson-Esser. Kursen handlar om att måla blommor, något som jag dragit mig för, eftersom jag tycker att de är så fantastiska som de är. Svårt att nå upp till deras skönhet och uttrycksfullhet.
