Damerna först. Gäller även i djupsnö…

Det blev lite pulsande i helgen när jag inspekterade lillstugan vid sjön, för att se om vattnet frusit där också. Det hade det tack och lov inte. Det har inte kommit några stora mängder snö, men när den driver in från sjön kan det bli rätt höga vallar i backen och i trappen ner till källaren. Så pass att det inte räcker med stövlar.

Återigen tänkte jag, som jag alltid gör så här års, att nu skulle man ha haft sådana där damasker som förekom i min barndom.

Fast nu fanns det inga sådana att tillgå så i stället fick det bli det ett par plastpåsar kring foten, ordentligt tillknutna kring vristen. Inte så elegant kanske, men är det nödläge så är det. Först hade jag faktiskt en turkos och en lila påse och där gick någon slags gräns, även för mig. Så jag letade upp en lila påse till. Trendsättare blir jag nog ändå inte med denna outfit.

Åter i stan har jag försökt hitta sådana där snöskydd. Jag vet precis vad jag vill ha. Inte så kallade ”gaiters” som man möjligen kan hitta i något extremsportbutik. Klättrare och alpinister använder sådana.

Nej jag är ute efter den där sorten som det kungliga skotska regementsbandet har på sig. Spats. Eller spatterdashes. Damasker sa vi. Man ska kunna dra åt dem ordentligt och de ska inte vara av löst tyg, utan lite stela. Smärting (impregnerad) med läderförstärkning fungerar nog bra. Kraftiga remmar under foten och de ska gå ner över hälen och fram över foten.

I dag har jag finkammat olika sportbutiker. På min fråga om det fanns snöskydd, för att hindra att snö kommer in i skorna svarade tre av fyra att ”Nej, dubbar har vi tyvärr inte”.  Meh!

Så nu är frågan om jag ska nöja mig med gaiters eller om jag ska skriva till kungliga skotska regementet och fråga om de har några uttjänta spats, som jag kan få köpa billigt. Såvida inte någon i den resursrika läsekretsen har överblivna damasker till försäljning, förstås.

Det här inlägget postades i Att tolka, Livet, Ord och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

26 svar på Damerna först. Gäller även i djupsnö…

  1. Kicki skriver:

    Det måtte varit svinhalt med plastpåsarna, gör inte om det! Damasker är på väg och kommer före jul.

  2. Karin på Pettas skriver:

    Man måste vara praktisk!
    Inte skulle det ju ha passat särskilt bra med högklackat och ”najlåns”
    Lycka till i sökandet!

    • Karin skriver:

      Det intressanta är väl att ingen hade lyft ett ögonbryn om de sett min utstyrsel. Man får ta vad man har och göra så gott det går, liksom, så har man alltid gjort i våra trakter.

      • Skogsgurra skriver:

        ”Horndalseffekten” återigen.

        Jag hade behov av snöskor för några vintrar sedan så att jag kunde ta mig upp till hydroforgropen uppe i backen. Pumpmotorn hade löst ut och behövde återställas.

        Snöskor fanns inte i sportaffären. Funderade på hur man kan göra snöskor och kom på att det nog var bra att borra hål i ett par plywoodskivor och knyta fast dem under fötterna. Effekten blev lite åt snow-boardhållet. Och hej vad det gick! Men alldeles åt fel håll.

        Tips i bästa välmening: Gör inte så! Plastpåsar verkar inte heller vara lämpliga. Hitta några gamla tennisracketar. Det tror jag funkar bäst.

        • Karin skriver:

          Men vanurå? Gillar du inte lite drag under galoscherna?

          • Skogsgurra skriver:

            Jorå. Om man ser det så, så.
            Har förresten gått och väntat på att bonden skulle befrias från livlig tarm och ringa beträffande snöröjning så att vi kunde börja använda motorfordonet igen.
            Men i stället ringde yngre förmåga och undrade om vi var hemma. Kom överens att ses vid haveriplatsen och försöka få något gjort åt saken eftersom bondens livliga tarm inte verkade stilla sig.
            Vi anlände till haveristen ungefär samtidigt. Från varsitt håll. Där stod den på vägen. Snöröjt både framför och bakom. På något sätt hade bonden, trots tarmhandikapp, lyckats slingra sig förbi och snöröjt hela vägen.
            Även jag är kass när det gäller att dokumentera. Inga bilder tagna.

  3. margaretha skriver:

    Din rubrik får mig att minnas Marlo Thomas härliga skiva från 70-talet (http://bastmattan.blogspot.se/2011/01/kara-gamla-70-tal.html), där finns en rolig och tankvärd monolog som heter Ladie’s First – du kan nog hitta den om du googlar.
    Snödamasker hade jag som mycket ung, när jag åkte skidor. Ska finnas en bild av mig, iförd dessa, på min blogg, men jag hittar den inte.
    Har sett mönster till slika i gamla mönsterböcker – borde inte vara så svårt att sy, bortsett från att det kraftiga tyget är svårt att hantera.
    Margaretha
    som har en blå och en röd socka
    på sig i skrivande stund och inte
    har vett att förstå att det är fel

    • Karin skriver:

      Åh, den skivan slet jag ut på sjuttiotalet! Köpte en till och slet nästan ut den också. Kan ligga i LP-förrådet. Den borde ju ges ut på nytt, som CD eller nåt, för den var bra, även musikaliskt vill jag minnas.

      Och så är det mycket praktiskt med olika färg på sockorna, även om man inte ska ut på sjön.

      • margaretha skriver:

        Jag använder mig av ett par rader i en sång, när jag ska komma ihåg vilket som är vilket: ”starboard shines green and port is glowing red”, och framför mig ser jag alltid båtarna vid Skeppsbron – annars skulle jag ju inte veta vad som var ”port”.
        Fast min far uppskattade aldrig att jag hade olika färg på strumporna – han brukade helt diskret hålla sig några steg bakom mig, när vi gick på sta’n. Fast han vande sig så småningom.
        Ja, visst borde skivan ges ut igen – den behövs verkligen nu. Jag använde förresten texterna (i Sverige) när några ungar behövde träna sin engelska.
        Och Shel Silverstein är alltd klurig.
        Margaretha
        med en del av texterna
        surrande i huvudet

  4. Musikanta skriver:

    Tror jag hade damasker under de kalla vintrarna 1941-42 – men det var ju några år sen… Jag hade i alla fall kaninpäls, dito mössa med bollar och muff (!). Plus en stickad vit rånarluva att ha under den vita kaninmössan.
    Bra påsar att ha skor i – men sedan boxarna blev moderna har det blivit färre sådana.

  5. Hyttfogden skriver:

    Nog borde det väl gå att sticka damasker med grov ribbstickning som når upp en bit på vaden med resår under foten och man skulle ju kunna sticka in en tunn gummitråd upptill och hoppas att hela härligheten sedan ska stanna på plats. Man drar givetvis
    på de hemstickade utanpå sina fotbeklädnader. Eller vad säger du Kicki?

    En muff eller två lär ligga i en kista på vinden om nu någon skulle vilja återuppliva barndomsminnen.

    • Kicki skriver:

      Jovisst, långa strumpskaft är väl det enklaste, ett problem är väl möjligen att det kan vara bökigt att dra på sig dom i bilen. Men ett par riktigt långa ribbstickade saker med ett resårband upptill (gärna med knätofsar då) och ett resårband under skon, enkelt och bra.
      Vad det gäller muffar så har jag för mig att Emma surrade om det någon gång. Måste kolla.

    • Karin skriver:

      Men inte ska muffar ligga i en kista på vinden, Hyttis. Du har ju också barnbarn – dom kommer att älska dem!

  6. Hyttfogden skriver:

    Nja de är nog inte rätt målgrupp. Skrev Kicki att Emma? Det finns en liten rund långhårig mörkbrun muff som är verkligt gosig och så finns det en mera rektangulär i svart persianpäls, om jag inte minns fel. Det blir till att skruda sig i vantar och lômössa och lyfta på kistlockena.

  7. Cecilia N skriver:

    Shortchaps heter det på ryttarspråk, löstagbara ”stövelskaft” med hälla under foten och dragkedja på yttersidan av benet.
    Bra även i stallet när man ska bösa med strö eller hö.

    Fast de är ju rätt slimmade så så väldigt vida brallor ryms ju inte under.

    • Karin skriver:

      Det blir väl att skaffa ridbyxor också i så fall… fast nu är problemet löst, tack vare min händiga syrra. Men det ser ju rätt praktiskt ut med sådana där shortcaps. Undrar om de fungerar med vanliga lågskor, eller om man behöver lite högre skaft, som vahetere, jodpurs?

Kommentarer inaktiverade.