Lördagstema: Rädslor

Postat den 15 december, 2012 av Karin

Denna lördag är temat Rädslor och det är Olgakatt som är temavärd för december.

Är du inte rädd? Den frågan får jag ofta när jag är ensam i huset på landet. Och liknande frågor fick jag som barn, när jag skulle gå den långa vägen hem i eftermiddagsmörkret efter skolan. Jag valde oftast den kortare, men oupplysta, vägen över rullstensåsen och över den blåsiga vidd som gick under samlingsnamnet Styggängen. Det var nog en effektiv KBT-träning att kunna konstatera, dag efter dag, att de där hotfulla siluetterna av björn och varg, som kantade hemvägen, bara var fredliga buskar i dagsljus. Jag är mycket tacksam över att jag inte är mörkrädd, för det verkar så opraktiskt.

Nej rädd blev jag nog först på allvar när jag fick barn. Allt som kunde hända dem! Alla olyckor som man plötsligt upptäckte i nyhetsflödet. Men man måste ju klara det också, låta dem få pröva på, släppa på tyglarna vartefter. Till priset av mycken oro och vånda, visst, men det ingår i föräldrarollen.

voltadOch efter en kullerbytta med bilen för många, många år sedan sitter en rädsla kvar i kroppen, som jag inte kan göra något åt. Det gick bra den gången; bilen hamnade upp och ner, men jag kunde krypa ut genom bilens sidoruta.

Bilden är inte från min vurpa utan från en nyhetsartikel nyligen. När jag passerar en sådan här scen längs vägen, eller till och med när jag ser en tidningsbild, hugger det till i hjärtat. Än idag, trettio år senare, börjar adrenalinet pumpa vid minsta sladd.  Kroppen minns.

Övriga lördagstemabloggare finns här: Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt

Publicerat i Livet, Lördagstema | Etiketter , , | 10 kommentarer

Troll i Luciatåget

Postat den 14 december, 2012 av Karin

Galleri Fredag-temat är Lucia. Jag får nog hoppa över idag, för jag har ingen bra galleribild. Men lite funderingar väcker årets Luciafiranden onekligen, för det har gått troll i Luciatågen. Rektorer på olika skolor excellerar i svårbegripliga förbud. Flicka som vill vara stjärngosse får inte vara det. Kanske tomte möjligen, men inte stjärngosse. Huh? Pojke som vill vara tärna får inte det heller. Eh? Och pepparkaksgubbar är inte längre välkomna i tåget. Meh!

Om man tänker efter vad Lucia egentligen står för blir man ju mörkrädd och alla konstiga pepparkaksförbud och stjärngossebegränsningar ter sig lite fåniga. Lucialegenden är svårfångad i historiens töcken, men handlar om en ung kvinna som inte ville gifta sig med en icke-kristen, eller om det var tvärtom. Hursomhelst gav hon bort hemgiften till de fattiga och det var ju inte bra. Dessutom var det någon som var kär i henne för att hon hade sådana strålande vackra ögon och då stack hon ut ögonen för att han skulle lugna ner sig. Och lite annat. Och så blev hon dömd till döden, men var väldigt svårdödad och man stack till sist ett svärd i midjan på henne så blodet rann och därför har dagens lucia ett rött skärp, med tampar som hänger ner som blodspår. Kloka kommentar till alla konstiga debatter hittar man här, hos Ketchupmamman.

luciatåg

Men jag har ju en bild i alla fall! I går i stallet reds det förstås med Luciaglitter på ridhjälmen. Men på stallets Lucia-affisch ser alla lite bekymrade ut och jag tror att den konstiga debatten har gjort dem nervösa. Hur var det nu, fick man vara Lucia? Är det förbjudet att vara tomte? Pepparkaksgubben har för säkerhets skull beväpnat sig.

Västmanländskan är gallerivärd för december och alla andra Fredagsgallerister finns under rubriken Galleri Fredag i sidhuvudet.

Publicerat i Debatt, fredagstema | Etiketter , | 21 kommentarer

Konsten att kränga en arkitektonisk katastrof

Postat den 13 december, 2012 av Karin

För ett år sedan klubbades ombyggnaden av Slussen igenom i Stadshuset, trots omfattande kritik och osäkerhet när det gäller finansieringen. ”Nya Slussen” har ritats av den internationellt kända engelska arkitekten Norman Foster. Min första tanke när jag såg de tjusiga skisserna var att den mannen kan inte ha varit i närheten av Slussen. Hur kan man rita in en solig parkmiljö mot norr, med höga skymmande hus och Katarinaberget bakom? Där lyser aldrig solen. Många har varit kritiska och det är svårt att välja en länk bland många. Det får bli ”Blåsningen” eller ”Konsten att kränga en arkitektonisk miljökatastrof som ett tropiskt semesterparadis”

I går, precis ett år efter beslutet om Nya Slussen, kom en dom i Mark- och miljödomstolen som slog fast att de planerade kontorshusen framför KF-husen inte får byggas. Stadsbyggnadsborgarrådet Kevius är obekymrad. Staden överklagar förstås och under tiden fortsätter man förberedelserna för Nya Slussen, trots att invändningarna hopar sig och den tänkta finansieringen från olika håll uteblir.

kryssat slussen

Så här har förslaget ändrats, sedan det presenterades. Nu bör man troligen kryssa över ett hus till (som jag kryssat med blått på kartan). Det innebär att det ursprungliga förslaget, som byggde på förtätning och inkomster från kommersiella byggnader, nu är helt avlövat och då finns andra bättre lösningar att ta fram i stället.

Till exempel Plan B, med bättre ekonomi, snyggare lösningar, bättre bussterminal och kortare byggtid.

Publicerat i Debatt | Etiketter , | 23 kommentarer

Rustad för vintern

Postat den 12 december, 2012 av Karin

Man ska inte använda bilen i onödan, särskilt inte i rådande väderlek, men när allmänna kommunikationer sviker, måste man. Det gäller att allt funkar, så jag körde in på närmsta OK-mack för påfyllning av spolarvätska för bilen och kaffe för mig.

När jag betalade en liter spolarvätska och en kopp kaffe fick jag en liten pappbit av kassörskan. Tänkte att det var något nytt sorts polettsystem, eller så, så jag frågade hur jag skulle göra med den.

– Det är bara att hälla i, sade hon.

– Hälla i hurdå? undrade jag och vände och vred på den alldeles platta pappersbiten och funderade på om det kunde finnas något samband med stringteorier, eller så

– Jo det är färdigblandat så du behöver bara hälla i.

Då gick det upp inte bara en, utan två, talgdankar för mig. Pappbiten är en slags rabattkupong och när man kommit ihåg att visa upp den varje gång man dricker kaffe på OK, får man den femte koppen gratis. Det kvinnan bakom disken förklarade var dock inte hur rabattkupongen fungerade, utan hur jag skulle använda spolarvätskan!

När jag sedan kom hem efter min utflykt så hittade jag ett trevligt paket på hallgolvet. Handskriven adress, mjukt och lovande. Och i detta paket låg ett par alldeles förtjusande damasker. Just sådana som jag efterlyste i ett inlägg häromdagen. Tillräckligt långa, med skydd mot snön både över foten och ner om hälen. Och med vackra röda band att fästa dem med. Tack, tack, sykunniga syrran i Livsrummet!

Så nu så, come what may! Nu är både bilen och jag rustade för vintern.

Fast det där OK-kaffet lär jag gå miste om. När jag läser det finstilta upptäcker jag att erbjudandet bara gäller till den sista december. I år. Det bli nog inte aktuellt att tanka bilen fyra gånger till innan årets slut. Men tack för det hypotetiska kaffet, i alla fall.

Publicerat i Att tolka | Etiketter , , | 27 kommentarer

Nobelfestklänningstips

Postat den 10 december, 2012 av Karin

Jag undrar varje år hur karlarna står ut i sina frackar på Nobel-festen. Så jag fortsätter min lilla kampanj för ett människovänligare Nobel-fest-mode. Rättvisare på alla sätt och tänk vad många samtalsämnen som plötsligt dyker upp alldeles naturligt. Mode, kjollängd, fördelar med kuvertväska kontra andra sorters aftonväskor, skoval, smycken, jag vet inte allt. Ovana klänningsbärare kan konferera med sina bordsdamer och få tips om mycket som de inte ens visste att de behövde veta.

Modetidningarna skulle fördubbla upplagorna och få en helt ny läsekrets och män och kvinnor skulle plötsligt inte befinna sig i skilda världar utan ha en helt naturlig gemensam spelplan. Till nackdelarna hör möjligen en ökad konkurrens om en del favoritkläder, upptaget i badrummet och ofrånkomliga osanktionerade ”lån” av accessoirer, men det jämnar nog ut sig över tid.

Om det inte vore så mycket att stå i nu skulle jag ha ritat några lämpliga kreationer för Nobelfestbruk. Här kommer bara en liten hastig skiss på hur en Nobelfestande pristagare skulle kunna se ut. Jag tycker att just de som fått Nobelpriset kunde föregå med gott exempel. Och jag tror att det vore en bra idé att låta dem behålla sina lite spretiga frisyrer och ibland en smula nördiga glasögon, för det ger en spännande touch åt det hela.

Uppdatering: Såg ni? Såg ni tjejen i frack? Själv missade jag det mesta av Nobelfestrapporteringen, men Örjan tipsar i en kommentar om att en kvinnlig marskalk valde frack till festen. Det hade hon fått Nobelstiftelsens nådiga tillstånd till. Om en manlig marskalk får ha klänning vet vi dock inte än, för ingen har frågat. Gästerna får förhoppningsvis göra hur dom vill.

Publicerat i färg, Förebild, Traditioner | Etiketter , , , | 15 kommentarer

Damerna först. Gäller även i djupsnö…

Postat den 9 december, 2012 av Karin

Det blev lite pulsande i helgen när jag inspekterade lillstugan vid sjön, för att se om vattnet frusit där också. Det hade det tack och lov inte. Det har inte kommit några stora mängder snö, men när den driver in från sjön kan det bli rätt höga vallar i backen och i trappen ner till källaren. Så pass att det inte räcker med stövlar.

Återigen tänkte jag, som jag alltid gör så här års, att nu skulle man ha haft sådana där damasker som förekom i min barndom.

Fast nu fanns det inga sådana att tillgå så i stället fick det bli det ett par plastpåsar kring foten, ordentligt tillknutna kring vristen. Inte så elegant kanske, men är det nödläge så är det. Först hade jag faktiskt en turkos och en lila påse och där gick någon slags gräns, även för mig. Så jag letade upp en lila påse till. Trendsättare blir jag nog ändå inte med denna outfit.

Åter i stan har jag försökt hitta sådana där snöskydd. Jag vet precis vad jag vill ha. Inte så kallade ”gaiters” som man möjligen kan hitta i något extremsportbutik. Klättrare och alpinister använder sådana.

Nej jag är ute efter den där sorten som det kungliga skotska regementsbandet har på sig. Spats. Eller spatterdashes. Damasker sa vi. Man ska kunna dra åt dem ordentligt och de ska inte vara av löst tyg, utan lite stela. Smärting (impregnerad) med läderförstärkning fungerar nog bra. Kraftiga remmar under foten och de ska gå ner över hälen och fram över foten.

I dag har jag finkammat olika sportbutiker. På min fråga om det fanns snöskydd, för att hindra att snö kommer in i skorna svarade tre av fyra att ”Nej, dubbar har vi tyvärr inte”.  Meh!

Så nu är frågan om jag ska nöja mig med gaiters eller om jag ska skriva till kungliga skotska regementet och fråga om de har några uttjänta spats, som jag kan få köpa billigt. Såvida inte någon i den resursrika läsekretsen har överblivna damasker till försäljning, förstås.

Publicerat i Att tolka, Livet, Ord | Etiketter , , , | 26 kommentarer

Lördagstema: Värmekällor, eller Det blir nog aldrig någon riktig bloggare av mig

Postat den 8 december, 2012 av Karin

Olgakatt är månadens temavärd och föreslår temat Värmekällor. Passar mig bra, för vikten av fungerande värmekällor fick jag erfara i går, the hard way, kan man nog säga.

Det har varit kallt i Dalarna, där fritidshusen finns, med temperaturer på minus 26 grader. Lite nervöst; vi borde titta till dem. Men snöoväder och annat gjorde att jag inte kom iväg förrän i går. Farfarshuset klarar sig bäst så jag kollade ”stora” huset först, där det möjligen kunde vara problem.

Det var det. Inget vatten. Så jag släpade in ett rejält el-element under trappan, där vattnet kommer in i huset. Hoppades att det var någon ispropp som skulle lösas upp av värmen.

Så gick jag en vända i huset och efter ett tag hörde jag det trevliga ljudet av forsande vatten. Aha, jag hade glömt att stänga någon av kranarna som jag kollat? Inte i badrummet på övervåningen, måste vara nere i köket… Eller…? Nehej, men under trappan sprutade en kraftig fontän rakt upp ur vattenmätaren.

Jag kastade mig på avstängningskranen som jag måste skruva åt många varv innan fontänen dog. Då insåg jag att en riktig bloggare förstås skulle ha fotograferat fontänen i full funktion först. Skulle jag skruva upp kranen igen? Nej, i stället bytte jag alla sjöblöta kläder till torra och ringde efter rörmokare från Avesta, som kom inom en timme.

Antik vattenmätare

Men ack, han hade med sig lagningsgrejer för en modern vattenmätare, medan vår är av det antika slaget. Efter lite konfererande kom man fram till att det måste tillverkas ett skarvrör i lämpliga dimensioner. När det väl var klart kom nästa rörmokare  med det specialgjorda skarvröret och vips var problemet löst. En fredagskväll. Fantastisk service och nu har jag vatten i ordnade former, härligt!

Och så fick jag lite vägledning om värmekällor. Det där elementet i bortre hörnet av hallen gör ingen nytta. Värmen smiter uppför trappan till övervåningen och i hörnet med vattnet kan det bli hur kallt som helst.

Sätt in en frostvakt under trappan, så klarar ni er i fortsättningen var båda rörmokarnas råd. Ska bli!

För värmekällor ska ju inte bara vara effektiva, de ska placeras på rätt ställe också. Som vedspisen i köket. Den gör att det är en ren fröjd att ta itu med uppvärmningen av en kall kåk. Snabb, lätteldad och effektiv. Och rätt snygg också.

Men i sovrummet var det fortfarande rätt kylslaget och då är det dags att leta fram ett par andra värmekällor, mycket lättplacerade. Äkta engelska värmeflaskor, som den omtänksamma dottern givit huset i present.

Övriga lördagstemabloggare är:

Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt Nästa veckas tema är Rädslor

PS. Kommunen kommer med ny vattenmätare inom kort.

Publicerat i Lördagstema | Etiketter , , | 22 kommentarer

Galleri Fredag. Tema Tro, hopp och kärlek

Postat den 7 december, 2012 av Karin

Hur är det nu ett ankare ser ut egentligen? Ungefär så här?

Västmanländskan serverar teman till Galleri fredag i december och först ut är Tro, hopp och kärlek.

Jag är inte särskilt inläst på bibeln, men detta känner jag i alla fall igen från första korinterbrevet. ”Och störst av allt är kärleken…” Det brukar illustreras med ett hjärta för kärleken ett ankare för hoppet och ett kors för tron.

Djupdykning i hemarkivet, leta, leta, leta… någonstans, i något hus, i någon av lådorna, har jag sett bilder som borde passa.

Här hittar jag ett kors, men det räcker ju inte. Konstigt kort förresten, ”Hjertlig lyckönskan” och så ett kors, något som man kanske mer förknippar med begravningar. Ingen adress, ingen avsändare, inget frimärke, så det var kanske någon som kom på att det var fel slags kort och inte skickade.

Nästa fynd illustrerar väl både tro och hopp?

Och titta här, detta kan man väl med lite god vilja tolka som Hopp och Kärlek? Om man lägger ihop de olika bilderna får vi dagens tema: Tro, hopp och kärlek.

Fredagsgalleristerna finns under rubriken Galleri Fredag i sidhuvudet. Ska bli spännande att se alla andras tolkning av temat. Och nästa fredag är det Lucia!

Publicerat i Att tolka, fredagstema | 29 kommentarer

Vernissagedags

Postat den 6 december, 2012 av Karin

På dagis, f’låt förskolan, visar man gärna upp det man gjort under terminen. I går var det vernissage för femåringarnas konstverk. Fina material, snyggt arrangerat och bilder som man måste beundra länge. Här kommer ett litet, litet urval av ett par olika konstnärer.

Konstnären: Jag har målat två hus och två blommor (underförstått: ser ni väl!).

Konstnärens kommentar: Jag har blandat färger. Det föreställer ingenting.

Här har vi samma konstnär med ”Gubbar och en robot. Alla står i vatten. Gubbarna är glada, men roboten är arg”.

Det här konstverket har ingen – och behöver ingen – kommentar. Nästa är också utan titel och utan kommentar.

Publicerat i konst | Etiketter , | 9 kommentarer

Dimmigt

Postat den 5 december, 2012 av Karin

I helgen var det julmarknader och saffransskorpor och brasmys och annat första-advents-aktigt. När vi fikade framför brasan hemma hos dottern konstaterade en Londonbo på besök att det där med brasor var det länge sedan man kunde njuta av i London.  ”The great fog” för precis 60 år sedan gjorde att man förbjöd alla brasor i  stadshemmen.

Det var ovanligt kallt i London i början av december 1952 och Londonborna gjorde som de brukade: eldade ännu mera kol för att hålla värmen uppe. Den 5 december rullade dimman in över staden och blandade sig med sot och andra partiklar från skorstenarna och resultatet blev ett ogenomträngligt lock över hela staden. Solen orkade inte tränga igenom, så den kalla täta grågula luften låg kvar i fem dagar och fällde ut små droppar av surt regn. Men Londonborna var ju vana vid sin smog och tog det hela rätt lugnt. Det var först när man insåg att begravningsentreprenörerna hade slut på kistor och blomsterhandlarna på blommor som man började ana katastrofens vidd. Fyra tusen människor dog under de fem dagarna och ytterligare några tusen efteråt, av sviterna från foggen. Så man förbjöd brasor. Sen kunde Evelyn Waugh säga vad han ville. Han som hävdade att Englands förfall började när man slutade med kol och att London inte tålde ett fog-fritt klimat. ”Vi byggde en stad som det var meningen att man ska se i dimma.”

Här är det inte lika illa och Stockholm tål mycket väl strålande sol. I dag ser man knappt popplarna nere vid Slussen.

Uppdatering klockan 11.35: Och nu har det blivit ännu värre. Visserligen bor vi på Urvädersgränd, men så här brukar det verkligen inte se ut utanför fönstret.

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 13 kommentarer