Förstanyheten i morse på Sveriges Radio var Tullverkets larm om knarksmuggling från USA till Sverige. Samtidigt diskuterar man i USA de attacker som utförts på båtar vid Venezuelas kust. USA:s administration hävdar att de är knarksmugglarbåtar med ”narkoterrorists” ombord. De bombas och besättningen dödas.
Diskussionen i USA idag handlar om en extra attack mot ett par personer som överlevde första bombattacken och låg och flöt i vattnet. De dödades också.
Nu diskuterar man alltså om det var OK att döda dessa två försvarslösa och oskadliggjorda personer. Inte, vilket jag tycker vore rimligare, om det överhuvudtaget är OK att bomba båtar utan att ta reda på om de är fiskebåtar, eller något annat, om de alls är på väg till USA och om de har något olagligt ombord. Allt har filmats och den första bombningen har visats i USA. Nu är frågan om även den andra delen ska släppas.
Vid en pressträff i Vita huset den 3 december frågade nyhetsreporter Selina Wang från ABC News: ”Mr president, ni släppte den första videon från den första båtattacken den 2:a september, men inte den senare. Kommer ni att släppa den också, så att det amerikanska folket kan se vad som hände?”
Svaret från presidenten blev: ”Jag vet inte vad de har, men vad det än är kommer vi absolut att släppa den, inga problem.”
I går var det pressträff på nytt och reportern Rachel Scott följde upp med en fråga om visning av videon som han lovat släppa. Svaret blev en attack från presidenten: ”Det har jag inte sagt. Det är… det var du som sa det, inte jag. Det är är ABC News, falska nyheter.” Sen kom en lång utläggning om att varje sänkt venezuelansk båt räddar 25000 amerikanska liv och som avslutning en kommentar att Scott är den mest motbjudande reportern överhuvudtaget, ”in the whole place”. Det borde ju betraktas som en skandal, alltihop, bombningarna, lögnerna, förolämpningarna, men det skrämmande är att det är rutin. Det är numera så det går till.
Målet kan vara att ingen ska orka ta reda på var som är sanning eller lögn, att ingen till sist ska orka ställa obekväma frågor, att alla bara ska ge upp och sluta bry sig. Eller som Hannah Arendt sa i en intervju 1973:
Om man ljuger för dig hela tiden blir resultatet inte att du tror på lögnen, utan snarare att ingen längre tror på någonting. /-/Och ett folk som inte kan tro på någonting kan inte bestämma sig för något. Det har inte bara förlorat förmågan att handla utan också förmågan att tänka och bedöma. Och med dem kan man sedan göra vad man vill.
Fram till december 1974 ledde kungen regerings-sammanträdena (konseljerna) som hölls varje fredag kl. 10.00. Numera hålls bara ett par tre konseljer om året; regeringen sammanträder i stället vanligtvis på torsdagarna och utan kung. Det finns inga regler om var konseljer ska hållas, men oftast är det i konseljsalen på Stockholms slott, dvs på bekvämt gångavstånd från regeringskansliet.
När det gäller kramandet tror jag att de flesta numera är på det klara med att man inte ska förutsätta att barn tycker att det är trevligt att man kastar sig över dem med kramar, eller värre: att man avkräver dem en kram. Desto mysigare när de självmant vill gosa med en!
Min byta-däck-rutin blev lite annorlunda i år. Jag brukar förvara de däck som jag inte använder i en bod på landet. Med lite planering kan jag då få dem bytta, säsongsvis, på den närbelägna OK-macken. Men i år var jag för sent ute och måste stuva in däcken i bilen och ta med dem till stan, för att inte bli strandsatt i stan med sommardäcken på när det råder sommardäcksförbud.
Här är min pappa i mitten i den snyggt planerade syskonskaran: Evert, Alice, pappa, Ellen och Erland.
Här har jag hittat en bild från 40-talet inför en avresa från Horndals station, kanske till Boden, där han låg inkallad. Pappa är nummer tre från höger.
Om man tillverkar skolbänkar, vilket pappa gjorde, är sommaren den brådaste tiden. De flesta leveranserna skedde i augusti. Därför blev det si och så med semester. Då får man hitta på något annat, till exempel tältutflykter på den egna tomten.
Eller kanske en kortare cykelsemester. Spännande dagar, med övernattningar i en lada och på en fäbod. Men jag tror inte att syrran uppskattade färden i en obekväm barnstol.
Mammas ögon sken upp när jag kom och hon sa: ”Vad bra om du kan sitta!” Mamma var sjuksköterska i sin ungdom och jag visste att hon brukade använda termen ”att sitta” när det handlade om att sitta vid sjuksängen och följa en person till slutet. Hon småslumrade emellanåt, vi pratade lite, men framåt elvatiden på kvällen tyckte hon att jag skulle åka hem och sova i min stuga i närheten. ”Jag lovar, det händer inget i natt. Du behövs bättre i morgon.”
par tuber superlim gav jag upp att försöka laga listen och ringde till inglasningsfirmans serviceavdelning för att beställa en ny. Telefonkön var oändlig. Eller kanske det inte fanns någon kö utan bara meddelandet som sa att jag var placerad i kö? Jag testade åtskilliga gånger och lät telefonen ligga med högtalarljudet på, medan jag sysslade med annat. Jag försökte också utan framgång chatta och mejla. Sedan fick jag en snilleblixt: man ska såklart inte ringa service utan försäljning! Där svarade de direkt, slussade mitt samtal vidare och efter en dryg månad fick jag min list. Där sitter den nu i sitt hörn. Men då upptäcker jag att jag borde bytt nästa list också. Dels för att den är missfärgad av sol av ålder, dels för att den är skör och naggad i kanten. Suck; på’t igen.
Medan jag väntade i telefonkön tog jag tag i elsladdarna till taklamporna i köket. De har hängt och sett trista ut sedan jag flyttade in, så nu var det dags att rätta till dem. Jag lyckades leta upp det jag behövde i olika bra-å-ha-lådor: något att fästa upp de hängande sladdarna med och en kupa för att dölja urtaget. Den där kupan har en listig bygel som man trär över lampkroken och då sluter den tätt mot taket. Man kan lirka in överbliven sladd också, så att det blir lite snyggare.
Sen var de de andra kuporna som sitter rakt ovanför lamporna. De satt lite på sniskan och behövde rättas till.
Japp, det är en begonia i fönstret!
Jag vet inte om arrangörerna tänkte just på Andra Mosebok 8:2 där Farao får en varning från Herren att om han inte skärper sig ”… skall jag låta hela ditt land hemsökas av grodor”. Kanske det bara råkade bli grodutstyrslar som dominerade demonstrationerna. 
Och hur reagerade den som demonstrationerna riktade sig mot? Med bilder på sig själv iförd kungakrona och med en AI-genererad video som är svår att beskriva.
Tomas Ramberg oroar sig i DN hur det ska gå för Liberalerna: ”Mohamssons linje i regeringsfrågan är inte heller avsedd att kunna tillämpas i den praktiska politiken, den har formulerats för att hålla ihop det egna partiet. /-/Den rådande linjen är ett slags politisk silvertejp.” (Jag som löser många av mina problem med silvertejp tycker att det låter lite nedlåtande mot tejplösningar.)
Jodå, jag fortsätter oförtrutet med akvarellandet. Förra veckan var det monokromt, dvs övningar med bara en färg. Den här veckan la vi till en färg. I stället för anteckningar gör jag miniskisser som kan tydas som 1. vått i vått, 2. färg på hela ytan så att det går att ”lyfta fram” motivet med vatten, 3. vått på torrt med olika färgstyrka och 4. lite av varje, blandat.
