Nu har jag varit på fälgutställning för första gången i mitt liv. Den fanns på övervåningen där de bytte sommardäck till vinterdäck åt mig. Där fanns också en trevligt lounge med gott fika. Det var snyggt med alla fälgar och om jag tolkade rätt handlar det om att fälgar också är ett sätt att kommunicera.
Min byta-däck-rutin blev lite annorlunda i år. Jag brukar förvara de däck som jag inte använder i en bod på landet. Med lite planering kan jag då få dem bytta, säsongsvis, på den närbelägna OK-macken. Men i år var jag för sent ute och måste stuva in däcken i bilen och ta med dem till stan, för att inte bli strandsatt i stan med sommardäcken på när det råder sommardäcksförbud.
Samtidigt var det dags för besiktning av bilen, så jag tog besiktning först och däckbyte sen. Det var tur, för det visade sig att jag hade en skåra i ett av framdäcken, ända in i väven. ”Det här kan bli punka när som helst eller värre. Det här däcket kan ge upp plötsligt och om sker i hög hastighet kan det gå riktigt illa.”
Det blev en tvåa i besiktningsprotokollet och återbesök. Nu bor jag turligt nog nära ett område med allehanda verkstäder och däckfirmor; inom en timme hade jag fått sommardäcken bytta mot vinterdäck, återvänt till besiktningen och ”fått tvåan släkt”, som jag just lärt mig att det heter på fackspråk.
Så nu blir det att spara till nytt sommardäck, till våren. Kanske jag ska fundera på vad mina fälgar har att säga också? Jag är lite dålig på att kommunicera med hjälp av mina fälgar, men jag hoppas i alla fall att de inte sänder ut några otrevliga budskap.
Här är min pappa i mitten i den snyggt planerade syskonskaran: Evert, Alice, pappa, Ellen och Erland.
Här har jag hittat en bild från 40-talet inför en avresa från Horndals station, kanske till Boden, där han låg inkallad. Pappa är nummer tre från höger.
Om man tillverkar skolbänkar, vilket pappa gjorde, är sommaren den brådaste tiden. De flesta leveranserna skedde i augusti. Därför blev det si och så med semester. Då får man hitta på något annat, till exempel tältutflykter på den egna tomten.
Eller kanske en kortare cykelsemester. Spännande dagar, med övernattningar i en lada och på en fäbod. Men jag tror inte att syrran uppskattade färden i en obekväm barnstol.
Mammas ögon sken upp när jag kom och hon sa: ”Vad bra om du kan sitta!” Mamma var sjuksköterska i sin ungdom och jag visste att hon brukade använda termen ”att sitta” när det handlade om att sitta vid sjuksängen och följa en person till slutet. Hon småslumrade emellanåt, vi pratade lite, men framåt elvatiden på kvällen tyckte hon att jag skulle åka hem och sova i min stuga i närheten. ”Jag lovar, det händer inget i natt. Du behövs bättre i morgon.”
par tuber superlim gav jag upp att försöka laga listen och ringde till inglasningsfirmans serviceavdelning för att beställa en ny. Telefonkön var oändlig. Eller kanske det inte fanns någon kö utan bara meddelandet som sa att jag var placerad i kö? Jag testade åtskilliga gånger och lät telefonen ligga med högtalarljudet på, medan jag sysslade med annat. Jag försökte också utan framgång chatta och mejla. Sedan fick jag en snilleblixt: man ska såklart inte ringa service utan försäljning! Där svarade de direkt, slussade mitt samtal vidare och efter en dryg månad fick jag min list. Där sitter den nu i sitt hörn. Men då upptäcker jag att jag borde bytt nästa list också. Dels för att den är missfärgad av sol av ålder, dels för att den är skör och naggad i kanten. Suck; på’t igen.
Medan jag väntade i telefonkön tog jag tag i elsladdarna till taklamporna i köket. De har hängt och sett trista ut sedan jag flyttade in, så nu var det dags att rätta till dem. Jag lyckades leta upp det jag behövde i olika bra-å-ha-lådor: något att fästa upp de hängande sladdarna med och en kupa för att dölja urtaget. Den där kupan har en listig bygel som man trär över lampkroken och då sluter den tätt mot taket. Man kan lirka in överbliven sladd också, så att det blir lite snyggare.
Sen var de de andra kuporna som sitter rakt ovanför lamporna. De satt lite på sniskan och behövde rättas till.
Japp, det är en begonia i fönstret!
Jag vet inte om arrangörerna tänkte just på Andra Mosebok 8:2 där Farao får en varning från Herren att om han inte skärper sig ”… skall jag låta hela ditt land hemsökas av grodor”. Kanske det bara råkade bli grodutstyrslar som dominerade demonstrationerna. 
Och hur reagerade den som demonstrationerna riktade sig mot? Med bilder på sig själv iförd kungakrona och med en AI-genererad video som är svår att beskriva.
Tomas Ramberg oroar sig i DN hur det ska gå för Liberalerna: ”Mohamssons linje i regeringsfrågan är inte heller avsedd att kunna tillämpas i den praktiska politiken, den har formulerats för att hålla ihop det egna partiet. /-/Den rådande linjen är ett slags politisk silvertejp.” (Jag som löser många av mina problem med silvertejp tycker att det låter lite nedlåtande mot tejplösningar.)
Jodå, jag fortsätter oförtrutet med akvarellandet. Förra veckan var det monokromt, dvs övningar med bara en färg. Den här veckan la vi till en färg. I stället för anteckningar gör jag miniskisser som kan tydas som 1. vått i vått, 2. färg på hela ytan så att det går att ”lyfta fram” motivet med vatten, 3. vått på torrt med olika färgstyrka och 4. lite av varje, blandat.
Jag fotograferade det snabbt och hoppade på tåget, något fundersam. Vad menar SL med det budskapet? Ska vi alla skänka en tacksam tanke för att vi får några minuter i stillhet, medan vi väntar på nästa tåg? Eller ska vi tänka att vi i alla fall har en fungerande tunnelbana – om än försenad – till skillnad från de flesta människor i vår orättvisa värld.
Uppdatering 27 september: Jag har via e-post fått några fler förslag på olika sätt att se på samma sak, ibland beroende på egna preferenser, ibland för saker ser olika ut från olika håll :
När man tvättar treglasfönster ska man se upp så att fönstret man jobbar med inte stängs. För då kan det hända att de yttersta två lagren fastnar i fönsterkarmen och då går det innersta bara att öppna lite grann.
Men cykeltaket då? Det finns ju ett tak över cykelstället under fönstret. Visserligen är det för långt ner, men om jag ställer en stege på taket …
Jag borde ha haft en sån här manick, men det hade jag inte, för den ligger många mil härifrån. Det är en böjlig bitshållare till skruvdragaren, som löser de flesta problem.
Sen gällde det att få upp de där två trilskande, hopskruvade, fönsterbladen, trots att de saknade handtag. Det löste jag genom att göra en ögla av ståltråd som jag lirkade runt ett av skruvhuvudena och då kunde jag dra inåt så att fönsterbladen äntligen lossnade.
Ståltrådsrullen stoppade jag i fickan och när jag kom ut på gården såg jag att askkoppen utanför ingången hade lossnat. Igen.
