Karin Englund

Tiga är guld

Postat den 13 september, 2016 av Karin

Under en av mina vandringar på stan blev jag akut kaffesugen. Slog mig ner på närmaste servering, vid det sista lediga bordet. Just som jag skulle börja dricka mitt kaffe kom ett sms i mobilen. Meddelandet behövde ett omgående svar (barnbarnens frågor är högprioriterade). Det blev ganska många sms fram och tillbaka och och när jag till sist började dricka mitt kaffe såg jag att jag fått sällskap. En man satt mitt emot mig med urdrucken kaffekopp, upptagen av en broschyr. Hur länge hade han suttit där? Borde jag säga något? Svårt att börja när vi suttit där ett bra tag utan att prata. Och för övrigt tilltalar väl en dam inte en främmande herre. Eller är det tvärtom? Hjälp, Ribbing!

Hursomhelst hann jag aldrig säga något förrän han reste sig upp och sa ”Very nice not talking to you!”

Jag började förstås be om ursäkt, prata om barnbarn och förklara att svenskar är lite ouppfostrade, rent generellt. Men han höll upp handen och sa att verkligen inte, han menade det. Väldigt skönt att få sitta tyst en stund! Ja, vad svarar man på det? Jag önskar att jag hade kommit på något fyndigare än ”That’s nice”, men det gjorde jag inte. Såhär i efterhand kan jag förstås tänka mig en massa lämpliga repliker. Gärna något på temat Wittgenstein, han som sa att det man inte kan prata om måste man tiga om.

Jag har ingen bild från tillfället, men när jag såg mig om upptäckte jag att många andra satt likadant. Här är en snabbskiss, som jag gjorde på ett av paren.

Aj då, tjejens stol har bara ett ben! Och killen tycks ha varit på lägenhetsvisning och glömt ta av sig de där blå plasttossorna… Jag är visst lite ringrostig, tror jag. Sånt här höll jag på med hela tiden, förr i tiden.

Publicerat i Okategoriserade | 24 kommentarer

I betraktarens öga

Postat den 12 september, 2016 av Karin

Jag var lite sen i starten med lördagstemat förra veckan och har inte riktigt hunnit ikapp. Här kommer dock mitt bidrag till Olgakatts temaförslag: I betraktarens öga.

Det var det första jag kom att tänka på när jag såg rubriken, så det är möjligt att fler har gjort samma val. Ska bli intressant att se, när jag nu ger mig ut på rundvandring bland lördagsbloggarna, som jag inte riktigt har koll på, men dessa är med (vilka har jag glömt?):

Publicerat i Att tolka, Efterlyst, Livet, Lördagstema | 12 kommentarer

Bara den inte är för ful…

Postat den 9 september, 2016 av Karin

EU har äntligen tagit ett fast grepp om grytlappen. About time! Här använder folk precis vad som helst, dubbelvikta frottéhanddukar, lovikkavantar och jag vet inte vad. En grytlapp ska uppfylla EU-normer på storlek, värmeskyddande egenskaper och – hoppas jag – flamskydd. (Nej, inte flams, FLAM-).

Minns ni EU:s resoluta ingripande mot att folk sover i praktiskt taget vad som helst, som jag skrev om för några år sedan. Det infördes särskilda tulltariffer för plagg som ”på grund av sin beskaffenhet är avsedda att användas som nattkläder” samt möjligen också ” de plagg som till följd av sitt utseende inte enbart, men huvudsakligen, är ämnade att bäras i sängen”.

Nu har man alltså jobbat sig fram till köket och antagit regler för hur grytlappen ska vara beskaffad.

Som tröst till alla som gillar att virka, sticka och sy grytlappar kan jag berätta att det fortfarande är tillåtet. Den klassiska hemvirkade grytlappen är undantagen alla EU-krav, förutsatt att den kan klassas som ”dekorativ hantverksprodukt”. Om man skulle sälja den på någon välgörenhetsbasar eller lokal loppmarknad måste man dock göra klart att den inte är avsedd som personlig skyddsutrustning. Det är viktigt!

Då återstår det knepiga begreppet ”dekorativ”. Men här får man väl göra som med nattlinnena. Skicka en en bild till EU-kommissionen och fråga vad de tycker.

Är den här snygg?

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter EU-direktiv, grytlappar | 21 kommentarer

Samma motiv – många år emellan

Postat den 6 september, 2016 av Karin

Kolla här, jag har hittat en gammal akvarell på samma motiv som jag jobbat med nu. Vilken är äldst, tror ni?

Jo, det är den översta, som jag gjorde som tonåring. Jösses vad jag vågade och vad jag var respektlös mot motivet! Husen är lite smala så det överdrev jag. Träden – äsch, det får räcka med några stycken, det vet man väl hur träd ser ut. En gran, ett par lövträd, sisådär!

Det är det här jag kämpar med nu. Att komma bort från det alltför fotografiska och fånga det typiska, eller det som betyder något för mig. Det går inget vidare. Men det är bara att jobba på och jag beklagar mig inte för jag har ju roligt under tiden.

Motivet är välbekant och ser likadant ut idag som då. Skolvägen. Mitt barndomshem låg bland lövmassorna till vänster i bild. Berget är inte riktigt sådär högt i verkligheten, men det var det när jag var barn – i alla fall kändes det så när man klättrade upp.

Snart ska jag gå på akvarellkurs igen och sedan hoppas jag komma vidare med lite akvarelligare, mindre verklighetstrogna bilder. Här är ett motiv som jag tänker fortsätta med.

Klevgränd heter gränden, där två glada damer är på väg ner mot Götgatan för att shoppa. Till höger i bild sitter två dystra män och begrundar slussenombyggnaden. Glassvimpeln på kiosken är utbytt mot en röd liten flagga – symbolen för motståndsrörelsen mot slussenprojektet.

Det blir ett helt annat motiv på hösten och vintern. Så det återkommer nog i någon form här på bloggen!

Publicerat i Att måla, Att tolka | Etiketter akvarell | 20 kommentarer

Därför odlar jag… inte så mycket

Postat den 4 september, 2016 av Karin

Lördagstemat drar igång igen i höst, tack vare Olgakatt som fixat teman för denna månad. Egentligen började vi i går och temat är ”Därför odlar jag – eller inte.”

Det är en lång historia… Min farbrors trädgård har jag skrivit om ibland.

Han kunde odla han! Här ovanför är han längst ut till höger och på den svartvita bilden bakom plogen. Knappt att man ser honom på färgbilden, men det är han som går böjd i potatislandet. Bilden är från sent femtiotal och rätt blekt vid det här laget. Då levde min farmor och hon blev väldigt orolig om inte potatiskällaren var fylld när vintern kom.

När huset var fullt med folk – minst två vuxna och fem barn – behöves det en fylld potatiskällare. Potatislanden täckte en stor del av tomten.

Men när det så bara var farmor, farbror Erland och faster Valborg räckte det med mindre skördar tyckte Valborg och gjorde potatisuppror. Farmor blev alldeles paff och kom inte på något bättre motargument än att det behövdes potatis till Alice kor. Alice var min pappas syster och hon och hennes man hade bondgård i närheten. ”Jahapp”, sa Valborg ”om Alice behöver potatis till korna får hon väl odla dem själv”.

Och så kunde min farbror ägna sig åt det han egentligen ville göra på tomten: odla blommor. Och det gjorde han med besked.

I stället för potatis blev det fina blomsteranläggningar; stenpartier, azaleasnår och en liljekulle, vackra blommor överallt! När redaktörn och jag tog över stället i mitten av nittiotalet hade Erland varit död i fem år och mot slutet av livet trappade han ner en hel del på odlandet. ”Man ska inte göra mer än man orkar.”

Mycket av hans odlingar överlevde dock. Den här blå bergvallmon, till exempel, klarade sig fram till 2014. Hela grunden för perennrabatten är kvar än idag även om rätt många ömtåliga plantor gett upp. Och i slänten ner mot sjön växer de höstanemoner som han planterade.

Uppdatering 5 sept: Eftersom en del webbläsare inte befattar sig med åäö har jag tagit bort ”blå” i bildnamnet blå bergvallmo. Och så hittade jag en bild till (urblekt) på vallmon från nittiotalet.

Man kan nog säga att jag ärvt lite av farmors inställning och de första åren satte vi också en hel del potatis. Men när jag varje år fick slänga det mesta av potatisskörden frampå vårkanten begränsade vi oss till ett par fåror.

Kryddland måste man ju ha. I år har vi dock vi tillbringat största delen av sommaren i stan och det har inte blivit så mycket odlat överhuvudtaget.

Men vi ändå klarat av att vara självförsörjande med bassortimentet: persilja, basilika, oregano och rosmarin. Den här fiffiga odlingskrukan ger jämn och bra fukt till persiljan. Det syns inte så bra på bilden, men den består av ett tråg nertill och en separat kruka ovanpå det. Man vattnar i tråget och så finns det fiffiga garnstumpar som leder fukten upp i jorden i den övre krukan. Vi har skördat dagligen sen i början på juni och den bara fortsätter att leverera.

Om vi blir självförsörjande när det gäller oliverna är dock mera tveksamt. Vi får väl se. Och inför vintern får nog olivträdet flytta in. Eller? Hur kallt är det egentligen på vintern i de trakter där olivträden växer?

Jag har ingen koll på hur lördagstemagänget ser ut i höst, men det löser sig nog. Återkommer om det!

Publicerat i Att odla, Lördagstema | Etiketter Karlshem, odlingsmöda | 21 kommentarer

Kapad av aliens

Postat den 25 augusti, 2016 av Karin

Plötsligt har min dator blivit knäpp. Vad jag än försöker skriva blir det

∞¶≈™|[]‹÷≤ª∂ßπ±~ç‹›ƒ∂ßé®†ª√˛¸µ†

Och så vidare. Alltså ungefär som om jag håller ner ”alt”-tangenten, men långt ifrån konsekvent. Hursomhelst, det enda tecken som ser ut som det ska är siffran 2. Och det blir ju lite enahanda (eller tvåsamt?) i längden att bara använda den.

Jag fixade lite med inställningarna till tangentbordet och startade om datorn i hopp om att allt skulle ha löst sig. Men tror ni att jag, min sjudubbla jubelidiot, tänkte på att ta bort lösenordet innan jag startade om. Nix.

Och nu går det överhuvudtaget inte att logga in, för allt blir ≤∂ßπ±~ç‹›ƒßé.

Jag tror jag har blivit kapad av ondsinta aliens och önskar att E.T. skulle kunna komma till undsättning. Han skulle säkert kunna peka lite med sitt pekfinger på tangenterna och få alla att fungera. Men det lär väl inte hända, insåg jag, så jag gick till Macdoktorn i stället. Inget av det doktorn frågade om har inträffat. Har jag tappat den i golvet? Nej. Har jag spillt kaffe eller ädlare drycker på den? Ack nej. Har jag tappat en marmeladmacka upp och ner på tangentbordet? Inte det heller.

”Vad använder du för vätska när du gör rent tangentbordet?” undrade doktorn då.

”Ingen alls” sa jag sanningsenligt ”jag vänder upp och ner på tangentbordet och skakar det. Och knackar det i bordet för att smulorna ska ramla bort.”

”SMULORNA! KNACKAR?!”

Ja, nu är datorn på sjukhus och här sitter jag med en historielös extradator. Hoppas det löser sig för jag kommer hela tiden på olika bilder, brev och dokument som jag skulle vilja plocka fram. Backup finns för äldre material, men inte för de senaste veckorna, eller månaden… eller så. Ack E.T. var är du när man behöver dig som bäst?

Publicerat i Att skriva, Att tolka, Livet | Etiketter aliens, datorhaveri, Kapad, knäppt tangentbord | 22 kommentarer

Tandläkarbesök med extra allt

Postat den 24 augusti, 2016 av Karin

Det där med tandläkarskräck har jag skrivit om här och det är inte kul, men desto trevligare när det går över. Min nuvarande tandläkare hittade jag när jag bet av en tand på landet mitt under semestern. Jag ringde diverse journummer i de närbelägna städerna och tätorterna utan napp, men en hjälpsam tandsköterska i Gävle gav mig några mobilnummer som kanske kunde leda vidare.

På ett av mobilnumren var det en levande tandläkare som svarade. Han kunde ta emot mig samma dag men bara om jag kunde komma på förmiddagen. Och så gav han mig körinstruktioner till en liten ort norr om Avesta. Horndal, närmare bestämt. Jag sa att det skulle gå alldeles utmärkt bra och att jag kunde vara där inom en kvart, om jag cyklade.

Så inleddes ett långt och lyckligt tandläkarförhållande och numera är jag inte sömnlös natten innan tandläkarbesöket, jag ligger inte i tandläkarstolen med kallsvett och vitnande knogar, känner inget av den paniska skräcken som gjorde att jag nästan svimmade när jag hörde borren gå igång. Så skönt!

Igår var det dags igen och jag fick sällskap av två kompisar som hängde med på en liten skrivarsafari. Här finns en reseskildring från besöket. Skrivande för dem, husfix och tandläkarbesök för mig.

Även det är en följd av att bli kvitt sin tandläkarskräck. Man kan umgås, ha trevligt, simma, äta gott och vara som folk även om man ska gå till tandläkaren. Helt otänkbart i mitt tidigare liv, då jag var paralyserad av skräck minst ett dygn i förväg!

I väntrummet hos tandläkaren satt för övrigt ytterligare två personer som åkt upp från Stockholm för att gå till denna mirakeltandläkare!

Publicerat i Att skriva, Böcker, Livet | Etiketter mirakeltandläkare, skrivsafari, tndläkarskräck | 6 kommentarer

Vågmästare i USA-valet om kvinnlig rösträtt

Postat den 20 augusti, 2016 av Karin

Den 18 augusti 1920 var det omröstning i delstatsparlamentet i Tennessee. Frågan gällde om kvinnorna skulle få rösträtt eller ej. Om Tennessee röstade ja skulle grundlagstillägget gå igenom och bli lag i hela USA. Omröstningarna i delstatsparlamenten ackompanjerades av hätska kampanjer, framförallt från nej-sidan om vad som skulle hända om man släppte fram kvinnorna till valurnorna.

De skulle ta efter männens sämsta sidor, lata sig och försumma hemmet. Den vanligaste propagandan handlade dock om att kvinnan skulle förlora sin kvinnlighet; eller förresten, det var ju bara oattraktiva oälskade kvinnor blev suffragetter.

Idag för 96 år sedan var det alltså dags för den avgörande omröstningen i Tennessee. Först röstade senaten, som sa ja. Nu hängde det på representanthuset. De som var emot kvinnlig rösträtt hade en röd ros i knapphålet, som en symbol för de vackra och ömtåliga varelser som behövde deras beskydd.

Det var extrem jämnt mellan ja- och nejsidan. Om det blev oavgjort skulle det räknas som att nej-sidan vunnit.

En av ledamöterna, Harry Burn, våndandes extra mycket inför beslutet. I knapphålet hade han (sägs det) en röd ros, eftersom han tillhörde nej-sidan. Men i fickan hade han ett brev som han just fått från sin mamma där hon argumenterade för ett ja till kvinnlig rösträtt.

Harry Burn var den yngsta ledamoten och när det till sist blev hans tur att rösta sade han ja, precis som hans mamma hade uppmanat honom i sitt brev.

Det var ett modigt val och så pass riskfyllt att han tog sin tillflykt till tornet i parlamentsbyggnaden. På kvällen när allt lugnat ner sig klättrade han ner.

Nästa dag gav han sin röstförklaring i representanthuset. Han resonerade kring varför han ändrat sig i sista minuten och förklarade att han gjorde det när han såg att det hängde på honom om miljoner kvinnor skulle befrias från politiskt slaveri. ”Dessutom” lade han till ”är det alltid klokt att lyssna på goda råd från sin mamma.”

Vilken förståndig pojke!

Publicerat i Debatt, historia | Etiketter Harry Burn, kvinnlig rösträtt, USA-val | 11 kommentarer

Husmorstips – eller något som alla andra redan listat ut?

Postat den 18 augusti, 2016 av Karin

Även om vi inte har använt fritidshuset särskilt mycket denna sommar har det ju inte varit obebott. Familj och kompisar kan använda det även om redaktör’n och jag inte är där. Det känns bra att huset används och lite kul är det efteråt att klura ut var andra brukar placera husgeråd. Tallrikar, glas och bestick är rätt självklart var de hör hemma. Men allt det andra!

Senast när jag var där på snabbesök behövde jag riva lite parmesan. Var fanns rivjärnet? Spagettin kallnade och jag blev allt hungrigare, men inget rivjärn gav sig tillkänna, trots att jag letade även på mindre tänkbara platser som i skafferiet och i verktygsskåpet i hallen. När jag letade i kökslådan med elvisp och liknande fick jag en snilleblixt; där låg också mandelkvarnen och det visade sig gå alldeles utmärkt att riva parmesan med den. Att jag inte tänkt på det tidigare! Vet alla andra matlagande personer detta? Är det en allmänt känd självklarhet? Eller är det en fiffig innovation som jag just kommit på? Tänk vad många blodiga fingertoppar jag hade sluppit om jag vetat detta tidigare!

Nu river jag parmesan var och varannan dag, men den mandelkvarn vi har här i stan är inte anpassad till moderna bänkskivor. Tydligen var bänkskivorna tunnare förr i tiden. Fästgapet på kvarnen är för litet och jag måste leta upp ett 50-talsbord i ett annat rum, för att kunna skruva fast den. Men då gick det finfint. (Jo jag inser att det jag ägnar mig åt kan sorteras in under rubriken ”dagens i-landsproblem”!)

Om rivjärnet kom tillrätta? Jodå. Plötsligt, när jag höjde blicken, såg jag det däruppe på spiskåpans kant, på sidan, in mot väggen. En mycket originell placering, tycker jag.

Publicerat i Livet | Etiketter dagens i-landsprolem, riva parmesan, Rivjärn | 14 kommentarer

Börjar?

Postat den 15 augusti, 2016 av Karin

Den här artikeln kunde man läsa i midsommarveckan och redaktör’n och jag sa samfällt: ”BÖRJAR?!”

Det har ju varit stökigt häromkring i några år redan och fortsätter väl några år till. Ibland försöker jag kolla hur illa det kan bli och om det är någon period då man ska planera att bo någon annan stans än precis ovanför kaoset. Slussenprojektets informatörer är dåliga på att just informera. De pratar i stället gärna om hur fantastiskt fint det kommer att bli i en oviss framtid. (För den som vill läsa artikeln går det bra att klicka på bilden och förstora.)

Men man får försöka se the bright side of life ändå. Katarinavägen är avstängd och det gör visserligen ingen större skillnad bullermässigt eftersom trafikbullret därifrån är ganska väl avskärmat för oss här uppe vid Mosebacke. Men det påverkar tydligen luften, för nu får vi för första gången på alla år besök av humlor på balkongen!

Så trevligt! Då kanske det är humlorna som pollinerat vårt lilla olivträd?

Jag köpte olivträdet i våras på IKEA för en billig peng och frågade personalen hur det funkar med pollineringen. ”Huh?”, sa personalen. Jag försökte förgäves förklara det där med blommor och bin. Expert tillkallades, som menade att det nog räcker med vinden just när det gäller oliver.

Kanske är det vinden, men jag vill hellre tro att det är humlorna som fixat så att vi har några små oliver på vårt olivträd på balkongen. Humlorna i samarbete med Slussenprojektet.

Publicerat i Att odla, Debatt | Etiketter kaos, Katarinavägen, Slussen | 12 kommentarer