Lördagstemat idag är naturligt. Och då faller det sig ju naturligt att berätta om barnafödande. När jag skulle få mitt andra barn bodde jag i USA och det tog ett tag innan min läkare och jag var överens om tagen. (Barnmorskor är sällsynta i USA, det är läkarkontakt som gäller, innan och under förlossningen.) Efter ett antal besök då allt befanns vara i sin ordning, tittade läkaren uppfordrande på mig och sa att nu var det dags att bestämma datum. Va? Det bestämmer man väl inte, det blir väl när det blir? Tyckte jag. Det tyckte inte läkaren. Han sa att när det vara så nära jul borde jag planera i god tid och skulle den 15 december passa?
Han utgick från att jag skulle föda med kejsarsnitt. Det ingick i försäkringen och då väljer man ju det, eller hur? Jag protesterade. Det hade ju gått bra utan kejsarsnitt förra gången och så varför skulle det inte göra det nu? Han muttrade att det ju var en schemaläggningsfråga också, men jag envisades med att vilja föda naturligt. Då suckade han tungt och sa: ”Jag slår vad om att du äter biodynamiskt odlade grönsaker och kör en Volvo också!” Men jag fick min vilja igenom och allt gick bra jag behövde inte ens inkräkta på läkarens jul, för sonen valde den 19 december som ankomstdatum.
När jag berättade för min granne att jag varit tvungen att ta en fight med läkaren för att få föda naturligt, berättade hon att hon hade haft en liknande kamp på sextiotalet, för att få amma. På sjukhusen fanns behändiga nappflaskor med modersmjölksersättning, gratis, sponsrat av Nstlé. Min granne hade avböjt och ville amma, men hade lite svårt att komma igång. I stället för att hjälpa och uppmuntra henne hade hennes läkare sagt, ganska irriterad:”But why don’t you do what’s normal and natural and give the baby a bottle!?”
På det området hade det i alla fall gått framåt en smula när jag var där. Visserligen fanns Nestlé-flaskorna fortfarande, men det var i alla fall ingen som insisterade på att man skulle använda dem.
Naturligt nog – kameraskygg som jag är – har jag inte några bilder på förlossning eller amning, bara nästan. En liten postamningsbild har jag i alla fall lyckats leta upp.
Olgakatt förser oss med lördagsteman i september. Nästa vecka är det Äta bör man annars dör man. De andra lördagsbloggarnas naturliga inlägg hittar man här: Anna Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten, Stigfinnaren, Stenstugu, och Tove
Såhär går det med klädnypor av plast när de får sol på sig. De spricker, precis som trollen. Det syns inte jättebra på bilden, men alla är avbrutna, ena benet eller båda (ja, den vita också). Vilket gör det krångligt att få bort dem från tvättlinan. Man måste bända upp munnen på dem. Och varför har jag då plastklädnypor undrar vän av ordning. Jo, för att en kompis från USA som hälsade på tyckte att de där träklädnyporna såg opålitliga och ålderdomliga ut.
Så hon köpte en massa plastklädnypor åt mig. Det här gänget är de allra sista.
Höstanemonerna verkar lika rundögt förvånade varje år: ”Va!? Är vi redan här?”
”Det klarar du aldrig!” sa redaktörn uppmuntrande. Kanske var det just den lilla adrenalinkicken som krävdes för att jag skulle få upp eländet.
Materialet var travat från golv till tak, bokstavligen. Just när jag trodde att jag var klar råkade jag kasta en blick uppåt taket och upptäckte ytterligare några fulla hyllor. Man måste ju säga att utrymmet var väl utnyttjat. Å andra sidan är detta ingen bra metod om man vill få tag i något papper. Och, å tredje sidan, behövs garderoben som garderob.
Lite mer oväntad är skylten på ostaffären.
