Nu så, nu är det dags för ladubygget, som Koa väntat ivrigt på i flera år. Först grävde farfar bort sten och moras i den svårgrävda jorden, där den nya ladugården skulle stå. Sedan rev han den gamla ladugården. Användbara stockar och bra virke togs till vara för bygget av nya ladan. Det som inte dög att bygga med, det ”duger väl till ved”. Inget får förfaras.
Nåväl, den gamla ladugården stygga
den må vi fortast möjligt riva ned.
Av gamla timret kunna vi ju bygga,
vad som kasseras, duger väl till ved.

Och så byggde han upp den nya ladugården, bit för bit. Stockarna från den gamla ladugården syns till vänster på bilden, där Koa bodde. Plats för höns på baksidan och grisen bodde någonstans i mitten. Sedan höskulle och längst till höger redskapsbod.
Att få till en någorlunda slät väg från bostadshuset till ladan var lättare sagt än gjort.
Men backen den såg ynklig ut
med stenar och med gropar,
och myllan den vi skyfflat ut
i rätt så stora hopar.
De förslog inte långt, de fyllnadsmassor som gick att avvara på tomten. Då kom räddningen i form av den nya tiden. Vägen i centrala Horndal skulle ”permanentas”. Jag är lite osäker på var det innebar 1933. Asfalt? Oljegrus? Eller helt enkelt en bredare grusväg?
Ja just då uppå Villahed
skall vägen permanentas
och den ska göras ganska bred
och jord och torv ska dän tas.
Och så den saken hjälptes
på så behändigt sätt
att någon billast stjelptes
på backen rätt och slätt.
Man sen med kärra körde ut
der man vill ha slätt
man fick ju jämna sen till slut
förstås på bästa sätt.
Jag gillar farfars fria förhållningssätt till det där med rimmad vers. Att ”ta dän” heter det på bergslagsmål när man tar bort något. Kul att han låter ”permanentas” rimma på ”dän tas”.
Så blev den klar till slut, både ladan och vägen dit. Man kan riktigt höra farfars belåtna suck, när han vrider om nyckeln till det säkra låset.


Det kändes skönt att binda kon i båset/och få gå in i foderboden efter hö
och stänga dörren med det gamla säkra låset/när vintern kom med kyla och med snö.
Det gamla säkra låset sitter fortfarande där och fungerar precis lika bra idag.
Men småningom jag tröttnar på
I modellboden jobbade han med modeller i trä för gjutformar till allt som behövdes för brukets järnframställning.
Jag sade upp min plats en dag

”Rekommenderande mig i den ärade allmänhetens benägna hågkomst …” He had a way with words, min farfar.
Den här snyggingen är min farmor Matilda. Hon föddes 1879 och träffade farfar när var hon tonåring. De gifte sig när hon var 19 år.

Bonden som ägde fastigheten, där en bit av den gamla ladan stod, föreslog att farfar skulle köpa till lite mark, så det gjorde han. Men en liten remsa ville bonden behålla som passage ner till en plats vid sjön, på ett ställe där det är lätt att komma åt att tvätta.
Min farfars familj blev kvar i de två hyrda rummen i stugan vid Rossen och kunde efter ett par år köpa huset. Det var många vändor, svårt att få ihop pengarna, det behövdes lite hjälp från släkten, men i februari 1907 blev det klart, på Karldagen, och lantmätaren skrev in Karlshem på kartan, eftersom min farfar hette Karl.

På bilden finns också några äppelträd och ett (av många) potatisland i förgrunden. Hela tomten användes för odling, mest potatis. Förråden var välfyllda med äpplen, äppelmos och potatis för hela vintern.
Så stod jag där då, smått förlägen
De kom från Kloten, som ligger i närheten av Smedjebacken, men hade mellanlandat hos min farmorsmor i Björknäs, vid den översta röda pilen.

Det var en fin resa och en bra kurs. Tema förenkling, förenkling, förenkling, ljus och skugga och de kretensiska färgerna.




Sedan lyckades jag inte stänga balkongdörren på kvällen och då fick det turkosa bandet träda i tjänst igen. Men ack, nästa dag, medan jag var på vift, blåste det kraftigt och vinden lyckades lirka upp min rosett och dörren for upp och mitt band blåste bort. När jag kom tillbaka till ett välvädrat rum insåg jag vad som hänt och gav mig ut på bandjakt. Hur långt kunde det ha blåst iväg? Jag letade på och under balkongen och i hotellets närområde.
Strax före Valborg pajade min kyl och frys i huset på landet.
Alltså ny-ny, inte begagnad.

Och som jag alltid gjort åkte jag och handlade först, för slängstället ligger behändigt en liten tvärgata bort, bara något kvarter från affären. När jag hade svängt in på tvärgatan, som jag gjort de senaste 50 åren eller så, insåg jag att jag inte borde vara där. En skog av skyltar med LEKANDE BARN, EJ GENOMFART, farthinder, etc mötte mig. Men då var det liksom för sent och jag beslöt att jag troligen skulle göra mer skada om jag backade, så jag körde försiktigt och mycket långsamt fram till slängstället. Där hanns jag ikapp av en bister man på en kraftig fyrhjuling, med ett litet barn framför sig på sätet.
