Hinder – och att övervinna dem

Livsrummet föreslår Hinder som lördagstema, men eftersom det dök upp lite hinder på vägen (t.ex. hål i huv’et – se förra inlägget) kommer mitt bidrag först idag.

Det här är Matan Israeli, konstnär och samordnare i Jerusalem för ett konstprojekt om gränser (hinder) och samverkan.

jerusalemkarta

Den röda linje som sneddar genom Jerusalem var till 1967 gränsen mot Jordanien.

Han var också vår guide under en dag i Jerusalem och lyckades balansera berättelsen om denna stad som så många folkgrupper ser som sin speciella plats på jorden: ”Arkeologiskt är det som en lasagne. Lager på lager. Men av destruktion och konstruktion.” Vi talar om i runda slängar 4000 år med jevuseer, judar, babylonier, perser, romare… Nej, jag ska inte ens försöka göra en snabbsammanfattning av Jerusalems historia här. Det kräver både mer kunskaper och utrymme.

I stället ska jag berätta om Chiaras trappa. Matan bor på ena sidan av den gränsen mellan östra och västra Jerusalem. Hans stora kärlek Chiara bodde på andra sidan, i Musrara, eller Morasha som det heter på hebreiska (de flesta platser har minst två, ofta fler, namn).  Östra sidan tillhörde Jordanien från 1948, men  –  här gör Matan en liten paus i berättandet för varje ordval är laddat i denna stad, där olika folkgrupper gör anspråk på varje sten  – från 1967 är även den östra sidan under israelisk administration. Där gränsen gick före 1967 går nu en stor motorled och genom höjdskillnad och en mur längs västra sidan blev det svårt för Matan och Chiara att mötas. gränsmuren

Det är inte någon oöverstiglig mur, men den krävde omvägar och Matan beslöt att göra något åt det. Han byggde helt enkelt en kärleksförklaring till Chiara, en liten trätrappa som gjorde det lättare att kila emellan östra och västra delen av Jerusalem. Den togs bort av säkerhetsskäl, men han byggde upp den på nytt. Han såg till att den hölls i skick och inte var farlig, eftersom det var en populär genväg inte bara för honom och Chiara.

charas sten

Så revs trappan igen. Matan och Chiara hade gått skilda vägar och han tänkte att det kanske var lika bra att trappan inte fanns. En ny frihet för honom och mindre jobb.

Men det tyckte inte befolkningen på murens båda sidor. Genom en insamling kunde man bygga en metalltrappa i stället, säkerhetsgodkänd och underhållsfri; åtminstone var det inte Matans ansvar att se till att ingen skadade sig. På platsen för den första trappan finns idag ett stort elskåp, men där trappan började ligger en stor sten, som nu heter Chiaras sten. Chiaras nya trappa, lite till vänster om ursprungstrappan, är visserligen brant och smal men ändå mycket populär och trafikerad.charas trappa

Vad övriga lördagsbloggare skriver om hinder kan man läsa här: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten

Det här inlägget postades i Att tolka, Livet, Lördagstema. Bokmärk permalänken.

16 svar på Hinder – och att övervinna dem

  1. Karin på Pettas skriver:

    Chiaras trappa. Så vackert namn på ett annars oöverkomligt hinder.
    En fin historia som berör, verkligen
    Även om kärleken dem emellan försvann så lever trappan kvar. Härligt minne av en kärlek som var en gång och som nu är till nytta för många andra

  2. Pysseliten skriver:

    Genvägar är kraftfulla! Vi har en stig på allmänningen utanför vår tomt, en annan genom skogen ner till sjön och en tredje rakt genom häcken till grannen, bara i vår direkta närhet. Hålet i häcken underhåller jag nu genom att lägga en platta mitt i häcken och klippa dom vassaste grenarna, stigen mot sjön har jag förstärkt med sand och allmänningen klipper vi emellanåt, men mest för att även kunna spela badminton där.

  3. Kulturchefen skriver:

    Man ska inte lägga gräsmatta innan man vet var folk vill gå.

    *gammalt stadsplanerarordspråk*

  4. Olgakatt skriver:

    Instämmer med kulturchefen! Det har i hela mitt liv förundrat mig att man ideligen skapar hinder för fotgängare överallt. Sen ser man snabbt var folk vill gå – vid parkeringsplatser, i parker, vid busshållplatser osv. Det blir stigar genom häckar och planteringar och över gräsmattor men icke att man gör rediga gångvägar där, inte.
    Där jag bodde som barn fanns stora gräsmattor och en liten grusbelagd lekplats. Gräsmattorna fick man inte gå på; syndade man stod en vaktmästare och skrek: Gå på gången, jävla unge! Tänk, så mycket trevligare det hade varit med några bänkar och möjlighet att ha picknick på gräset! I det avseendet är det i alla fall annorlunda numera på de flesta ställen.

    • Karin skriver:

      Jag med! Förr i tiden, på fyrtio- femtiotalen, var naturen liksom självklar och tillgänglig. Sedan blev det tätorter och parker och anlagda gräsmattor och arga vaktmästare. Men det finns tack och lov kloka stadsplanerare som lärt sig vänta med park- och gångvägsanläggningar tills man vet hur folk brukar gå.

  5. Vilken fin berättelse om trappan – och vilket (hoppas jag) hanterligt elände du råkade ut för! Försöker se dig för mig med halva huvudet rakat – eller iförd turban – du får ta en bild! Kram på dig och ha en fortsatt bra vistelse/Margareta

    • Karin skriver:

      Tack! Jo hanterligt elände är det så länge jag inte böjer mig ner… Det där med turban är intressant. Jag känner mig ömsom som Susanne Brögger och ömsom som Simone de Beauvoir med mina sjalar i olika fantasifulla kreationer.

      • Skogsgurra_8 skriver:

        Vad händer när du böjer dig ner? Faller huvudet av? Eller forsar det blod ut ur såret? Båda varianterna låter rätt så vådliga.Kanske ska undvika nedåtböj ett tag.

        • Karin skriver:

          Jo, om jag böjer mig ner märker jag att jag har hål i huv’et. Vilket innebär att såret inte riktigt läkt igen, utan ger sig till känna genom kraftigt dunkande och lite sprängkänsla. Men jag räknar att det går över med tiden…

      • Skogsgurra_8 skriver:

        Klockproblem igen? Låt det vara. Det går över om några månader.
        Jag ser det som en sund protest mot ett onödigt påfund.

  6. Gnuttan skriver:

    Vilken fantastisk historia. Något så enkelt som en trappa som kunde övervinna ett hinder. Hinderlösare/broar är verkligen något de verkligen tycks behöva i den delen av världen.

Kommentarer inaktiverade.