Lödagstema: Anonym

Jag blandade ihop veckorna och skrev om Kungligheter förra veckan, så nu blir det alltså förra veckans tema idag: Anonym.

Det måste Livsrummet, som är temavärd denna månad, ha skräddarsytt åt mig, tänkte jag. Jag som skrivit tonvis med text, nästan alltid anonymt. Promemorior, propositioner, utredningsbetänkanden. Förr i världen skrev man regeringspropositioner jagform. Idén var att statsrådet skulle läsa upp hela texten i riksdagen, som sitt förslag. I verkligheten var det förstås aldrig så och någon gång på 1990-talet övergav man det skrivsättet. Idag är det ”regeringen” som uttalar sig, har en åsikt, gör en bedömning, föreslår en åtgärd, och så vidare. Kalla mig gärna konservativ, men jag tycker att det rent språkligt var smidigare och mer lättläst med den gamla ”jag”-modellen.

För ett par år sedan slumpade det sig så att jag skrev en roman på engelska och någon som både kände till projektet och som känner mig väl sade:

”Jaharu, en roman på ett främmande språk, med en manlig huvudperson, med handlingen förlagd till en främmande kontinent. Ska du inte ha en pseudonym också?” Jo självklart! Och så fick det bli. Jag valde pseudonymen Nina Jaribu. Det är swahili och skrivs egentligen ninajaribu. Det betyder ”jag försöker” och på bokmässan i Nairobi förra hösten fungerade det mer som marknadsföring än ett sätt att dölja sig. Vart jag gick hörde jag: ”Hey, Nina! Ninajaribu!”

I Kristoffer Leandoers intressanta bok Mask, Litteraturen som gömställe påminns jag om att det är skillnad på att vara anonym och att ha en pseudonym. En pseudonym är ett val av en annan identitet. Ett sätt att frivilligt avstå från sitt namn för att använda ett annat.

Men när jag sedan läser författaren Faraj Bayrakdars bok, från hans i tid i fängelset i Syrien, inser jag att anonymiteten också har helt andra dimensioner. Fångarna har inga namn, bara ett nummer. Deras identitet ska utplånas, deras självkänsla knäckas. När författaren kommer till intensivvårdsavdelningen på ett sjukhus, efter en tortyromgång, skrivs han in under ett slumpvis valt namn, Saif Ahmad. ”Ni kan inte ana hur glad jag blev för detta namn”, skriver författaren. ”Det kändes underbart att namnet inte bestod av siffror.” Men så slår det honom att om han dör där på sjukhuset finns han överhuvudtaget inte och det går inte att spåra hans liv eller död. Hans anhöriga skulle aldrig få veta.

Han klarade sig den gången och de fjorton året i fängelse. I veckan framträdde han på ABF-huset i Stockholm och berättade om sina erfarenheter och läste sina dikter.

Jag tog en bild på honom, men så såg jag att det fanns personer med på bilden, som kanske inte ville bli fotograferade, som helst vill vara anonyma, så jag har maskat bort dem, så gott det går. Det är därför bilden ser lite konstig ut.

Här finns övriga lördagstemabloggare, som alltså skriver om kungligheter i dag:

Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt

Det här inlägget postades i Att läsa, Att skriva, Att tolka, Böcker, Lördagstema och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

23 svar på Lödagstema: Anonym

  1. Kicki skriver:

    Nejdå, jag har inte skräddarsytt något och jag har glömt vilken strålande idé jag hade i ämnet. Sannolikt var jag förgrymmad på någon som gömt sig i anonymitet. Men jag tackar och niger för att du berikar ämnet.

  2. Karin på Pettas skriver:

    Det är inte helt enkelt detta med att vara anonym. Så bra du belyser den delen.
    Vilken känsla det måste vara att bara ha ett nummer, att suddas ut ungefär
    Tack för mycket intressant inlägg om anonymitet!

  3. Kulturchefen skriver:

    Eh, ja, självvald anonymitet var det. Seglar ju fortfarande under ett nick och vet inte riktigt om jag ska kliva ut ur garderoben eller inte. Velar ett tag till.

    • Skogsgurra skriver:

      Kliv ut! Det har jag gjort. Mina tre nick är dels mitt eget namn, dels Skogsgurra och dels John Galt. Alla tre är just nick – inga hemligheter. Jag har inte haft några problem med det. Flera intressanta uppdrag har kommit via internet där kunder noterat att jag har insikter som de kan ha nytta av. Dessutom har jag blivit hotad med kastrering och andra otrevligheter, men eftersom jag vet ungefär vilka som ligger bakom de ganska tandlösa hoten tar jag det med ro.
      Övervägande skoj och nytta med att komma ut. Det är min erfarenhet.

      • Karin skriver:

        Tandlösa kastreringshot låter ju rätt idylliskt. Lite vilja men inte kunna, på något sätt.

        Och innan man kliver ut i offentligheten måste man nog ta sig en funderare på om det kan vara så att man tappar något på vägen. Lite i frihet. Sorglöshet, lättsinne och je ne sais quoi, som kan vara bra för skrivandet. Inte alla gör det. Troligen inte SG. Men själv hade jag väldigt lätt att skriva under diverse pseudonymer, medan det inte alls funkade med mitt egen namn.

        OK, analyssoffan nästa…

  4. Musikanta skriver:

    Lite peu om peu får man veta mer om dig och vad du har sysslat med i ditt liv, som måste ha varit väldigt omväxlande. Intressant att du tyckte det var lättare att skriva en bok under en pseudonym än under ditt eget namn. Jag själv har aldrig varit särskilt anonym, men så är jag ju ingen kändis heller och har inte speciellt mycket intressant att komma med. Så det spelar inte så stor roll om jag är anonym eller inte.
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Jag tror att det kan vara alla år som tjänsteman (tjänstekvinna?) i regeringskansliet som gör att det känns naturligast att vara anonym. Och så fortsatte jag av bara farten på det spåret. Så att den här bloggen faktiskt har mitt namn är inte alls självklart. Kunde lika gärna ha hetat ”Anonymus”, ”Gissa vem”, ”Hemliga sidan” eller något sådant. Kanske ett tecken på att jag håller på att bli vuxen?

  5. Kulturchefen skriver:

    Haha, vuxen? När blir man det? Och får man välja vilka attributen blir?

    Jag är inte heller en särdeles intressant person, kan jag tycka själv. Men jag är ändock innehavare av en chefstjänst i offentlig sektor. I början var det rätt mycket politik i det jag skrev, och även om det kanske inte alltid är lätt att fånga in min gröna vänsterliberalism så mörkar jag konsekvent partipolitiska sympatier även irl. Jag har sisådär trettio år kvar i yrkeslivet och man vet aldrig om det kommer att vara ett problem att ha klivit ut som fem-kommunist. Eller garderobs-värdekonservativ. Eller, ja ni fattar.

    Sedan har skrivandet blivit mer personligt, i takt med att jag fått kompisar på blogg och på twitter. Och där är det nog behovet av rågång till dem som jag jobbar med som gör att jag behåller nicket ett tag till. Inte för att jag egentligen tror att någon skulle bry sig, men det är det där med lättsinnet …

    Kan åsikter och texter stå för sig själv? Om man inte genast framträder med kön, ort, hudfärg, kan man ha ett meningsutbyte med människor?

    • Karin skriver:

      Just prexis. I den situationen skulle jag nog också välja att vara anonym för att få svängrum för mina egna idéer. Om man uppfattas som representant för något (ämbete eller annat) blir det lätt en hämsko. Och att tankar och idéer rensas från de förväntningar som man (mer eller mindre medvetet) har på olika sorters avsändare kan väl bara vara en fördel?

  6. Kulturchefen skriver:

    Förresten, äntligen hemma vid en dator; det går så trögt att skriva på din sida på telefon!

    PS; Det där med att bli vuxen, om det betyder att man INTE plötsligt får stå och hångla på Folkoperans entrétrapp, då har jag inte lust. :)

    • Karin skriver:

      Välkommen hem. Vad sa Jansson? Är det särskilt trögt att skriva just på min sida, eller i största allmänhet?

      Har aldrig sett någon vuxenpoängslista som uttryckligen säger att det där med Folkoperatrapphångel får man allt sluta med, så det är nog ingen fara!

      • Kulturchefen skriver:

        Hm, skriver mest hos dig och Lotten på telefon, själva skrivrutorna anpassar sig inte till fönstret, och när man försöker svepa till så man ser var man är händer det grejor. Inte ett problem på tex facebook som jag också går till via webb och inte via app. WP-problem?

        *pust* – Då är jag gärna vuxen. Och nästa gång jag är i krokarna ska jag faktiskt höra av mig! Stod på Galleri Puckeln på vernissage igår och insåg att din utsikt var alldeles i närheten. Då var det dock så dags!

        Katten var överlycklig! Fast grannpojkarna har tagit väl hand om honom. Och skickat mms/sms från honom, supergulligt.

  7. Anonym skriver:

    Hej,

    jag undrar om du känner till om det finns någon bok som dokumenterar vilka som arbetat på Arbetarrörelsens arkiv genom åren och hur verksamheten utvecklats under dessa olika personligheter.

    • Karin skriver:

      Det finns ett par böcker om arkivets historia där man kan läsa om hur verksamheten utvecklats. Historia som uppdrag finns på nätet som Pdf-fil. Googla på Historia som uppdrag och Arbetarrörelsens arkiv om länken inte fungerar.

  8. Krönikören skriver:

    Det är något spännande över anonymitet. Ibland. Keplers var ju inte anonyma så länge. Bo Balderson lyckades.

    Nu måste jag fråga: Var det du som hade en bloggade som två äldre kvinnor för en tid sedan? :)

    • Karin skriver:

      Jag kan förstå Keplers att de inte kunde låta bli att ge sig till känna när deras böcker blev så framgångsrika. Och jag kan kanske förstå att Baldersson ville vara anonym och hans jobb kanske gjorde det svårt att tillstå att han var den som skrev initierade skildringar inifrån regeringskansliet.

      En bloggande som två äldre kvinnor? Det tror jag inte, men det beror lite på vad du menar.

Kommentarer inaktiverade.