Det är långt mellan Stockholm och São Paulo, resan tar i bästa fall 16 timmar. Efter två böcker och två filmer, börjar jag bläddra i tidningarna i stolsfickan framför mig. Jag förundras över vad annonsörerna tycker att världen behöver. En tandborste med sensorer och sändare, som registrerar tandborstningen med en app i mobilen. Något för föräldrar med överdrivet kontrollbehov och dålig kontakt med sina barn, kanske?
Eller den här leksaken som jag inte alls förstår mig på. Två små robotar som kan följa linjer som man ritar på ett papper. Det framgår inte vad som händer sedan. Jag är lite gammaldags när det gäller robotar och tycker att de ska göra nytta. Informationen är visserligen knapphändig och jag kan ha missat något. Men annars tycker jag nog rubriken borde vara ”Artificiell dumhet.”
Och apropå dumhet undrar jag hur de som gjorde den här annonsen tänkte. Det är ju uppenbart att man jag bli längre, eller i alla fall ser längre ut, om man har högklackat.
Så varför skriver de att man kan lägga sju centimeter till sin längd utan att det märks? Ett par röda skor med 7 cm klack märks, jag lovar! Nähä, jaha, det var alltså herrskon som hade någon slags inbyggd kilklack som inte märks. Så att han ska slippa känna sig kort när hans kvinna tar på sig de där röda skorna. Varför är det där med längd så laddat? Det har jag alltid undrat.
Och själva São Paulo då? Jo det var värt de sexton restimmarna för att komma hit, det var det verkligen. Men det återkommer jag om.
Här är lite regnskog så länge, som finns runt hörnet där jag bor. Innan São Paulo byggdes såg det ut så här och man har sparat en bit regnskog, som en park i Paulistaområdet.
Jag bryter av och fixar till så gott det går, men lasagneplattor är inte gjorda för att brytas. Det blir smulor, sneda bitar och hopplösa former.Jag stoppar tillbaka havererade plattbitar i kartongen och tänker att jag ska lägga pussel med dem en annan gång, när jag har mer tid.
