Här var’e snilleblixtdax!

Jag lyssnade på radions program Språket häromdagen, där en lyssnare frågade varför vi stavar ”ljus” och ”djur” så konstigt. Var kommer det där l:et och d:et ifrån?

L-jus

Svaret är helt enkelt att det uttalades så, förr i tiden, dvs fram till någon gång på 1700-talet då man började slarva med uttalet. D-jur och l-jus.

På samma sätt förhåller det sig med svårstavad ord som ”skjul” och ”skjorta”: Man uttalade alla konsonanterna för sig i början på ordet ”s-k-jul”. Det gick väl lite gradvis kan man tänka sig och i finlandssvenskan uttalar man fortfarande ”djur” med ett hörbart ”d” i början.

Just för att uttalet har drivit iväg så långt från stavningen, kommer frågan om stavningsreformer upp allt som oftast. Hur mycket enklare vore det inte för alla som ska lära sig svenska, stora som små, om man rensade upp i alla konstiga konsonantanhopningar och i stället stavade som man pratar! Vilket man gjorde i början av 1900-talet då man tyckte att språket tyngdes av alltför många krångliga stavningar. Då genomförde man en stavningsreform som ändrade quinna till kvinna och diverse fv, hv och dt förenklades. Är det inte dags igen? Ska man verkligen behöva stava j på sex olika sätt (j, g, dj, gj, hj, lj)? Och sje-ljudet ska vi bara inte tala om: (stj, skj, sk, sch, sj, sh, ch, g, j, i, ssi, si, ti, gi, med flera…).

MEN, problemet är ju att en stavningsreform gör att böcker med den nuvarande stavningen snabbt känns föråldrade och mycket svårlästa. Så mitt reformförslag är att vi i stället ska börja uttala orden som man gjorde innan det dekadenta sjuttonhundratalet sluddrade till vårt språk. Fundera på det. Att säga s-k-jorta med hörbart s, k och j är inte så svårt. D-jur går bra, liksom l-jus.

Uttalsreform i stället för stavningsreform, helt enkelt. Lite finputs av stavningen kan jag tänka mig att diskutera. ”Passion” skulle kanske ändras till ”paschon”? Eller kanske inte. Stavningsenligt uttal där det underlättar förståelsen av stavningen. Då blir det desto med tid och energi kvar att koncentrera sig på diverse utmaningar som sergeant och aversion.

Det här inlägget postades i Att läsa, Att skriva, Böcker, Språk och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

21 kommentarer till Här var’e snilleblixtdax!

  1. Tove Olberg skriver:

    Tack för språkhistorien …. och uttalsreformförslaget .. ja det kanske går lättare.
    Spontant sitter jag här och övar mig redan på s-k jorta k-jol …

  2. LupusLupus99 skriver:

    Särtjant ska det naturligtvis stavas och avärsjon. Till saken hör ju
    också (ochså?) att vi säger olika i olika delar av landet. Vissa säger sju
    medan andra säger skju (som i skjuta).

    • Karin skriver:

      Det ska till mycket finkalibrerad hörsel för att uppfatta skillnaden mellan sju och skju, uttalat på traditionellt vis. Men inte uttalar man väl 7 med hörbart k?! Var, var, var undrar jag nyfiket.

      • LupusLupus99 skriver:

        Nej inte så, skju med mjuk k på samma sätt som du
        uttalar skjuta, en del uttalar väl dock sju typ stjiu.

  3. Cecilia N skriver:

    Det är ju smart ju!
    Utanför lådan!

    Jag kommer att tänka på en engelsman som gick på SFI. De gick igenom ”svåra ord”. Eh? Det var ju bara försvenskningar av t ex engelska ord.
    Det kan vara bra att behålla internationella stavningar såvida de inte redan försvenskats, såsom portfölj och såna.

  4. margaretha skriver:

    Hur man än vänder sig har man rumpan bak – en lysande idé visar sig snart vara mindre lysande sett från ett annat håll , för det här har man grubblat på ända sedan stavningsreformen 1906, tror jag, och kommit med mer eller mindre goda förslag. Karl-Erik Forsslund stavade ju ljudenligt (judenligt) ända till Selma Lagerlöf fick honom på andra tankar.
    I England försökte man införa Initial Teaching Alphabet (https://bastmattan.blogspot.com/search?q=initial+teaching), men den metoden blev inte långlivad.
    Personligen tror jag att om man förklarar varför vi stavar som man gör (det var det Selma gjorde), så blir det enklare – ungar tycker det är jättekul att uttala alla sje-ljud ljudenligt och säga att det halp dem.
    Förresten var jag lite förvånad över att man inte i förbifarten nämnde att vi ju faktiskt säger lysa, när det ordet ändå var på tapeten, och det finns ju fler sådana ord, som lögn.
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Precis! Jag satt och väntade på att radioprogrammet skulle komma in på vokalbrytningsdiskussioner, som ju är bland det roligaste som finns (som lysa och ljus, till exempel). Men det kanske kommer i något annat program. Vi kanske ska starta en folkstorm om detta?

      Och visst är det väldigt finurligt att skicka med lite språkhistoria när man går igenom krångliga stavningar. Om man dessutom i reformvänlig andra (stavningsenligt uttalsreform då alltså) börjar uttala mer som man skriver i stället för tvärtom, ja då blir det ju betydligt enklare för alla.

  5. skogsgurra skriver:

    Frans G. Bengtsson har upprörts några gånger. Som mest upprörd var han nog i ”Konsten att stava” (Silversköldarna). Kapitlet gör sig bäst sin helhet men det verkar inte vara tillgängligt på nätet. Några utdrag; ”Det vore önskvärt kanske inte så mycket för deras egen skull som för själva sakens – för språkets och för den stavande allmänhetens. Tänkte de sig för innan de började författa resolutioner, är det möjligt att nödvändigheten inte skulle te sig så överhängande; och kanske skulle det rentav kunna visa sig, att pedagoger inte självklart är de personer som i främsta rummet har att framträda som målsmän för reformer därvidlag”.

    Sedan går Bengtsson loss rejält. Han konstaterar att välmenande farbröder tror sig göra tillvaron enklare för barnet genom att avskaffa en liten svårighet här, en annan där, rationalisera och förenkla; men barnet kan endast svårmodigt le åt all dylik menlös beskäftighet. Han liknar en sådan reform vid borttagande av några brinnande grankvistar ur en indianhövdings i övrigt fullspäckade kropp. Välmenande men alldeles utan verklig effekt.

    Han säger också att reformer på detta område möjligen kan framkalla ett visst mått av dystert godkännande men att de inte leder till någon djupare belåtenhet – ens om språket stavas med sju bokstäver och en valfri krumelur.

    Hans konstaterar, att talspråket är en samling tämligen godtyckliga läten och att skriftspråkets uppgift, förutom att tjäna vid kommunikation över avstånd i tid och rum, har en normerande/konserverande funktion – tills ”barbarer och utvecklingsmakare” får hand om det.

    Svårt att göra Bengtsson rättvisa med lösryckta citat. Damma av Silversköldarna och läs. Ta gärna med kapitlet efter, det om Jehu och den dåtida bibelkommissionens arbete. Det anser Bengtsson vara det ounderträffade lågvattenmärket vad gäller bibeltexter på svenska. Vi som upplevt den ”moderna” bibelkommissionens sädesmått och andra idiotier kan meddela honom vid ett eventuellt sammanträffande efter vårt frånfälle, att rekordet slagits.

    • Karin skriver:

      Jag tror att Bengtsson hade gillat min reformidé lika mycket som han ogillade Hr folskollärarens och sedermera ecklesiastikministern Fridtjuf Bergs stavningsreform 1906. Någon kan kanske tycka att det är bakåtsträvande att vägra ändra stavningen, men titta på engelsmännen. Inte en stavningsreform så långt ögat når. (Nåja, lite anpassning vartefter, men inget våldsamt.) Och engelskan har klarat sig rätt bra ändå.

      ”Kommunikation över tid och rum” är vad det handlar om. Han var inte dum, den där Bengtsson!

      PS. Ja, TÄNK om Frans G. Bengtsson hade fått se den nya bibelöversättningen. Vilka njutbara sågningar det hade kunna bli!

      • Cecilia N skriver:

        Min syster plågades svårt av att vår gymnasieskola var uppkallad efter hr Fridtjuv.
        Den övergivna, slitna och mycket mindre, fast på ett mer pampigt sätt placerade gymnasieskolan hade namn efter riksdagsman Ekman.

        • Karin skriver:

          Riksdagsmannen, Statsministern och partiledaren C G Ekman? Det smäller kanske högre än folkskolläraren och ecklesiastikministern Fridtjuf Berg. Men Bergs omsorg om skolbarnen var i alla fall sprungen ur en strävan att ge alla en chans.

    • Cecilia N skriver:

      Har inte läst hr Bengtsson, men anar av utdraget att hans andemening är: låt bli att curla barnen!

  6. Karin Eklund skriver:

    Jag är glad att jag är åländsk! Jag har inget problem alls med djur, sköterskor, skjul osv…jag säger som jag skriver, fast lite mjukare än finlandssvenskarna gör.
    Naturligtvis så är det säkert svårt för alla invandrare att lära sig alla dessa ljud men vi kunde ju lära oss vi också! Och de som kommer hit, de lär sig, fast det kräver sin tid. Många skratt och huvudskakningar blir det.
    De som har svårast är faktiskt finnarna, de här ljuden finns inte alls i deras språk.
    Ja, rumpan är alltid bak och givetvis skulle det vara enklast att skriva som man låter men …ja, rumpan är alltid bak. Alltid finns det ett aber med i spelet.

  7. Mia skriver:

    Om jag började uttala orden som de stavades bland familj, vänner och kunna behålla ansiktsmimiken som om det vore helt naturligt – ja, då tror jag de skulle bli en aning oroliga! :-)

    Jag brukar alltid ha P1 på när jag är hemma, men just när det här programmet sändes måste jag varit ute på stråt. Det är nämligen inget jag känner igen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.