I gamla Meken i Smedjebacken diskuterades
Bergslags-författare i helgen. Finns dom? Vilka är dom? Vad skriver dom? Och vad är Bergslagen, egentligen? Ulrika Knutsson gjorde ett försök att ringa in begreppet och tog hjälp av Nils Holgerssons underbara resa:
”Det här landet är lika randigt som mors förkläde” sade pojken. ”Jag undrar var det är för slags ränder, som stryker fram över det.” ”Åar och åsar, vägar och järnvägar” svarade vildgässen. ”Åar och åsar, vägar och järnvägar.”
Och Bergslagsförfattarna är många, konstaterade Knutsson, hur man än räknar. Kanske trettio procent, eller till och med hälften av alla svenska författare, om man räknar dem som fötts här, levt här eller skrivit om Bergslagen. Det är Dan Andersson förstås och något med naturen, som i hans Vårkänning
Jag vet alla vägar för vattnet,
där de nyfödda bäckarna mumla,
under mossornas multnande skogar,
under böljande lövverk, som myllra
av kvickbent och svartbrunt och maskvitt,
som väntar på växande vingar
till soldans i berglandets vår.
Det är sotet, slitet och utsugningen, som i Frödings Den gamla goda tiden
Bälgen blåste och blästern ljungade,
kvävande hetta ur ässjorna slog,
svettiga sotiga smederna slungade
släggan mot stängerna,
nöpo med tängerna,
formade järnet till harv och plog
Men det är också Johan-Olov Johanssons bruksskildringar med både arbetsglädje och hårda tag, Maria Langs bergslagsdeckare och Tore Skogmans ”Kalle Vestman från Västmanland”, och inte minst Cirkeln och Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark om mystik och magiska makter bland nedlagda gruvor och förfallna bruksorter.

Och här står författaren Bengt Berg och begrundar tre bergslagsdörrar i Smedjebacken