Aerodynamiskt

Postat den 30 juli, 2012 av Karin

Flygplanstillverkningen fortsatte under veckan. Vi testade olika vikningars för- och nackdelar, lite bredare vingar, lite uppvik baktill eller smalare vingar utan uppvik.

Och så ska alla dekoreras och mönstren blir allt mer krävande. ”Liksom vågor och kurvor” går väl an och att det ska vara först lite kantigt och sedan ”bolma baktill” går också bra. Men tiger-familjen var svårare…

Sedan kollar vi på fiskgjusarna i sitt bo och hur de håller på att träna vingarna för att kunna flyga från Estland till Nigeria. Tittar på kartan.

”Är det där långt?” Femåringen granskar skeptiskt den förhållandevis korta sträckan på kartan. Men eftersom han varit i Kenya och minns den oändligt långa flygresan dit, går det någotsånär att förklara att ja, det är långt.

Vi testar drakflygning både i god vind och när det är vindstilla. De dagar då det inte blåser så mycket får man springa desto mer.

Vad hände med drakfesterna på Gärdet? Har de alldeles upphört? Borde man inte återuppta dem?

Och så hittar jag en fiffig pryl som jag troligen köpt på Tekniska museet eller något liknande ställe för länge sedan. En Zeppelinare i budgetutförande. En tre meter lång, lätt, svart ballong som fungerar så att luften värms upp, tack vare det svarta höljet och så stiger den upp i skyn. Den har blivit liggande eftersom jag gruvat mig för att blåsa upp den. Om man tycker det är jobbigt med vanliga ballonger, hur ska det då gå med en tremeters? Men så läser vi instruktionerna och det är bara att fånga in luft i ballongen genom att hålla upp den i vinden och sedan knyter man helt enkelt igen kortändan.

Den svävar faktiskt som en Zeppelinare, så länge den får vara i solen. I skuggan dalar den mot marken.

Publicerat i Att rita, Livet | Etiketter , , , | 9 kommentarer

Fredagsteman för augusti

Postat den 29 juli, 2012 av Karin

Vi är några stycket som sommarvikarierar som fredagsbloggare, där någon väljer ett ”show and tell”-tema varje fredag. Tack Livsrummet för kluriga juliteman! Denna månad står jag för temaförslagen. Det är ju både lätt och svårt. Lätt för att det finns oändligt mycket att välja på och svårt för att man måste välja bort allt utom fem teman. Jag såg mig om, kollade almanackan och insåg att det är sista sommarmånaden vi går in i, kommande vecka. Och då blev det så här:

3 augusti Loppis

10 augusti Röda

17 augusti Stöld

24 augusti Sommarens bästa

31 augusti Ny termin

Och här är listan på Fredagsbloggare

Byfånen
Gnuttan
Helena
Karin Englund
Karin på Pettas
Livsrummet
musikanta
Olgakatt

Apropå ”Show and tell” tyckte jag att den här bilden kunde passa. Det är en gravyr gjord efter en oljemålning av en italiensk konstnär Carlo Cignani. Gravören heter Massard, eller Mafsard, det stavas lite olika. Visa och berätta… Här visar Eva på alla härliga frukter som man kan äta och berättar hur gott det är. Adam sitter där på stenen och funderar på om han inte ska ta en tugga i alla fall. Verkar ju rätt lockande. Och hur farligt kan det vara?

Publicerat i fredagstema | 14 kommentarer

Säga vad man vill om engelsmännen…

Postat den 28 juli, 2012 av Karin

… men showbiz, det kan dom. Föreställ er en svensk olympiadinvigning, där kungen hämtas av vår motsvarighet till James Bond. Ska vi säga Micke Persbrandt som Hamilton? Och så flyger de helikopter till arenan, via några typiska landmärken, till exempel över stadshustornet och under Västerbron, varpå kungen hoppar med fallskärm för att landa på den olympiska scenen. Njae, kanske inte så lyckat.

Men det var bland annat vad som hände (eller såg ut att hända, snarare) vid invigningen i England i går. Samt en snabbrepetition av Englands samtidshistoria, med industriell revolution, suffragetter, välfärdssamhälle och – just det – underhållningsindustri. Kul!

Fast drottningens berömda corgis fick inte följa med. När Queen Elizabeth och Daniel Craig for iväg i helikoptern stod två corgi-hundar kvar på slottstrappan och såg verkligen snopna ut att bli lämnade hemma. Det är de inte vana vid.

Själv träffade jag på dessa hundar när jag läste Drottningen vänder blad, för något år sedan. Det är de där hundarna som orsakar en kris inom den brittiska statsförvaltningen, genom att förirra sig till slottets bakgård, där den kommunala bokbussen står och drottningen börjar låna böcker och så går det som det går.

Drottningens förhållande till vallhundarna från Wales är en livslång kärleksaffär. Rätt trevligt, tycker jag, för de där kortbenta hundarna har inget drottninglikt över sig alls.

De sägs ha utvecklats på landsbygden i Wales för att klara av att vara både jakthundar, vakthundar och vallhundar. Starka, uthålliga och billiga, eftersom de fattiga bönderna inte hade råd att hålla sig med olika hundsorter för jakt, vakt och vall.

Alltid en corgi, eller gärna fler i prinsessans, sedermera drottningens, omedelbara närhet.

 

Publicerat i historia | Etiketter , , | 7 kommentarer

Fredagstema: Besök

Postat den 26 juli, 2012 av Karin

Livsrummet föreslår besök som fredagstema denna vecka. Övriga  fredagsbloggare och teman för denna månad och finns i ”huvudet” under rubriken fredagstema.

Sommartid är besökstid, så är det ju. Ibland undrar jag om vi har för många fritidshus i detta land. Man vill ju vara ”på landet” och det är väldigt trevligt när ens vänner kommer och hälsar på. Men vännerna vill också vara på landet (sina land) och ser gärna att man hälsa på dem. Ekvationen går inte riktigt ihop, men vi jobbar på det, så gott det går.

Men så finns det några som varken vill hälsa på eller få besök.

Här är vi på väg till en kompis som hade sitt fritidshus lite avsides. Vår kompis ville väldigt gärna få besök, det ville hon, men en av hennes grannar ville helst vara i fred. Det var lätt att ta miste på vägen till kompisen och vägen till grannen.

Grannens fordon hade alla hög markfrigång, traktorer, fyrhjulsdriven jeep och liknande, så för honom var det inget problem att det låg en vass, hög sten, precis där man svängde in på hans lilla väg, vilket vi gjorde av misstag. KADONK!! sa det när bilen slog i stenen som var väl gömd i det höga gräset i vägens mittfåra. Det var bara att ringa bilbärgning som genast visste vad det var frågan om, när vi berättade var vi befann oss. ”Jahaja, Johanssons sten. OK vi kommer.”

Det hela avlöpte väl, vi roade oss på kompisens land medan bilen blev ompysslad på verkstad och vi beslöt oss för att betrakta Johanssons sten som en lokalt utformad sysselsättningsskapande åtgärd, förutom att den förstås höll folk borta från hans gård.

Men hos oss är det stenfritt, så det är bara att komma på besök!

Publicerat i fredagstema, Livet | 14 kommentarer

Kärleksflyget och Brinnande blixten

Postat den 24 juli, 2012 av Karin

Efter en mulen dag vadar vi i färgglada flygplan i sommarhuset. Flygförmågan är noga testad, alla planen har deltagit i komplicerade tävlingar som går ut på att flyga fortast, längst, högst eller loopa mest. Eftersom de alla ska ha sin personliga design och färgsättning tar det lite tid att framställa dem. Tvåan från höger har sjuåringen beställt och det är är översållat med hjärtan, särskilt undersidan som inte syns här. ”För det är ju den som syns bäst när man flyger.” Kärleksflyget, heter planet, som man kan använda till bröllopsresor, men ”annars också, om man är kär”.

Och på kvällen, när jag samlat ihop de plan som överlevt dagens övningar, hittar jag den perfekta förvaringsplatsen: en liten ståltrådsmobil med små, små klädnypor på. Där får de hänga som mångfärgade fladdermöss under natten. Favoriten, Den brinnande blixten, hittar jag dock inte. Kanske sover det planet med sin femåriga ägare en trappa upp?

Publicerat i färg | Etiketter , , | 18 kommentarer

Bokstavligen?

Postat den 22 juli, 2012 av Karin

Just nu har solen tvingat mig att lägga en bra bok åt sidan, men det lär komma nya skurar i morgon. Boken är Tom Rachmans De Imperfekta. Den kretsar kring en internationell tidning i Rom, som grundats av en amerikansk miljonär på 1950-talet, men som nu inte  går så bra. Det är kanske det boken handlar om. Eller kanske om vår oförmåga att se när något håller på att gå åt pipsvängen.

Rolig och träffsäker är den hur som helst. Här är det en korrekturchef som är arg och han

…sveper med glödande ögon över dem. De hejdar sig mitt i tangentnedslaget. ”Och jag har inte ens anklagat någon än!”, säger han bistert och öppnar dagens tidning som om den innehöll ett mordvapen. Det den innehåller är värre: ett misstag

Någon har använt förkortningen GWOT. Ingen av de tre misslyckade redigerarna vet egentligen vad det betyder och korrekturchefen får anledning att föra in en ny post (nummer 18238) i sin handbok för redigerare, där han konstaterar att termen Global War On Terror bör betraktas som PR-nonsens.

”Våra reportrar är hemskt förtjusta i den här sortens struntprat och det faller på redigerarna att stryka det.”

Och så är det då det där med ”bokstavligen”, i uttryck som ”Han sopade bokstavligen banan med konkurrenterna”. Om han faktiskt gjorde det, menar korrekturchefen, bör det vara en förstasidesnyhet. ”Bokstavligen” ska bort skriver han i sin handbok, utrotas som företeelse och han tillägger:

”Se även överdriven användning av tankstreck och utropstecken, pappskallar.”

 

Publicerat i Att läsa, Böcker, Ord | Etiketter , | 31 kommentarer

Fredagstema: Sommarjobb

Postat den 20 juli, 2012 av Karin

Sommarjobb föreslår Livsrummet som fredagstemat denna vecka. (Lista på fredags-bloggare längst ner på sidan.) Oj, oj, oj, säger jag, det skulle kunna bli en roman eller två!

Från det allra första sommarjobbet, som tankspridd barnflicka i Sörmland, finns det inga bilder. Men från andra sommarjobbet finns desto fler, eller i alla fall från den sommaren.

Dåvarande pojkvännen i Stockholm tyckte inte att jag skulle sommarjobba på ett fik i skärgården. Kunde jag inte hitta något i Stockholm i stället? Jomenvisst, sade jag och fixade jobb på ett av stadens sjukhus. Jag skrev in patienter, stansade plåtar och drog tolv blanketter per person. Varje blankett skulle skrivas under för hand. Det blev många underskrifter den sommaren och min namnteckning har inte hämtat sig än.

Pojkvännens mor tyckte dock att det var olämpligt att lämna oss ensamma i stan. Han  borde tillbringa sommaren med henne i stugan. Så kom det sig att han var i skärgården den sommaren, medan jag slavade på sjukhuset i stan. Sur. Kände ingen, ville inte lära känna någon. Det enda jag gjorde var att läsa och rita. Jag ritade av alla jag såg, särskilt alla trista typer som jag inte ville lära känna. Tyckte på något sätt att det var rätt åt dem.

Och så blev det också en och annan Stockholms-vy också, av bara farten. 

När jag kom hem igen lämnade jag alla trista skisser i pannrummet för bränning. Den gode fadren stoppade dock inte in dem i pannan och idag när jag letade efter gamla bilder hittade jag ett par skissblock.

På skisserna (som man kan klicka större) finns anteckningar som ”Bibblan”, ”Tråk-väntrum”,  ”Piprökande idiot”,”Tråk-buss”, ”Petar tänderna”, ”Tråk-café”. Och nu vill jag be alla som jag ritade av om ursäkt. Ni kunde ju inte rå för att det var som det var. Hör av er om ni känner igen er och trots allt vill ha originalet. Och jag hoppas att alla andra fredagsbloggare hade trevligare somrar och sommarjobb.

Sommaren därpå blev det i alla fall skärgårdscafé och bilderna fick lite färg.

 

 

 

 

 

 

 


 

FREDAGSBLOGGARE

Byfånen
Gnuttan
Helena
Karin Englund
Karin på Pettas
Livsrummet
musikanta
Olgakatt

Publicerat i fredagstema, Livet | Etiketter , , | 16 kommentarer

19 juli i Seneca Falls

Postat den 19 juli, 2012 av Karin

De träffades på Englandsbåten, två amerikanskor på väg till världskonventet mot slaveriet i London 1840, Lucrecia Mott och Elizabeth Stanton. När de kom fram upptäckte de till sin förvåning att det inte fanns någon plats för dem, eller för kvinnor överhuvudtaget. Det hela var planerat som ett möte för män enbart. Skälet var att kvinnor var ”konstitutionellt olämpliga för offentliga möten”. Männen vägrade först att låta dem delta, hur mycket de än var sända som officiella delegater av anti-slaverirörelsen i USA. Efter hetsiga debatter löstes ”problemet” så att kvinnorna fick sitta i en avbalkning, utom synhåll för männen.

Jag vet inte hur historiskt sann den här målningen av Benjamin Robert Haydon är. Här finns i alla fall en kvinna bredvid huvudtalaren och ytterligare ett par i publiken bland männen. Men övriga kvinnor sitter i alkoven längst bort, bakom någon slags avskärmning.

Åtta år senare annonserade de två kvinnorna i Seneca County Courier att ett konvent skulle hållas i Seneca Falls den 19 juli 1848 för att diskutera kvinnors rättigheter.

Reaktionerna blev ungefär som man kan föreställa sig: ”Det här tilltaget är den mest chockerande och onaturliga tilldragelse som någonsin noterats i kvinnlighetens historia.” Eller: ”En kvinna är ingenting. En hustru är allt.” Lika rättigheter för kvinnor skulle vara ”en monstruös orätt mot mänskligheten.”

En och annan försvarare fanns dock. Frederick Douglass skrev i The North Star: ”En diskussion om djurens rättigheter skulle betraktas med långt mer välvilja av dem som i detta land anses visa och goda, än en diskussion om kvinnornas rättigheter.”

Det tog sedan 72 år innan kvinnorna i USA fick rösträtt. Jag tänker ibland på de där två kvinnorna på båten till England, som båda var intensivt engagerade i kampen för mänskliga rättigheter och för avskaffandet av slaveri. Båda var officiella delegater från USA. Vilken chock det måste ha varit att komma till det där mötet och först inte ens få vara med. Var finns motsvarande situationer i dag?

Publicerat i Debatt, historia | 3 kommentarer

Ett användbart ord

Postat den 18 juli, 2012 av Karin

Jag lärde mig ett nytt ord i går: boondoggle. Det används i USA för stora, dyra, skattefinansierade och onödiga projekt. Typiskt är också att de som genomför dem ofta inser att det inte kommer att funka, men de tvekar ändå att larma de beslutsfattare som investerat sin prestige i projektet.

Så man jobbar på med planering, projektering, utredningar, förberedelser av olika slag, så länge det finns projektpengar. Till sist blir det antingen för sent att ändra något, eller uppenbart att det hela är ett rejält fiasko.

Typexemplet på boondoggle är vägen till ingenstans i Alaska. Den skulle ansluta till en bro, men det blev aldrig någon bro. När Sarah Palin var guvernör i Alaska beviljade hon pengar till anslutningsvägen till den där bron, som hon sedan drog in finansieringen för. Om jag förstått rätt.

Vägen till ingenstans skulle i sin tur anknyta till Gravina Island Bridge, en ”Bridge to nowhere”, eller egentligen till en ö med 50 invånare, som inte ville ha någon bro.

Termen ”boondoggle” har använts sedan depressionsåren i USA. I New York Times  rapporterades 1935 att mer än tre miljoner dollar hade använts för att sysselsätta arbetslösa med meningslösa projekt, som till exempel att fläta plastsnören till ”boon doggles”.  I stället för att använda skattepengarna till något meningsfullt för de arbetslösa – och för skattebetalarna.

Det är svårt att hitta en svensk motsvarighet till boondoggle. Förslag?

Publicerat i Att översätta, Att tolka, Debatt, Ord | Etiketter , , | 16 kommentarer

Svårt att förklara

Postat den 17 juli, 2012 av Karin

Jag försöker förklara för vår amerikanska gäst vad som kommer att hända med Slussen i Stockholm. Hon är välbekant med klöverbladslösningar, som hon menar är en överlägsen metod när trafikströmmar från olika håll ska kunna välja flera färdriktningar. ”Jahaja, så det här klöverbladet ska bort och ersättas med vad?”

Jag säger som det är, att det ska bli en T-korsning i stället. Hon tittade klentroget på mig; så korkad är väl ingen trafikplanerare?

Sedan damp informationsbladet om bussterminalen i Katarinaberget ner i brevlådan. Jag förklarade igen hur det var tänkt och nyfiken som hon är ville hon se platsen. Eftersom det det där stora bergrummet under Mosebacke inte finns än, gick vi i stället ner till den nuvarande terminalen, en jätteyta som Nackabussarna och Saltsjöbanan disponerar i dag.  Nära T-banan, nära till stadsbussarna som passerar Slussen och nära till båttrafiken intill.

Jag frågade en av busschaufförerna vad han tycker om de kommande planerna, ur bussförarsynpunkt. Det blev en snabbföreläsning om det besynnerliga i att bygga ett dyrt och dåligt provisorium i berget, trafikfarligt, svårjobbat och kortsiktigt; tunnelbanan till Nacka borde prioriteras i stället.

”Vi måste korsa två körfiler, det blir en brant backe ner och hur klarar man säkerheten i en sådan där fälla djupt inne i berget med samma in- och utfart? Man kan bygga mycket billigare och bättre provisorier i stället, särskilt nu, när det inte blir någon galleria här.”

”Inte blir någon galleria?”

Och då fick jag veta att man i Stadshuset, någon gång under midsommarveckan, kommit fram till att man måste stryka gallerian av kostnadsskäl. Den galleria som var anledningen till att bussterminalen måste sprängas in i berget…

Man tog alltså beslut om Katarinagaraget den 11 juni, på sista kommunfullmäktigemötet innan sommaren. Då är intresset för politik som lägst och alla ägnar sig åt skolavslutningar, semesterplanering och gräsklippning. En dryg vecka senare avblåstes galleriaplanerna och det är lite oklart vem som fattat beslutet och på vilka grunder. Men den nya bussterminalen ska byggas ändå, förklarar man i Stadshuset.

Och så här propra och etniskt rensade kommer resenärerna i den nya Katarina-terminalen vid Slussen att vara, enligt den informationsbroschyr som delats ut till hushållen. Och spänstiga, vilket behövs med tanke på avstånden till T-bana, bussar och båtar.

Publicerat i Debatt | Etiketter , | 4 kommentarer