När man ser om gamla filmer är det inte bara filmen man ser om. Man ser liksom om sig själv, eller sina reaktioner på filmen. Jag noterar andra saker nu och undrar över sånt som jag inte alls tänkte på då.
På den här bloggen fick jag tips om att En man och en kvinna finns på SvT Play. Jag vågade mig på att se den och det funkade.
Favoriten Anouk Aimée i huvudrollen tillsammans med Jean-Louis Trintignant. Regi Claude Lelouch.
Huvudpersonerna Anne och Jean-Louis möts av en slump vid sina barns internatskola. Barnen är små, kanske fem – sex år. Att man lämnar sina barn på internatskola så tidigt i livet funderade jag inte alls över när jag såg filmen i min barnlösa ungdom.
Och sedan alla tystnader i filmen, scener med bortvänd blick … Hmmm, kom jag på mig med att tänka nu, varför pratar dom inte med varandra i stället? Men ändå, en fin film att se och de svartvita scenerna i bilen, med regnet strömmande är både nyskapande, roliga och gripande. Man får följa Jean-Louis vindlande inre monolog om hur han ska göra nu. Vad kan nästa steg vara? Han kanske ska … eller nej, det är nog ingen bra idé. Fast …
Mest häpnadsväckande för min del är kanske ändå att filmen tycks ha påverkat mig mer än jag minns. Här till vänster har vi mig med min dotter några år efter filmen, och till höger filmens huvudperson Anne med sin dotter.
Och här är Anna och Jean-Louis på stranden med sina barn som de just hämtat på internatskolan och kommer att lämna tillbaka om några timmar.
Den där kappan, den där frisyren, som var rätt opraktisk och jag måste (precis som Anouk Aimée) stryka håret ur ansiktet hela tiden. Det var en del av konceptet, liksom. Och det där med att hantera relationer – well, det är en annan historia.
Det finns ett par uppföljare, som jag inte sett tidigare, En man och en kvinna: 20 år senare och Livets bästa år Den senare finns på Svt Play till den 8 juni och jag ska nog våga mig på den också.
Vad spännande! Den filmen ska jag också se. Upptäckte den på Svt play igår kväll, men då blev det en norsk nutida istället. Ser mycket fram emot att se den den här 60-talaren.
Hoppas den håller även om du inte ser den för andra gången! Det där med dubbla tidslager ger liksom en extra dimension. Uppföljaren, när huvudpersonerna hunnit bli gamla, har jag inte sett tidigare med ska jag också se till att hinna se före 8 juni.
Får jag möjlighet till det så ska jag absolut se filmen igen. Jag tyckte om den då…men jag är kanske inte samma människa nu som jag var då..spännande. Uppföljarna har jag aldrig sett.
Den kanske går i repris i dina trakter också, eventuellt dubbad till portugisiska, vilket du ju skulle klara galant! Fast de pratar ju väldigt lite i filmen. Så kul att se den nu, med sitt stillsamma tempo, sin lågmäldhet och det fina skådespeleriet. Och som sagt, det är en extra dimension det där med att man själv nu är en annan person än den där som såg den för länge sedan!
Idag har vi alla hört dig på klockan 12-ekot! Härligt indignerad med all rätt! HEJAHEJA!
Bra att Sveriges Radio tar tag i det där, tycker jag. De kollade på nätet om SL:s ovana att ta dubbelbetalt ibland och då hittade de hittade mitt blogginlägg om detta. Så lite nytta gör ju bloggandet ibland. Plus förstås att det alltid är välgörande att kunna skriva av sig när man är arg.