Karin på Pettas har hittat på lördagsteman åt oss denna månad. Idag är det språngbräda. Min första association gick till ett barndomsminne, men så blev jag tveksam. Handlade det minnet om en språngbräda eller en trampolin? Så jag slår upp trampolin och får veta att det är en språngbräda använd för hopp eller för gymnastiska hopp, för lägre simhopp och (fast språngbräda) för höga simhopp. OK, då funkar det.
Sedan letade jag förgäves efter en bild av språngbrädan, eller trampolinen i fråga. Jag vet att jag har ritat av den en gång för länge sedan, men teckningen hittar jag inte. Och i dag finns varken hopptorn eller språngbräda kvar. Så det får bli en bild från Upplands museum med en liknande konstruktion. Paul Sandberg tog bilden vid Fyrisbadet 1944.
Kanske är bilden från examen i simskolan? Det passar i så fall perfekt. Föreställ er en språngbräda på den övre avsatsen i stället. Och tänk er att det är simskoleavslutning, uppvisning och examen på en och samma gång; förväntansfulla föräldrar och annan publik på plats. Till och med lokaltidningen. För att avlägga magisterexamen i simskolan måste man ”hoppa från högsta” som det hette. En höjdrädd kompis till mig hade inte förmått sig hoppa från högsta under hela sommaren, men sa: ”När det väl gäller, då gör jag det så klart.”
Det gjorde hon inte. Hon klättrade upp till högsta, gick ut på språngbrädan. Stod där en stund, alldeles stilla. Vände och klättrade ner igen. Och jag tänkte att det var det modigaste jag sett. Vi pratade inte så mycket om det efteråt. Jag vill minnas att hon sa något i stil med att man måste ju inte. Så sant. Och vilket civilkurage att kunna inse det i den situationen, i stället för att mot sin vilja och alla instinkter bara hoppa ändå. Respekt!
Annars kan jag konstatera att ordet språngbräda idag nästan bara används metaforiskt om satsningar inom olika områden för att ge unga, arbetslösa, småföretagare, etc en språngbräda till något eftersträvansvärt. Här är det ABF i Gävle som satsar på att ge ungdomar med bristfällig utbildning en andra chans.
Övriga lördagsbloggare är: Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt
Håhåjaja, och så har du gjort det igen. Skrivit nästan exakt samma sak som jag. Vad ska jag nu hitta på då?
Nejmen f’låt! Det var inte meningen, men jag tror du var för liten för att vara med om just den icke-hoppning jag tänker på. Så det finns nog fler traumatiska tillfällen att skildra.
Ja så var det nog, jag vågade mig knappt upp i tornet.
Det krävs en hel del kurage för att i god ordning säga nej i vissa lägen. Fast jag tycker ibland att det kan vara svårt att skilja på tillfällena; det som man minsann borde kämpa sig igenom och det som man ska våga avstå ifrån.
Absolut! Men jag minns min förvånade och imponerade reaktion just för att min kompis inte gav efter för den offentliga pressen. För uppvisningssituationen. Jag har upplevt motsvarande en gång i vuxen ålder när Bordieus introduktör i Sverige skulle hålla föredrag om B:s teorier. Han gjorde tre tappra försök att komma igång, men så sa han: ”Hörni, jag får inte till det. Det blir inget bra. Kan jag få återkomma efter lunch i stället?” Det fick han. Programmet stuvades om och efter lunch levererade han en lysande presentation.
Var det Levengoods farmor som sa att det bara var att bryta ihop och gå vidare?
Levengood har lånat många citat och placerat i släkten och hos sig själv.
Ja, för det där var det ju jag som sa. Ideligen!
Det var en ovanligt klok flicka som vågade säga nej, trots att pressen på henne att hoppa måste ha varit enorm. Hon kanske t.o.m. missade magistermärket. Jag gjorde det eftersom jag inte orkade dyka fyra meter utan fick panik. Det var hårda bud förr i tiden – jag hade klarat samtliga prov utom just dykningen och fick då inget magistermärke så jag vet vilken besvikelse det var. Undrar om man inte har alternativ nu för tiden. Härlig bild på en språngbräda som du har hittat!
Ingrid
Visst missade hon märket den gången. Det var, som du skriver, mycket strikta krav på den tiden. Men hon tog igen det senare och kom så småningom in på GCI, eller Gymnastik och Idrottshögskolan som jag tror det heter idag.
Men vilken vattenvana man fick, med klädsim och räddning och undervattensim och jag vet inte allt. Undrar om det finns motsvarande allmänna simskoleverksamhet idag. Alla var ju med, såvitt jag minns.
Nu gjorde min associationsbana två svängar och hamnade på hjälpreda. En gång för många år sedan när min kompis låg på Södersjukhuset delade hon sal med Lena Nyman. Det här var vid tiden för Solzjenitsyns nobelpris och Lena Nyman låg och läste Solzjenitsyn. Plötsligt började hon gapskratta. Hon läste ordet ”hjälpreda” och förstod för första gången att det INTE heter hjälpbräda (”hjälpbreda” på Nymans stockholmska). En språngbräda skulle man kunna kalla en hjälpbräda.
Vilken rolig scen, med urstockholmskan Lena Nyman som får en uppenbarelse i sjukhussängen! Hjälpreda eller hjälpbräda sak samma på stockholmska!
Strongt av henne att våga stå upp för sin rädsla.
Alternativet som låg närmast tillhands var väl att hoppa i panik och det var ju ingen vidare lösning. Strongt, klokt och modigt att vara lite ”feg”.
Det samma hände en av de ”coolaste” killarna i min klass när vi var på skolårets enda badhusbesök (vi hade 7 mil till närmsta badhus, så det blev inte så ofta) i ca 2:an, 3:an. Han stod där uppe länge, länge och alla tittade, men tillslut vände han om och klättrade ner igen. Modigt.