Upphittat

Postat den 2 mars, 2013 av Karin

hoppkattDet började med den här katten som ser ut att hoppa från ner på Slussplan, fast den sitter egentligen fast på en tunn lina.

När jag såg den drog jag förstås upp kameran ur väskan och tog några bilder och så fortsatte jag ut på stan i olika ärenden.

När jag återvände hem hade jag inga nycklar.

Så jag vände om och gick i mina egna spår tillbaka till de platser jag varit på. Inga nycklar. Tack vare redaktörn blev jag insläppt ändå.

Så här

Så här

När jag sovit på saken kom jag på en möjlig förklaring. Nycklarna kunde ha ha trasslat in sig i kameraremmen och följt med kameran upp ur väskan och sedan fallit ner på marken under gångbron, när jag lutade mig över broräcket för att fotografera katten!

Så nästa morgon gick jag ner bland buskarna under gångbron och försökte hitta en punkt rakt under den plats på bron där jag tog den där bilden på katten.

Den som tycker det är svårt att hitta en nål i en höstack har inte letat efter nycklar i ett buskage, i alla fall inte efter ett kraftigt snöfall under natten. Chanserna att hitta nycklarna var minimala.

Men när jag satt där på huk och spanade in under buskaget flög en fågel upp från en gren och jag hörde ett litet klirr. Där, på grenen, hängde mina nycklar. Tack snälla fågeln för gott samarbete!

Publicerat i fåglar, Livet, otur, Tur | 30 kommentarer

Galleri Fredag: Fredagskänsla

Postat den 1 mars, 2013 av Karin

Fredagskänsla är det passande tema som Erika i Piteå föreslår för Galleri Fredag i dag. Tulpaner, tänker jag då. Om man inte hinner fixa något annat för att få lite fredagskänsla kan man i alla fall köpa några tulpaner. De här fotograferade jag nyss och de är faktiskt från förra fredagen. Som alltid tycker jag de är finast när de hunnit slå ut ordentligt. Och jag har en ständig plan att måla min tulpanbukett i akvarell, gärna lite halvvissen. fredagskänsla2

Duken, eller löparen, är från Avesta och föreställer Dalälven, som rinner genom staden. Till vänster om älven ser man järnvägen. Sedan är det gröna fält och grå vägar och möjligen rostfärgad rök från järnverket, men på den punkten går tolkningarna i sär.

Trevlig fredag, alla, med eller utan tulpaner! Övriga fredagsgallerister och teman för mars finns under rubriken Galleri Fredag i sidhuvudet.

Publicerat i fredagstema | 27 kommentarer

Då är jag ett väldigt gammalt barn

Postat den 27 februari, 2013 av Karin

Jag tittade in i en skola häromdagen och förstagluttarna hade ritat och skrivit på temat: Att vara barn om hundra år. Utfallet var ganska varierat kan man säga, från rena dystopierna, till teknikoptimism. Och så ett logiskt (eller kanske filosofiskt) konstaterande av en liten kille, om att vara barn om hundra år. ”Då är jag ett väldigt gammalt barn.”

Någon hade överväldigats av alla framtidsintryck och fått slut på orden. Men bildfantasin är det inget fel på. Jag gissar att det finns många lösningar på framtida energiproblem här.barn om hundra år3

Någon förmodade helt enkelt att det skulle bli jobbigt för barnen i framtiden. Titta på barnet som står där på vassa grästuvor, med en orolig himmel över sig. Verkligen ”jobit”!

barn om hundra år

Och någon frustrerad basketspelare hoppades på teknikens framsteg och fjärrstyrda basketkorgar som snällt fångar upp bollen.barn om 100 år

Publicerat i Att rita, Att tolka | Etiketter | 15 kommentarer

En omöjlig och obehaglig film. Fast bra.

Postat den 26 februari, 2013 av Karin

Skulle det gå att göra en film om sexköpande män i Afrika? Om feta, europeiska medelålders män, som köper sex av unga afrikanska flickor. Om män som är fulla av fördomar och som förnedrar kvinnorna på olika sätt. Som tar för sig med nedlåtande välvilja och lysten nyfikenhet. Ibland blir de lurade, men de fortsätter med förnyat förakt till nya sexobjekt. De köper en svart flicka som födelsedagspresent åt en av kompisarna, ser till att hon klär av sig naken och dansar ”afrikanskt” på hotellrummet, inför fyra halvfulla karlar som dryper av rasism. Bara bristande potens räddar henne från gruppvåldtäkt. Skulle det vara möjligt att göra en sådan film?

paradis2Detta är handlingen i filmen Paradis: Kärlek av Ulrich Seidl, men med omvända roller. Kvinnliga sexturister i Kenya beter sig precis så svinaktigt.

Margarethe Tiesel spelar den något naiva Teresa, som dock redan i början av filmen faller in i mobbningsliknande kommentarer om ”dem”. I en inledningsscen sitter hon med en österrikisk väninna i hotellbaren och gör narr av den kenyanske kyparen. I bikinis som skär in i svällande bakar får man höra dem överträffa varandra i elaka kommentarer om hur enfaldigt kyparen beter sig och hur han skiner som en fläsksvål. Kan han säga fläsksvål? Under gälla skratt försöker de lära honom att uttala ”Ich sheine wie ein Schweineschwarte”.

paradis3En del filmrecensenter har framställt Teresa som uppriktigt kärlekssökande och annorlunda än väninnorna, men jag tycker nog att det bara är en fråga en nyansskillnader i så fall. Hon är kanske en smula mindre cynisk till att börja med, men gradvis manifesterar hon samma överlägsna manér, samma irritation och förakt som de andra.

En film utan hjältar och ljusglimtar, utom en liten, liten strimma i en slutscen när den kypare som hon hånade i början av filmen vägrar gå med på Teresas krav.

kinondo - 32Filmen utspelar sig i Mombasa, där jag levt och arbetat som färdledare och dit jag återvänt som turist, senast för några år sedan. Jag känner inte igen det som skildras på bioduken. Det kanske pågår på andra platser.

Ska man se filmen? Ja, om man tror att man står ut. Det är en bra film, välspelad och med många minnesvärda scener som fångar turismens tristaste risker, tendenserna att göra kommers av precis allt.

Publicerat i Att resa, Att tolka, film | Etiketter , | 11 kommentarer

Ett år kvar att leva – eller trettio…

Postat den 25 februari, 2013 av Karin

När Anthony Burgess arbetade som lärare i Malaysia kollapsade han under en lektion och flögs hem till England. Läkarna konstaterade att han hade en hjärntumör och ett år kvar att leva. Han beslöt att försöka ordna en inkomst åt sin fru och blivande änka och skrev i rasande tempo berättelsen A Clockwork Orange.

clockworkTitel är svårbegriplig för alla som inte behärskar både cockney och malajiska. På cockney finns uttrycket ”as queer as a clockwork orange” och på malajiska  betyder ”orang” människa.

Den besynnerliga människa som Burgess skildrar i boken är Alex, en fjortonåring som förhärligar det meningslösa våldet. Boken var, när den gavs ut i början av 1960-talet, en framtidsskildring förlagd till ett 1995 präglat av våld och ökad otrygghet. Burgess hade tänkt att boken skulle vara en stark plädering mot våldsanvändning, men det blev väl lite si och så med den saken.

Angelägen som han var att få ut boken gick han med på att stryka bort passager i slutet, där Alex växer upp och inser att det där våldsköret är rätt trist och onödigt. Den amerikanska förläggaren uppfattade de delarna som moraliserande och tråkiga. Sedan gjorde Stanley Kubrick sin film på den amerikanske versionen.

Burgess själv – som levde mer än trettio år till – lär ha sagt att det var lite olyckligt att boken blev råmaterial till en film som kan uppfattas som en glorifiering av sexualiserat våld och att filmen kan få läsarna av boken att missförstå vad den handlar om. Och hade han bara vetat att han faktiskt skulle leva så länge hade han kanske inte släppt iväg sitt manus så lätt.

Idag är det hans födelsedag. Han föddes den 25 februari 1917 och levde till 1993. Han var en flitig författare och skrev också litteraturkritik och essäer. Han gillade att skriva på eftermiddagen.

”Då är det lugnt. Det är en tid då kroppen inte är så pigg, inte så mottaglig – den är lugn och lite sömnig; men hjärnan kan vara skarp. Jag tror också att det omedvetna sinnet brukar ge sig till känna på eftermiddagarna. Morgonen är det medvetnas tid, men på eftermiddagarna borde vi ägna oss mer åt medvetandets hinterland.”

Lite tröst för alla som tycker att dagen är förlorad om de inte kommit igång att skriva på morgonen!

 

Publicerat i Att skriva, Böcker | Etiketter , | 8 kommentarer

Anders Hellner

Postat den 24 februari, 2013 av Karin

Anders Hellner är död. Det förstår jag inte riktigt. Vi jobbade ihop i vår ungdom, som reseledare för Club 33. Sedan sågs vi inte på många årtionden, men de senaste åren stötte vi ihop då och då, alltid på någon flygplats.

anders hellnerEn gång när både hans och mitt plan var försenade fick vi några timmar tillsammans på Arlanda och dök ner i gamla minnen. Vi försökte minnas namnet på en färdledare i Kitzbühel. Vi var några stycken, som var baserade på hotell Gstrein strax utanför Kitzbühel, med några hundra pax varje vecka. (Det hette så, på färdledarjargong, pax för passagerare.) Och så fanns det en person som var stationerad i det idylliska Jochberg, längre bort längs vägen, med högst tolv pax i veckan. Lugnt och skönt, massor med tid att åka skidor, vilket ju var anledningen till att man var där.

Jochbergmannen retade gallfeber på oss genom att titta in hos oss då och då och säga: ”Ja, ja, ni har det bra ni.” Vi slet ju som djur medan han i stort sett hade semester och vi var verkligen så trötta på hans kommentarer.

Men när Anders och jag satt på Arlanda och försökte minnas hans namn, sade Anders: ”Han hade ju rätt! Vi hade det ju så bra. Hur kul kunde det vara att sitta uppe i Jochberg och uggla. Vi borde väl ha omorganiserat oss lite så att han kunde ha varit mer hos oss!”

Så fortsatte vi prata om bra resmål och om när jobbet var som bäst och vi var helt överens att det gärna fick vara lite slitsamt, bara man hade ett bra arbetslag. Och så kom vi in på frågan om vad som är en bra lagledare, eller chef och det är ju outtömligt och plötsligt var det dags för våra avgångar och vi sa att det där får vi reda ut på nästa flygplats. Hur ska det bli med det nu då?

Publicerat i Livet | Etiketter | 8 kommentarer

Lördagstema: Vid köksbordet

Postat den 23 februari, 2013 av Karin

Lördagstemainspiratör denna månad är HeLena och dagens tema är Vid köksbordet. Denna centrala och symbolladdade plats, där vardagen ofta visar sitt sanna väsen. Ack i något kommande liv ska jag försöka skriva en doktorsavhandling om köksborden i svenska memoarer och barndomsskildringar. Det ska jag banne mig!

Idealet är väl att ha ett så stort kök att man inte behöver något annat matbord än köksbordet. Byfånen skriver om för och nackdelar med ett stort köksbord i dagens inlägg och visst har både han och hans hustru rätt. Det är väldigt trevligt med ett riktigt stort köksbord, men det blir lätt upplagsplats för allt möjligt. Problemet kan lösas temporärt med avlastningshyllor i närheten av bordet, men de tenderar också att bli fulla…

kökstapetVid vårt köksbord har vi ett annat problem. När vi flyttade in i lägenheten var min första tanke att den där kökstapeten får vi allt byta ut. Och nödrolla med vitt så länge för den där skrikiga turkosa färgen med sitt påträngande krusidulligt mönster kan man ju inte ha!

OK, såhär ser det ut idag. Det har inte hänt så mycket. För gradvis kom jag att acceptera det turkosa. Vita väggar överallt blir lite väl vitt. Vi får väl se hur det blir. Ommålning av köksväggarna är inte längre högsta prioritet.

Skålen med citroner kräver sin förklaring. Vi ska inte sälja lägenheten, som man skulle kunna tro, för sådana citronskålar brukar finnas i alla säljannonser i bostadsbilagorna. Men att sälja är tekniskt omöjligt, eftersom det är en hyresrätt. Dessutom trivs vi alldeles för bra för att flytta. Nej citronerna ska strax omvandlas till italiensk citronglass, men tills dess får de bo i skålen, för de är ju fina att titta på och funkar bra ihop med det turkosa.

Publicerat i färg, Lördagstema | Etiketter | 29 kommentarer

Galleri Fredag: En bild säger mer än tusen ord

Postat den 22 februari, 2013 av Karin

Annika utanför Umeå ger oss fredagsteman denna månad och idag är det En bild säger mer än tusen ord. Och det är ju inte det lättaste att åstadkomma. Jag hittar ingen bild som är så talande bland mina egna, så det får bli lånta fjädrar idag. På sajten Odd stuff hittar man de mest häpnadsväckande saker, bland annat en bildserie som heter ”Ögonblicket innan”, eller ”A moment before”. Det är rätt blandat, roligt, fånigt, otäckt, en del äkta och annat uppenbart arrangerat. Här är ett smakprov.a moment

Publicerat i fredagstema | Etiketter , | 26 kommentarer

Fyra tusen glasögon senare…

Postat den 21 februari, 2013 av Karin

återvinningLätt chockad tumlar jag ut i dagsljuset efter att ha försökt få tillbaka mina läsglasögon, som jag förlagt (kan vi väl kalla det?) på bio.

Hur det gick till kan man läsa om här. Det tog några dagar innan gick tillbaka till biografen och frågade om de upptäckt att jag av misstag stoppat i mina läsglasögon i återlämningslådan för 3D- glasögon.

Konstigt nog verkade den hjälpsamma personalen aldrig ha hört talas om problemet förut. Jag är pionjär, tydligen. Och det har ju hunnit gå några dagar sedan jag såg filmen.

”Oj, oj”, sade en vaktmästare bekymrat, ”det är många tusen glasögon sedan, det. Bara över helgen går det åt två, tre tusen par.”

Jag frågade förstås vad de gör med de återlämnade glasögonen och det visar sig att de samlas ihop varje dag, packas i pappkartonger och skickas med lastbil till Tyskland för rengöring och plastning, för att sedan skickas tillbaka igen. En helt ny industri, detta med 3D-glasögontillverkning och en omfattande hantering med transporter, rengöring och inplastning.

Men vänta lite hörni, SÅ viktigt är det väl inte med de där 3D-effekterna. Filmen hade varit precis lika bra ändå. Finns det inte bättre sätt? Om det absolut ska vara 3D kan man väl skaffa sig ett par och sedan återanvända dem?

glasögonsäckNej, jag hittade inte mina läs- glasögon, trots att vi kollade igenom något tusental möjliga glasögon i säckar och kartonger. Troligtvis hann de precis med leveransen till Tyskland i förra veckan.

Jag avbröt letande när jag insåg att de trevliga biografvaktmästarna höll på att missa sin fikarast och lämnade mitt telefonnummer ”ifall glasögonen skulle dyka upp”. Om de gör det lovar jag att rapportera!

lådor

säck2

 

 

Publicerat i Debatt, film | Etiketter , , | 12 kommentarer

Men, var lade jag dem…

Postat den 19 februari, 2013 av Karin

Var lade jag dem, nurå. Hmm… De brukar dyka upp. Inte i hallen, badrummet, köket eller vardagsrummet och då har jag ändå kollat både badrumsskåp, kylskåp och besticklåda. Inte i den väskan. Och inte i DEN heller. Fickorna då? Inte i dagens plagg och inte gårdagens.

Oj då! Det betyder faktiskt att de är lite halvseriöst försvunna. Tänka-tänka-tänka. Jo, svarta jackan med luva hade jag ju häromdagen, när det var sånt eländigt väder. Den måste kollas.

3dglasögonMen wtf…! Vad är det här?! Det är ju inte alls mina läsglasögon! VEM har norpat mina glasögon och lagt dit de här billiga plastiga i stället?

Såhär får det väl ändå inte gå till i en modern demokrati hörni. Man ska väl kunna stoppa glasögonen i fickan utan att de blir utbytta mot skräp, eller hur? Undrar om jag bör rapportera till polisen att det smyger omkring en liga och tar folks alldeles utmärkt fungerande läsglasögon och lägger billiga plastprylar i deras fickor i stället.

Eller… kan det vara… nä – eller jo, det kan det. Möjligen, eller troligen är det de 3D-glasögon som man fick låna när man tittade på filmen Röjar-Ralf. Och som man lämnade tillbaka genom att stoppa dem i en låda med ett litet inkast, när man lämnade biosalongen. Eller inte lämnade tillbaka, då, om man stoppade i sina läsglasögon i stället.

Jag lovar att återkomma med uppdatering om vad de gör på biografen med återlämnade glasögon. Destruerar de dem? Desinficerar de dem och plastar in dem på nytt? Och VAD sade i så fall den stackare som av misstag fick mina läsglasögon i stället för ett par 3D-glasögon?

Publicerat i film, Livet | Etiketter , , | 14 kommentarer