MÅSTE du kladda så där? Hela tiden?!

Som jag antydde i går blev det en del kladdat i mina skolböcker och framför allt i alla grammatikböcker. ”MÅSTE du kladda så där?” Sa man. Om jag hade varit lite mer talför på den tiden skulle jag ha svarat: ”Ja.”

Och om jag själv hade vetat, på den tiden, varför det var nödvändigt hade jag fortsatt:

”Ja, det måste jag, för när jag ritar fäster jag uppmärksamheten här i rummet i stället för att tankarna flyr ut genom fönstret. Med klottret klamrar jag mig kvar i klassrummet.” tjej

Men då tyckte jag mest att det var jobbigt, mumlade något ohörbart och lade armen över den aktuella teckningen.

Det var inga mästerverk utan den här sortens stereotypa tjejteckningar som jag både fortsatt att rita och fortsatt att skämmas för. Men de hjälpte mig att koncentrera mig på det som hände i klassrummet, det gjorde de.
på era platserIbland var det kanske lite roligare teckningar, som dessa prepositioner, som jag tolkade som ”på era platser”, ungefär. Positioner innan.

Pre-positioner.

Hej och hå, säger de här figurerna, vi är redo! Vad ska vi göra? (Det är fortfarande den tyska grammatiken som misshandlas här.)

starka män

Och kolla här, här har vi den andra starka deklinationen i maskulinum på tyska. (Ja, ja, om jag inte hade kladdat så mycket hade det varit lättare att läsa, men eftersom den kommer efter den första deklinationen är det rimligt att anta att det är den andra.) Männen, männens, åt männen… ”Men jag då?” ser hon ut att mena, den där tjejen.

passiv formNu tycker förstås någon genus-medveten människa att det är är konstigt att jag bara ritar tjejer: Finns det inga killar? Nej, nästan ingen alls. Utom ett litet porträtt av en sommarflirt som aldrig blev något. Han har stubbat hår, kraftiga axlar, kindknotor som kunde ha gjort Benedict Cumberbatch (Sherlock, ni vet) grön av avund. Men det blev alltså inget. Så hans porträtt  hamnade vid rubriken ”Passiv”.

peey

Oh dear, I think I need to powder my nose…/Teckning Sara Lövestam

Jaha, det var den tyska grammatiken, det. Vill ni se de andra grammatikböckerna också? Nähä.

Då återvänder jag väl i stället till Sara Lövestams instruktiva och underhållande bok om verb, som jag skrev om i går (”Grejen med verb”). Här illustrerar hon det faktum att engelsmännen faktiskt också är kissnödiga, fast de inte har något ord för det.

Hungrig, ja. Törstig, ja. Sömnig, ja. Men kissnödig? Nej.

Ordet ”peey” existerar inte på the Queens English utan man väljer att hitta lämpliga omskrivningar för sånt.

Det är precis samma sak, skriver hon, som att vi inte har något futurum på svenska. Men det återkommer jag till i morgon övermorgon (i morgon är det ju lördagstemadags). Tyskarna har nog heller ingen framtid och jag undrar om Merkel är informerad. Min tyska grammatik är det i alla fall inte.

Det här inlägget postades i Att läsa, Att rita, Att skriva, Att tolka, Ord, Språk och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till MÅSTE du kladda så där? Hela tiden?!

  1. Karin på Pettas skriver:

    Att klottra för att kunna koncentrera sig, det är ju det det handlar om!
    Du skulle sett mina böcker och häften från skoltiden och även efter det.
    Fortfarande händer det att jag sitter och ritar, klottrar, skriver och gör någonting med pennan för att kunna lyssna koncentrerat.
    Jag har egentligen aldrig satt ord på den handlingen tidigare men nu när du har lyft fram det så inser jag vad jag också sysslar och har sysslat med hela livet.

    Fin beskrivning av den pryda engelsmannen!

    • Karin skriver:

      Ja, från föreläsarens synpunkt ser det nog lyckligtvis ut som om vi antecknar flitigt när vi klottrar våra krumelurer. De som sitter bredvid blir möjligen distraherade av att försöka bringa någon mening i det. Det gäller bara att inte börja rita av folk, för vips är all koncentration överflyttad till ritandet. Meningslöst klotter, krumelurer och mönster är vad som fungerar som koncentrationshjälp.

  2. margaretha skriver:

    Ungefär så ser mina gamla skolböcker ut – men jag minns aldrig att någon anmärkte på det. Däremot brukade jag få några roliga kommentarer, och ofta tack, när jag fick mina dekorerade skrivningar tillbaka.
    Vad beträffar ord och uttryck som inte finns i andra språk, så tycker jag det är charmigt. Man klarar sig utmärkt ända tills man lär sig andra språk och inte längre kan använda sitt eget språk utan att peta in märkliga direkt översättningar. Eftersom engelskspråkiga personer, i regel, inte ser något behov av att lära sig några andra språk (förlåt generaliseringen alla amerikanska vänner, som talar svenska – och gör det bra), lånar de sällan in något av alla ord som finns i svenskan men inte i engelskan. Jag misstänker att även i framtiden kommer de att vara tvungna att tvätta händerna, med jämna mellanrum.
    Margaretha
    som inte koncentrerar
    sig bättre för att hon
    ritar eller stickar
    – snarare tvärtom

    • Karin skriver:

      Jag tror att du tecknar (bra dessutom om du får ett tack för en ”förstörd” skrivning!) och det funkar inte på samma sätt som mekaniskt klotter för att stärka koncentrationen. Och stickning fungerar inte för mig heller, för jag har inte lyckats automatisera det överhuvudtaget. Och så fort det är mönster och annat inblandat måste man nog koncentrera sig på stickningen.

      Ja, just skillnaderna mellan språk är extra intressant tycker jag. Det får en att fundera lite extra på de olika lösningarna, varför det blev si och så.

      • margaretha skriver:

        Men jag kan ju sticka och läsa samtidigt – och stickade två schalar i spetsmönster (påfågel) medan jag tittade på Stenmark. Förmodligen var lektionerna inte tillräckligt intressanta för att fånga mig.
        För mig, sätter även klotter igång associationer, sen är jag förlorad.

        Ja, skillnaderna mellan språk är jätteintressant, och jag häpnar dagligen över hur lätt folk kapitulerar och slänger in ”yes”, ”here we go”, ”kudos”, ”krispig” och man talar om att ”vara bekväm”. Vilken tankelättja! (För det är ju för enkla uttryck om man vill snobba med hur språkbegåvad man är).
        Margaretha
        som slutar innan
        hon börjar berätta
        om en språkpolis-
        diskussion hon
        nyligen deltog i

        • Karin skriver:

          Om man stickar på den nivån borde det ju kunna fungera som koncentrationshjälp. Jag önskar att jag kunde, för då skulle jag ju göra något vettigt i stället för att bara förstöra en massa papper, som jag gör nu.

          PS. När det gäller ”Kudos!” kan jag känna mig lite träffad. Det är så ofta använt i närområdet att det känns lite införlivat med vardagsspråket. Och de svenska motsvarigheter som jag kan fundera ut låter lite som i en svensk fyrtiotalsfilm: ”Heders!”

      • Karin skriver:

        Jag tycker att språkpolishistorier är väldigt spännande. Snälla!

      • Cecilia N skriver:

        Ska jag föreläsningssticka så ska det vara ”transportstickning” av något slag. Alltså nåt som bara är enfärgad rätstickning eller slätstickning eller 1rät1avig- eller 2räta2aviga-resår. Inget som handlar om ”öka vart tredje varv” eller nåt annat som inte är lättautomatiserat. Spetsstickning ingår inte i det.

        Sen kan det vara bra att visa föreläsaren att man visst hänger med genom att komma med en reflektion på det som hen sagt.
        Och så gäller det att inte man distraherar föreläsaren. Jag minns en som på nåt sätt fastnade med blicken i min stickning och liksom tappade tråden i vad som skulle sägas.

        Klottra och koncentrera sig på nåt annat fungerar inte för mig.

        • Karin skriver:

          Jag frestas citera en manlig ordförande som ogillade att det stickades när han ledde sammanträden, men det bör jag nog inte göra. Han ansåg att stickandet var respektlöst och tydde på totalt ointresse för de viktiga frågor som avhandlades. Han var sån att han gärna ville ha allas odelade uppmärksamhet (och gärna beundran också). Så han läxade upp stickerskorna och avslutade med att om de tänkte hålla på sådär, då…

          Lite som när kollegiet i min gymnasieskola sammanträdde för att fatta beslut om att förbjuda mitt enerverande klotter. Men då gick min underbara teckningslärare emellan och förklarade att det nog var så jag koncentrerade mig. Min favvolärare!

  3. Pysseliten skriver:

    Jag gillar kludder, kladd, marginalteckningar och allt vad det är. Jag valde alltid dom mest slitna skolböckerna, när dom delades ut inför en ny kurs. Vissa siktade på orörda splirrans nya, medan jag såg fram emot en nedklottrad bok.
    Jo, jag klottrade också, men i sexan fick jag stanna kvar med vaktis en kväll för slipa om en bänk, så efter det var jag alltid väldigt försiktig med var jag klottrade. Skolböcker skulle ju ärvas vidare …

    • Karin skriver:

      Bänkklotter är en historia för sig! Pappa tillverkade skolbänkar och fick också i uppdrag att renovera dem för den lokala skolan. Olika klasser olika somrar och det handlade om att fräscha upp den eller i värsta fall byta ut hela ytan, som var en infällning av linoleum. Ett marigt jobb, och det lönade sig knappast. Ibland fick det helt enkelt bli en ny bänkskiva. Det intressanta var att han lärde sig med tiden hur mycket jobb det skulle bli, beroende på vilken lärare klassen hade. Vissa lärare var med klotterframkallande än andra. Nästan kusligt att se hur väl det stämde och hur djupa skåror i bänkskivan som en del lärare framkallade!

  4. Musikanta skriver:

    Jag gillar också din teckningslärare. Han såg talangen när de andra inte gjorde det. Jag tror också som du att man koncentrerar sig bättre om man klottrar. Synd att jag inte tänkte på det när jag hade tyska grammatiklektioner. Då kanske jag hade fått lite bättre betyg…
    När du pratar om stickning får jag bara dåligt samvete. Jag har en korg under datorn där det ligger en fjärdedels tröja som äldsta och mellersta av de yngsta barnbarnen vuxit ur. Som väl är är den lilla minsta flicka liten till växten så jag kanske hinner…
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Ja, han var klok. De andra lärarna sa: ”Hon lyssnar inte!” Han sa: ”Det är precis det hon gör!”

      Jag insåg i en liknande sticksituation som du att barnbarnen blev mycket gladare åt tröjor från H&M. Det var nog en lättnad för alla parter. Jag kunde sluta ha ångest över att barnbarnen växte fortare än jag hann sticka och barnbarnen (och deras föräldrar) slapp känna att de borde vara tacksammare än plagget egentligen motiverade om det mot att förmodan blev något resultat. Ett av barnbarnen (6 år) antyder nu att den där halsduken jag håller på med blir utmärkt som 20-års-present till henne!

Kommentarer inaktiverade.