Utkörd och pank – räddad av kenyansk hårdvaluta

Nu har jag blivit utkörd från Nationalmuseum och nästan plankat på Djurgårdsfärjan på samma dag. Heder och tack till vakten på Nationalmuseum som lyckades köra ut oss med så mycket takt och vänlighet att vi kände oss riktigt väl omhändertagna. Jag kom att tänka på talesättet att ”en diplomat är en person som kan be dig dra åt helvete på ett sätt som får dig att se fram mot det.” Den vakten borde snedda över Gustav Adolfs torg och in på UD.

Det var verkligen inte så att vi uppträdde olämpligt eller vägrade betala eller så. Vi gick bara in när det kanske egentligen var liksom lite stängt och så blev vi upptäckta av den diplomatiske vakten. De ryska realisterna får vänta till en annan gång.

På internationellt vatten

På väg till Djurgårdsfärjan träffade vi några ungdomar som samlade in pengar till en skola i Uganda och vi tömde våra fickor på alla mynt. Det blev ett riktigt bra belopp.

Ombord på färjan kom jag på att det nog var mina sista slantar, det där. Min kompis var lika pank, men till skillnad från mig försedd med SL-kort som funkar på färjan. Jag bläddrade febrilt bland alla gamla kvitton och olika fack i plånboken, men det enda som fanns var några kenyanska sedlar från bokmässan i Nairobi i höstas.

”Jamen det går bra” sade killen på färjan, ”jag tar lika gärna betalt i kenyanska shilling.”

Han var, som jag, gammal östafrikafarare med hemlängtan och vi fick en nostalgisk stund tillsammans mellan Skeppsholmen och Slussen. Dagsnoteringen för en sådan resa är två hundra kenyanska shilling. Mycket prisvärt.

 

Det här inlägget postades i Att översätta, Livet och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

11 svar på Utkörd och pank – räddad av kenyansk hårdvaluta

  1. Kicki skriver:

    Du reser så konstigt. Men underhållande. Jag vill minnas att du någon gång liftade med ett flyg från Grekland till Stockholm. Men när vi skulle från Hedemora till Garpenberg (2 mil) var det stop.

    • Skogsgurra skriver:

      Håller med. Karin har alltid varit bra på långa distanser. Lite sämre på korthåll.

      När det gäller Grekland/Stockholm så är det troligen så att det går flera flyg i den riktningen och att de är bättre spridda över dygnet än det går bilar mellan Hedemora och Garpenberg. Den trafiken är rätt begränsad och förekommer väl mest i fyra – halvfemtiden på eftermiddagen.

      • Karin skriver:

        Jo, det krånglar ju till sig ibland. Vad sägs om ”Oj, hur hamnade jag här?” på min gravsten? Eller möjligen som titel på min kommande succéroman. Där jag också kan framföra ett tack till de Club 33-resenärer som glatt och villigt ställde upp på att lifta hem till Sverige när flygbolaget glömde att skicka ner ett plan för att hämta hem sista gruppen för säsongen. Eftersom det inte skulle fraktas ner några nya resenärer den veckan var det ju lätt hänt. Som ansvarskännande färdledare såg jag det som min plikt att ta oss åtminstone till Malmö, till lands, till sjöss … jo det var en trevlig resa.

        • Kicki skriver:

          Ser fram emot en underhållande novell (minst).

          • Skogsgurra skriver:

            Glöm då inte den intressanta episoden när det skulle åkas från Stockholm till Nyköping/Oxelösund men aldrig koms till mål.
            Det ringdes så småningom från Nynäshamn och frågades hur man skulle köra för att komma till Oxelösund.
            Diagnosen dysdirexi känns mycket korrekt. Texten på gravstenen likaså.

            • Miss Gillette skriver:

              Dysdirexi! Haha. En jul kallade jag i ett klapprim en evigt modevilsen för byxlektiker.

              Efter att ha läst den här bloggposten tror jag att jag ska förvara mina överblivna resepengar i plånkan istället för i en låda i köket. De kan uppenbarligen komma till pass.

  2. Musikanta skriver:

    Som tröst (om du skulle behöva någon) tycker jag att du kan gå in och läsa min dotters senaste inlägg på den här länken. http://fussybabies.blogspot.com/ Då tror jag att du inser att du inte är ensam…

    Eftersom jag aldrig håller reda på hur mycket pengar jag har på mitt Visakort måste jag alltid ha kontanter i plånboken. Det KAN ju tänkas att maken glömt att sätta in pengar på mitt konto eller att jag har glömt att jag t.ex. köpte en ny dator dagen innan.

    Enligt syskonen förstår jag att du har stoff till en roman, så varför inte börja skriva om du inte redan gör det. Det var väl du som rekommenderade den där sajten med skriva varje dag, eller?

    • Karin skriver:

      Tack för länken till en person med precis samma problem som jag! Är man dessutom lite disträ och glömmer sin GPS kan det bli lite krångligt. Men för det mesta löser det sig ju, liksom problemet att åka Djurgårdsfärja utan kontanter.

      Jo. man borde skriva mer. Det blev inte riktigt de där 1667 orden om dagen som jag tänkt mig i november så nu får jag ta ny sats. En roman har det blivit, där bitar av mina irrfärder finns insmugna, men det finns ju rätt många sådana att ta av, så att säga.

  3. Musikanta skriver:

    Det var nyttigt för mig att läsa om ditt vilsesyndrom, inlägget du skrev i juli. Det gör att jag förstår Mirren lite bättre. Har inte kunnat begripa varför hon inte förstår att solen går upp i öster och ner i väster etc. När hon var liten läste hon lika bra upp och ner som framlänges (vilket gjorde att hon fick full pott engång när hon hon testades och såg både frågor och svar eftersom läraren hade papperet framför sig). Det är nog inte så omöjligt att språkintresse hänger ihop med detta syndrom ;-). Mirren talar kinesiska bl.a.
    Man får ta ny sats lite då och då! Det gäller ju att inte ge upp helt…

  4. Karin skriver:

    Jag ser vilsesyndromet som ett dolt handikapp; lindrigt, lätt att leva med, men ändå hindersamt. All den extra tid man måste planera in för alla vilsemarginaler som behövs. Innan jag fick en GPS i present av mina förstående barn skulle jag aldrig drömma om att köpa prylar på Blocket om inte hämtadressen var någon välkänd innerstadsgata. Nu åker jag tack vare min GPS gladeligen ut i förorterna – förutsatt att det finns en bra adress att mata in förstås.

    Kom just att tänka på att jag skrev lika mycket spegelvänt som rättvänt som barn. Det är väl rätt vanligt, men jag skrev dessutom länge lika gärna med höger som vänster hand och framåt eller bakåt spelade ingen roll.

Kommentarer inaktiverade.