Karin Englund

Börja om från början…

Postat den 13 januari, 2017 av Karin

Minsta barnbarnet har bott i Brasilien hela sitt två-och-ett-halvtåriga liv och och är van vid att gå mycket lätt klädd. Men nu är hon i Sverige och ska inte bara vänja sig vid klunsiga vinterstövlar, tjocka tröjor, mössor och obekväma overaller utan också svenska. På förskolan här talar alla svenska, inte portugisiska, som hon är van vid. Hon, som just blivit väldigt språksam på portugisiska, med en hel del svenska och engelska inblandat, ska nu (nästan) börja om från början och lära sig de svenska orden för allt. Vi kör ömsesidiga språklektioner. Sapatos säger hon. Skor, säger jag. Leite säger hon. Mjölk säger jag.

Fjärilar är favoriter. Hon har en klänning med fjärilar, sockor med fjärilar, hon har en liten solcellsdriven fjäril som fladdrar fint när solen lyser, hon har satt små fjärilsklistermärken på allt hon äger. Fjäril, säger jag. Fjäril säger hon. Så jag kollar vad det heter på portugisiska. Borboleta säger jag. Fjäril säger hon. (Det verkar som om fjäril har ett eget ord på nästan alla språk. På norska och danska heter det sommerfugl. Och på isländska ungefär som på svenska: fiðrildi. Mariposa på spanska.Butterfly på engelska. Papillon på franska. Schmetterling på tyska.)

Det är spännande att följa hennes snabba språkutveckling. För en månad sedan pratade hon på snabbt och intensivt på sin portugisiska och för mig som inte riktigt hängde med lät det mest som Linus på linjen. Men nu är hennes snabba svada helt begriplig. Men om hon träffar någon som pratar portugisiska går det bra att växla över. Tänk om man kunde ha den språkinlärningsförmågan kvar hela livet!

Samma två-och-ett-halvt-åring är delvis anledningen till att jag ligger lite efter med veckans tema, som är Att börja om från början. Nästa vecka (denna vecka) är temat Vintervila. Här finns temabloggarna: Anna Ankis tankar Jordgubbar och bubbel Livsrummet Musikanta Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön Vonnevardag

Publicerat i Att översätta, Att tolka, Lördagstema, Språk | Etiketter barnbarn, språkinlärning | 17 kommentarer

Heja Horndalsrevyn!

Postat den 7 januari, 2017 av Karin

Stig Söderkvist, 1935 – 2009

Revytraditionen är stark i Horndal. Det spelades revy i IOGT-lokalen och i Folkets hus redan på fyrtiotalet; säkert dessförinnan också. I slutet av fyrtiotalet brukade den här pojken följa alla repetitioner, oavsett i vems regi det skulle spelas revy.

När det en gång blev en lucka i en ensemble funderade man på att ställa in premiären. Då kom någon på en idé: Den där killen som alltid brukar följa repetitionerna – kanske han kunde hoppa in? Visst kunde han det. Och han kunde dessutom varje replik och alla sånger.

Stig Söderkvist hette han och sedan den där dagen i slutet av 1940-talet då han fick kliva upp och vara med på revyscenen ägnade han sig åt att spela, skriva och regissera revy i Horndal, Gävle och ~~Karlstad~~ Karlskoga.

Horndalsrevyn har pausat ibland. Som 1980 då kommunalpolitikerna beslöt höja hyran för revylokalen, långt över vad revyn skulle mäkta med. Då blev det nyårsrevy i Radio Dalarna i stället, bland annat med ett uppskattat nummer om kommunal hyressättning. Några år senare var man tillbaka i sina lokaler, med nedjusterad hyra.

Och nu kör man för fullt igen! Stig Söderkvist förde in dansen i Horndalsrevyn. Det sägs att han lät sätta upp en lapp på en anslagstavla på Balettakademien och när några intresserade unga dansare hörde av sig for han ner till Stockholm och träffade tre revyintresserade tjejer i cafeterian. De hade visserligen aldrig hört talas om Horndal, men ville gärna vara med och spela revy, i alla fall om de fick dansa.

Och dansar gör man fortfarande i snygga koreograferade nummer. I år är det utöver regissören David Johansson, koreografen Lina Pyykönen som stått för koreografin.

”På gränsen” heter årets Horndalsrevy med en typisk blandning av högt och lågt, roligt och tänkvärt, vacker sång och dans och lite buskis – något nummer är kanske på gränsen…

Bland de starkaste inslagen är Kerstin Erikssons och Ann Björklunds På gränsen till vårt nya land, där perspektiven på 1800-talets utvandring från Sverige och dagens invandring blandas.

Eftersom det dras fiberkabel till Horndal blev det så klart en låt Fiber snyggt baserad på Peggy Lees Fever.

Och så ska ju Google bygga serverhallar i Horndal. På allvar; man har köpt och röjt ett stort område norr om riksväg 68 mot Gävle, alldeles i utkanten av Horndal. I revytappning kopplas förstås fiberutbyggnaden och Google-etableringen ihop. På Bergslagsmål: ”Nä, int’ behöver ja nån fiberkabel. Nu ska ju Google flytt hit, så då ä dä ju bara å gå dit och fråg’ dom.”

Nehej, nu ska jag inte återge fler skämt här, ifall någon tänker sig till Horndal för att se revyn. Det blir minst femton föreställningar till, den håller på till den 11 februari och här finns bokningsinformation.

Uppdatering. Lars Hjertner som var med i revyn från 1979-80 bidrar med korrekta revyhistoriska uppgifter, som att dansarna i revyn inte hämtades från Balettakademien utan från Danshögskolan. Han skriver också: ”När det gäller dansare så hade vi faktiskt dansare i revyn innan flickorna från Danshögskolan anslöt. Anledningen till att jag har sådan koll på detta är att det inföll samtidigt som min första revysäsong i Horndal, nämligen 1979-80. Dessa leddes då av Elof ’Loffe’ Björklund från Sandviken och det var när en av hans adepter, Pelle Jäderberg, kom in på Danshögskolan som kontakten med den institutionen skapades.” Tack för komplettering, Lars!

Publicerat i Att tolka, historia, Okategoriserade | Etiketter Horndalsrevyn, På gränsen | 24 kommentarer

Halvårskoll

Postat den 31 december, 2016 av Karin

Juli – en sommarkväll på Örnbogatan

Augusti – ett Gotlandsträd

September – höstanemoner

Oktober – alpmarton

November – sen höst

December – trappan upp till akvarellgruppen på Bastugatan

Tack för i år och gott nytt 2017!

Januari kommer kanske med lite snö, som häromåret vid farfarsstugan i Horndal.

Här är temabloggarna och för januari tror jag att Jordgubbar och bubbel tar över temaansvaret: Anna Ankis tankar Jordgubbar och bubbel Livsrummet Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön

Och här är Annas förslag till januariteman:

1. Börja om från början
2. Vintervila
3. Tillit
4. Gungstol

Publicerat i Att måla, Lördagstema | Etiketter akvarell, halvårskoll | 17 kommentarer

Beda

Postat den 27 december, 2016 av Karin

Beda var Toves temaförslag förra veckan, som liksom försvann – någon som har sett en bortsprungen vecka?

Jag fick lite hjälp på traven med Beda-temat på julafton när jag såg Karl-Bertil Jonssons julafton på TV.

Där dyker ju Beda upp, en av dessa fattiga som Karl-Bertil lyckliggör med presenter som han smusslat undan när han juljobbar på posten och sorterar paket. Beda är den yppiga kvinna som som förtjust trycker sin present – en randig sidenslips – mot sin barm.

Men Anna tänkte precis likadant och hon hann först. Så jag skrev i kommentarsfältet på hennes blogg att det var ju självaste… men också att jag förlät henne. I samma blogginlägg hade hon skrivit om sin körverksamhet och eftersom jag nyligen varit och lyssnat på liknande körsång passade jag på att berätta att vi är oändligt tacksamma för att dessa körer finns. Fast jag råkade skriva ”oandligt”. Vilket stämmer på sätt och vis eftersom vi inte är så kyrksamma av oss. Hursomhelst blev det lite kul, för detta måste väl vara en praktfull ”Freudian slip”. Alltså en sån där avslöjande oavsiktlig felsägning. I det här fallet blev det ju till och med en Freudian slip(s)!

Men apropå Karl-Bertil Jonsson. Hur kommer det sig att Tage Danielsson och Per Åhlin, som gjort filmen, så friskt blandar inslag från olika tider lite hipp som happ? Gengasbilar hör till 40-talet och TV kom först sent på 50-talet. En av de presenter som en fattig stackare får är Sartres bok ”Les Mots”, som kom ut 1964. Och på TV är det Bosse Larssons Nygammalt som började på 70-talet. Kanske det inte betyder något alls. Eller kanske ville de markera att orättvisorna och behovet att jämna ut dem är ett ständigt aktuellt problem?

Hursomhelst, här är temabloggarna och nästa tema är halvårskoll: Anna Ankis tankar Jordgubbar och bubbel Livsrummet Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön

Publicerat i Att tolka, Efterlyst, Lördagstema | Etiketter anakronism, Beda, karl-Bertil Jonsson | 12 kommentarer

Bia litt – att bida sin tid

Postat den 17 december, 2016 av Karin

Bia litt säger man i Skåne när man menar vänta lite. Bida lite. Eller stanna till en stund, slå dig ner och koppla av. Därför finns det både världshus och krogar som har eller har haft det namnet. Här är en liten gata i Malmö som bytt namn många gånger. Nu tror jag den heter Isak Slaktaregatan, men under en period hette den Bialitt Gränd, efter krogen Bialitt.

Det lär också ha funnits ett TV-program som hette Bialitt i början på 1960-talet, med Lasse Holmqvist som programledare. Samma tanke där, förmodligen: stanna till en stund och ha det trevligt med oss.

Bida är Toves förslag till veckotema denna vecka. Eftersom jag är lite nyfiken på varifrån olika ord kommer och hur de är släkt kollade jag ursprunget till bida och det visar sig (som så ofta) att det går tillbaka till latin och grekiska. Minst.

Då ska vi se vad min privata husgud, etymologen Elof Hellquist, har att säga om saken. Jo det visar sig att bida finns i fornsvenska, isländska, fornsaxiska och andra gamla nordeuropeiska språk med ungefär vår betydelse. Det finns kvar i engelskan ”to bide”, med samma lite ålderdomliga klang som bida och samma innebörd, att vänta tålmodigt. Att bida sin tid.

Men sedan blir det spännande om man går bakåt i tiden. Den indoeuropeiska stammen bhīdh- motsvarar latinets fīdo (fråga mig inte hur, här får vi bara tro på Hellquist) och grekiskans peíthomai. Fido betyder ”lita på” och peithomai betyder ”låta sig övertalas”. Betydelseövergången har inte blivit fullt tillfredsställande utredd, skriver Hellquist bekymrat, men påminner om att orden bida och bedja sannolikt är släkt.

Jamen i så fall är väl mysteriet löst, tycker jag. I alla fall om man ser saken ur ett barnperspektiv: när man verkligen vill ha något måste man dels se till att föräldrarna låter sig övertalas, dels bida sin tid tills det rätta ögonblicket kommer. Eller?

Så här kan till exempel resultatet se ut av en framgångsrik kombination av att bedja och bida.

Här finns övriga temaskribenter: Anna Ankis tankar Jordgubbar och bubbel Livsrummet Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön

Publicerat i Att tolka, Lördagstema, Ord, Språk | Etiketter bedja, bialitt, bida | 17 kommentarer

Absolut

Postat den 16 december, 2016 av Karin

Tove föreslog Absolut som veckotema förra veckan. Även om det kan se ut som om jag är lite sen med mitt inlägg kan jag lova er att jag ägnat mig intensivt åt ämnet sedan dess. Det är svårt, nämligen och jag har hakat upp mig på det där med absoluta tal. Jag inser att det är tur att jag inte fick för mig att ägna mig åt matematik som ung (det var snubblande nära!) för då hade jag varit alldeles insnärjd i naturliga tal, rationella tal, reella tal, primtal och talmystik vid det här laget.

Nu nöjer jag mig med de absoluta talen och inser att man kan ha god nytta av dem, till exempel om man förhandlar med banken om ytterligare banklån och i liknande situationer.

Ett absolut tal säger hur många steg från noll det är på tallinjen. 5 är fem steg från nollan. Minus 5 är också fem steg från nollan, bara åt ett annat håll. ”Absolutbeloppet av 5 och -5 är alltså samma, nämligen 5”, läser jag i någon framställning av talens egenskaper. Så nästa gång det kärvar i låneförhandlingar med banken kanske det kan låta såhär:

”Vi kan tyvärr inte bevilja det här lånet eftersom ni redan har en skuld på tre miljoner kronor”, säger bankmannen.

”Jamen se det i absoluta tal. Då är det ju ingen skuld”, svarar du ”det är ju bara tre miljoner liksom åt andra hållet. Absolutbeloppen minus tre miljoner och plus tre miljoner är samma.” Det kanske funkar!

Här finns de andra veckotemabloggarna: Anna Ankis tankar Jordgubbar och bubbel Livsrummet Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön

Publicerat i Att tolka, Lördagstema | Etiketter Absoluta tal | 18 kommentarer

Vad är din upplevelse…?

Postat den 15 december, 2016 av Karin

Är det bara jag som får ideliga frågor om min upplevelse av än det ena än det andra? Triviala saker, som att klippa håret eller byta däck på bilen.

– Hur var din upplevelse av däckbytet?

– Jotack, jag upplever det som att jag har vinterdäcken på nu.

Mannen på bilden har sannolikt inget med mina däck att göra, men nuförtiden sker ju att sånt bakom lyckta dörrar, så man kan ju aldrig veta. .

– Var det något i din däckbytesupplevelse som du skulle vilja ändra på?

– Priset! Det är ju lite dyrt.

– Jag förstår. Jag ska framföra den synpunkten. Är du annars nöjd med din upplevelse?

Här svarade jag inte att det som upplevelse betraktat är lite torftigt, för en vill ju inte vara ovänlig. Samtalet avslutades i gemytlig anda och en förmodan från min sida att jag säkert skulle återvända till dem för nya däckbytesupplevelser.

Men när jag fick ett sms från den frisör som jag klippt mig hos de senaste trettio åren tyckte jag det gick för långt. Det var såklart inte hon som skickat meddelandet, utan den frisörsalong där hon jobbar och det är irriterande med denna ständiga övervakning och kontroll av olika yrkeskategorier. Om jag återvänder till samma frisör år efter år borde det vara ett tecken på att jag är nöjd, eller hur? Skrev jag i ett vänligt brev till frisörsalongen och höjde deras duktiga frisör till skyarna.

Hur är din bloggupplevelse av detta inlägg? Skulle du vilja ändra på något? Kan du tänka dig att återkomma? Kan du rekommendera den till vänner och bekanta. Var vänlig gör en bedömning på en skala från 0 till 100… nej förresten, gör inte det! Men påpeka gärna nästa gång någon ber dig bedöma en hotellstäderska, expedit, eller däckfirma, att du utgår från att de sköter sitt jobb och att firman ser till att alla gör sitt bästa för att kunderna ska bli nöjda.

PS. Jag ligger lite efter med veckans tema eftersom jag trasslat in mig i absoluta tal och dessutom halkat in på ett sidospår om primtalens ensamhet.

Publicerat i Att tolka, Livet, Lördagstema | Etiketter byta däck, klippa håret, övervakning | 16 kommentarer

Lotusvatten – att fånga en doft

Postat den 3 december, 2016 av Karin

Jag har i många år trott att den aromrika blandning som jag har i en liten flaska i kylen är lotusvatten. Kewra water står det på etiketten. Det är en helt underbar smaksättare som passar fint i hemgjord glass, i milkshakes, i risgrynsgröt och i den indiska efterrätten ras malai. Kewravatten har en sval, fruktig smak, som påminner lite om en blandning av rosor, barrskog, mango och smultron.

Inte lotusblomma utan skruvpalmsblomma

Lotusvatten låter ju både exklusivt och läckert. Men nu när jag försöker ta reda på hur det tillverkas visar det sig att det inte alls handlar om lotusblommor som jag har trott, utan att det är den destillerade doften av skruvpalmens hanblommor som jag blivit så förtjust i. Hmmm…

Och hur destillerar man en doft? Jo, blommorna måste skördas i gryningen, för sedan dunstar deras doft bort under dagen. Man packar blommorna överst i stora kärl, fyllda med rent vatten, inmurade i lera eller tegel.

Så eldar man under muren så att kärlet hettas upp och vattenångan tillsammans med doften från blommorna stiger uppåt, kondenseras och rinner ner i ett rör som leder ner till en behållare. På ett ungefär.

Jag har aldrig ägnat mig åt hembränning, så jag har lite diffusa begrepp om hur det där med destillering går till. I det här fallet är det ingen sprit inblandad, men destillerar gör man. Så här ser en mer schematisk bild av framställningsprocessen ut.

När jag ser hur lite det är kvar i min flaska undrar jag förstås var kan jag köpa mer kewravatten. Den lilla flaskan är från så länge sedan att det inte ens finns en bäst-före-markering. Men doften är sig lik. När jag öppnar skruvlocket och sniffar lite blir jag jättesugen på ras malai. Julnostalgi, för jag brukade laga denna udda efterätt på jularna förr i tiden. Mjölkbollar i mjölksås… Jag köpte flaskan på Essensfabriken på Wallingatan för länge sedan, men där har den försvunnit ur sortimentet. Jag har frågat i lite olika indiska och allmänasiatiska butiker, som alla har kolossalt många olika kryddor och essenser, men inte just kewravatten. Dom skakar på huvudet och säger att det är ingen idé att ta hem, ingen köper. ”Men ta rosenvatten i stället, det är ju nästan samma sak.” Nej, det är det verkligen INTE! Rosenvatten är jolmigt i jämförelse med kewravattan. Så det får nog bli att handla på nätet i stället.

Publicerat i Efterlyst, Lördagstema | Etiketter arom, doftdestilleri, kewrawater, lotusvatten | 22 kommentarer

Grått

Postat den 25 november, 2016 av Karin

Grått säger Livsrummet att vi ska skriva om denna vecka. Jag kunde ju göra det lätt för sig och ta en bild genom fönstret. Eller citera Johans jul av Eva von Zweigberk: ”November är mycket lång och grå…”

Men jag tycker att det kan behövas lite färg, så jag plockar fram mina akvarellövningar från i somras.

Vanligtvis brukar ju pedagogiska färgblandningsövningar bestå av att man blandar färger från primärfärgerna, alltså de färger som inte går att blanda till av andra: gult, blått och rött.

Sen blandar man vidare med sekundärfärgerna, grönt, lila och orange.

Men jag tänkte att det finns ju en himla massa färger liksom vid sidan av den där färgtonkretsen. Jordfärgerna finns ju också. Hur blandar dom sig med till exempel blått? Jo alldeles förtjusande väl, visade det sig efter efter 528 försök. Eftersom färgerna uppför sig väldigt olika på olika papper tog jag elva papperssorter, grundade åtta fält med olika jordfärger. Så duttade jag i tre olika blå, medan färgen var fuktig, för att se vad som hände. När allt var torrt drog jag dessutom fält med Antwerp blå och ultramarin tvärs över pappret.

Den färg som jag gillade mest var en vacker grå som uppstår när man blandar bränd sienna med ultramarin.

Jag kände mig som värsta vetenskapskvinnan med mina färgblandningar, med min banbrytande upptäckt av den perfekta grå nyansen. Men så gick jag på akvarellkurs i höstas och läraren sa, liksom helt i förbigående: ”Här skulle jag nog ta bränd sienna och ultramarin för det är ju, som alla vet, det bästa sättet att få fram en vacker grå färg på gatstenarna.” Som alla vet!

Va, tänkte jag, det är ju MIN färgblandning! Men så testade jag lite andra blandningar också och det visar sig att alla jordfärger funkar fint ihop med ultramarin för att blanda till olika nyanser av grått! Obränd och bränd umbra, obränd och bränd sienna, ja till och med gulockra, men då drar blandningen lite åt grönt.

Här hittar man alla andra veckotemabloggares grå nyanser: Anna Ankis tankar Jordgubbar och bubbel Livsrummet Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön Tack Livsrummet för inspirerande novemberteman. I december föreslår Tove: v 48 Arom, v 49 Absolut, v 50 Bida, v 51 Beda, v 52 Halvårskoll

PS. Men hur kunde jag alldeles glömma min senaste favoritsysselsättning? Det finns pennor som är som alldeles vanliga (gråa!) blyertspennor när man skissar med dem, men om man har på vatten på linjerna löser dom liksom upp sig. Jättekul! När jag väl kommit över den första förtjusningen ska jag ge mig på lite andra motiv än de som kommer helt automatiskt ur handen när jag får något att rita med och på: tjejer…

Publicerat i Att måla, Böcker, färg, Lördagstema | Etiketter Eva von Zweigberk, färgtonkretsen, grått, Johans jul | 21 kommentarer

Sits

Postat den 19 november, 2016 av Karin

Sits är det tema som Livsrummet föreslår för denna vecka. Och då tänker jag förstås på att jag inte kan få till någon snygg sits alls om det gäller att sitta på hälarna. Det GÅR inte.

Jag klarar allehanda yogarörelser, till och med sådana som många andra går bet på, som plogen.

Men det som borde vara enklast av allt, att sitta på hälarna, det klarar jag inte. Jag har tränat, jag har bett sjukgymnaster och yogainstruktörer om tips och hjälp att komma ner med rumpan på hälarna. Men hur jag än gör så fattas det ändå alltid minst en decimeter mellan rumpan och hälarna, till och med om jag sätter i tårna, så att hälarna kommer upp lite.

Inte ens viloställningen, ”barnets position”, klarar jag av, då man ligger mer armarna framför sig (eller utmed sidan) och pannan mot golvet och som sagt, rumpan mot hälarna. Om jag verkligen försöker känns det som att lårben och underben (vad heter det – skänkel?) ska sprätta isär i knähöjd.

Och när jag ser mig om på yogapassen sitter alla fint på sina fötter, alla utom jag. ”Ja, ja, säger yogainstruktörerna, så är det för en del. Du kan sitta med korslagda ben eller på något annat sätt som känns bekvämt.”

Så då gör jag det. Men jag undrar alltid och på nytt (eftersom jag just gjort en omstart med yogan, som den eviga ombörjare jag är) hur pass vanligt det är att inte kunna sitta på hälarna.

Hur övriga temabloggare tacklar temat Sits kan man läsa här: Anna Ankis tankar Jordgubbar och bubbel Livsrummet Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön

Publicerat i Livet, Lördagstema, Träning | Etiketter sitta på hälarna, yoga | 23 kommentarer