Inte ska ni sitta här ensamma!

Vi åt lunch i går, en tjejkompis och jag. Lunchstället är trivsamt och prisvärt med gott om plats. Just som vi var mitt i vårt intensiva samtal styr en man kursen mot vårt bord, med beslutsamma steg. Det fanns visserligen ett par lediga platser vid vårt bord, men det fanns också helt lediga bord intill. ”Jag slår mig ner här”, meddelande mannen när han kom fram till oss. Det var ingen fråga, bara ett konstaterande.

Vi blev lite förbluffade, men ganska snabbt fann jag mig och sa att det var väl OK, men att vi pladdrade på så förfärligt; kanske skulle han välja ett annat bord för att få lite matro. ”Det går ju bra att sitta där också”, föreslog jag med en gest mot det lediga bordet bredvid. Och då satte han sig där.

En bagatellartad händelse, som dock skaver lite såhär i efterhand. Å ena sidan: Det kanske var ovänligt och onödigt avvisande att inte låta honom slå sig ner hos oss. Vi avhandlade ju inte några statshemligheter, precis. Men å andra sidan: Sociala som vi är hade vi säkert ansträngt oss för att få honom att trivas, vilket hade gått ut över våra gemensamma samtalsämnen. Vi hade makat undan oss, mentalt, för att ge honom plats.

Det är inte så att jag ligger sömnlös för detta, men ändå. Jag tror att min lite taggiga reaktion kan bero på minnen från förr. På möten och konferenser satt vi ofta några kvinnor tillsammans i pauserna för att gå igenom ett eller annat, eller helt enkelt för att vi trivdes ihop.

Då hände det emellanåt att det kom fram en man, eller oftast två i sällskap, som utbrast: ”Men flickor! Inte ska ni väl sitta här ensamma!”

Det tog mig ett tag innan jag insåg vilken besynnerlig replik det var. Tre, fyra kvinnor tillsammans är ”ensamma”, så länge det inte finns en karl där.

 

Det här inlägget postades i Att tolka, Debatt, Livet. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Inte ska ni sitta här ensamma!

  1. Cecilia N skriver:

    Det är väl nåt franskt …
    Gruppens pronomen är elles tills il kommer. Då blir den ils, även om elles bestod av tio tusen individer.

    • Karin skriver:

      ”Inte kan ni sitta här och vara elles, när ni kan bli ils om bara jag ansluter!”
      Jo det är nog franskt påbrå som sitter djupt!

  2. Karin Eklund skriver:

    Han kände sig förmodligen ensam.
    Men jag tycker du svarade honom rätt.

    • Karin skriver:

      Ja, jag hoppas ju det. När vi hade ätit klart min kompis och jag fanns det ett par supergoda kakor som vi köpt till en tredje kompis som inte var där. Så vi mobiliserade all den karaktärsstyrka som behövdes för att inte äta upp dem själva och så bjöd vi grannen vid bordet bredvid på dem. Som gottgörelse… för att han varit påflugen… Complicated!

  3. Anna/notonmusic skriver:

    Nu är väl jag kanske inte den som tillhör den mest sociala människosorten, men det där tycker jag var lite märkligt av honom. Det finns många oskrivna regler och en sådan är väl att OM det finns lediga bord, trycker man inte ner sig hos andra sällskap. Lika väl som att om det INTE finns lediga bord makar man på sig när det saknas platser. Han kanske hade dåligt vidvinkelseende och inte såg att det fanns lediga bord. Men som sagt… supersocial är jag inte. Men när jag väl är det vill jag vara social i fred :-)

    • Karin skriver:

      Social i fred! Bra beskrivet.

      Men visst var det lite märkligt. Och jag har svårt att föreställa mig den omvända situationen. Att jag skulle styra bort från ett ledigt bord för att i stället gå fram till ett par karlar, intensivt inbegripna i ett samtal, och säga att hörnini, jag tar och slår mig ner här.

Kommentarer inaktiverade.