Internationella akvarelldagen idag, den 23 november

Postat den 23 november, 2017 av Karin

Det var den mexikanske konstnären Alfredo Guati Rojo Cárdenas som kom på idén med den internationella akvarelldagen. Han arbetade som assistent åt Diego Rivera som gjorde stora muralmålningar, al fresco. Dvs direkt på den fuktiga ytan på muren. En sådan målning går inte att ändra. Det gäller att veta precis vad man gör, för färgen sugs fast i den fuktiga kalkputsen och sen är det kört. Som med akvarell. Det gäller att vara snabb och att ha planerat i förväg, för det finns inte en chans att ändra något i efterhand. Jo, lite mörkare partier här och där, men inte som i oljemålning där man kan måla över och ändra lite hur man vill.

Rojo Cárdenas målade också akvareller, men galleristerna och museerna var inte intresserade av dem. Akvarell betraktades inte riktigt som en egen konstart. Det var ett sätt för arkitekter att färglägga perspektivritningar så att de såg fina ut och en metod för vetenskapliga och andra illustrationer. Men en egen konstform – nej.

Så han startade ett akvarellmuseum i Mexiko på 1960-talet Museo Nacional de la Acuarela där allt fler akvarellister från olika delar av världen ställde ut. Han var också orförande i det mexikanska nationella akvarellsällskapet och de lanserade 2001 idén om en internationell akvarelldag idag, den 23 november.  Det är svårt att hitta akvareller av honom på nätet. Den här tror jag är hans.

Men kan också fira internationella akvarelldagen med att leta upp några akvareller av vår egen akvarellmästare, Zorn. Som den här, till exempel.

 

Uppdatering 24/11. Åh så trevligt – någon frågar i kommentarsbåset hur det går med mitt eget akvarellmålande.

Dessvärre går det rätt trögt, men ett par alster har det blivit ändå i höst.

En hästrumpa (och ett barnbarn på väg in i skogen på sista uteritten) och en mops.

Det är både tacksamt och svårt att måla mopsporträtt. Alla de där vecken, de bekymrade ögonbrynen. Ludenheten. Den sträva nosen och de stora blanka ögonen.

Detta är mopsen Winston som valp.

Publicerat i Att måla, konst | Etiketter , , | 14 kommentarer

Vonkar!

Postat den 11 november, 2017 av Karin

”Vonkar!” ropade barnbarnet när det var något som funkade, ”det vonkar!” Så nu säger jag det också. Och just idag har jag extra anledning att glatt utropa ”Det vonkar!!!”

Det var så här att syrran kom med en finfin present till stugan. En fläkt som föser ut varmluften från vedspisen ut i köket i stället för att låta den gå upp under spiskåpan. En mycket fiffig sak som drivs helt och hållet med spisvärmen och är mycket effektiv.

Till en dag då det sa ”klonk” och själva fläktbladen föll av. Jag försökte sätta tillbaka vingen på den  pigg som håller den, men det gick inte. Inte en chans att få på bladet på den grova piggen.

Hålet som finns i mitten på rotorbladen klarade en tunn, tunn synål, men absolut inte den där piggen.

HJÄLP, skrev jag till syrran, för vid det här laget hade jag ju blivit bortskämd med att spisen ger extra mycket värme ifrån sig. Hon hörde sig för med sakförståndiga personer i Mora och de menade att man med en mycket liten insexnyckel borde kunna backa skruven som ska hålla fast vingen mot piggen, så att det går att trä på vingen igen. Men, eftersom denna fina uppfinning är kanadensisk är det andra mått är vi är vana vid. Tum och tiondels, eller i detta fall hundradels, tum. De sakförståndiga kliade sig i huvudet och såg bekymrade ut, tills en av dem lyste upp och sa att han nog hade nåt sånt där set från när han var i Kanada. Så lirkade han loss den supersmala lilla insexnyckeln och syrran skickade den till mig.

Lösningen. Det var lite meckigt och krävde också en nål, en tving och lite lirk (jag tror att den där skruven som skulle backas hade hamnat lite på sniskan) men det vonkade! Nu står den där på spisen och sprider värme i köket igen. Tack syrran!

 

Publicerat i Tur | Etiketter , , , | 11 kommentarer

Julhysteri

Postat den 9 november, 2017 av Karin

Julhysteri föreslår Olgakatt som tema denna novembervecka. Hon tänker kanske lite som min julkaktus: ”Lika bra att få det undanstökat!”

Jo, jag köpte blomman som julkaktus. Möjligen har det blivit en förväxling på BB, jag menar på plantskolan, så att det egentligen är en novemberkaktus. Det gör alls ingenting, för det är trevligt med något som lyser upp så här i novembermörkret.

Julhysteri har jag sluppit och det är årtionden sedan jag slutade julstressa. Jag tror det var samma år som jag läste en artikel med tips om hur man kan förenkla julen.

”Gör bara det nödvändigaste”, rådde artikelförfattaren. Och så kom en lång uppräkning på det allra nödvändigaste och det var inte lite det!

Att stoppa egen korv var valfritt, ”men det är naturligtvis väldigt trevligt och gott”. Kalvsylta stod på måstelistan, liksom hemgjord leverpastej. Att koka kola och knäck och göra egna marsipangrisar var en självklarhet. Nej, nej, inte köpemarsipan, utan hemgjord, såklart! ”Det är också trevligt med hemgjorda polkagrisar, men om man verkligen vill förenkla kan man köpa dem i stället.”

Äpple. Tvättat, men inte polerat.

Sådär höll det på, med tips om pappersmallar till egna pepparkaksfigurer och hur man får fluffigt krus på julgranskaramellernas fransar. Om inte förr stegrade jag mig inför avslutningen på artikeln och bestämde att det bara är fånigt att låtsas att man är en hemmafru på femtiotalet med tillgång till hembiträde och kokfru: ”Glöm föralldel inte att se till att juläpplena blir polerade, för annars blir det ingen julstämning alls!”

Nästa veckas tema är ”Plasten i mitt liv! Här finns övriga temabloggare: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

Publicerat i Att tolka, Livet, Lördagstema | Etiketter , , | 22 kommentarer

Invintring

Postat den 6 november, 2017 av Karin

Invintring föreslår Olgakatt som tema för första novemberveckan. Ett nytt ord för mig, men ganska lätt att ge en innebörd. Kanske inte samma innebörd som Olgakatt tänkt sig, men ändå – man förstår på ett ungefär.

Det är sånt som att båten måste upp på land, att (de flesta) utemöbler ska inomhus, hängrännorna bör (borde!) rensas och äppelträden skyddas mot alla som vill äta kvistar och bark.

Jag trodde jag var klar med det mesta när jag gick en runda i morse, men då såg jag vattentunnan. Den måste ju tömmas och vändas upp och ner.

Det är en rejäl tunna och den välter man inte när den är full. Tricket är att hitta en lagom lång slang som kan bilda en sughävert. Först stoppar man ned hela slangen i tunnan så att den blir vattenfylld.

Sedan lägger man ner en så lång bit av slangen (håll för mynningen så att vattnet stannar kvar!) att tyngden av vattnet i slangen liksom suger med sig det som finns i tunnan. Slangen på marken ska gärna ligga i en sluttning nedanför tunnan om det går, så blir det bättre tömning.  Här rinner det på fint och efter ungefär en halvtimme är det lätt som en plätt att välta omkull tunnan med den sista skvätten. Sisådär, invintrat – eller i alla fall klart för vintern!

Övriga temabloggare finns här: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula,

 

Publicerat i Livet, Trädgård | Etiketter , | 20 kommentarer

November är mycket lång och grå…

Postat den 1 november, 2017 av Karin

Så står det på första sidan i boken Johans jul av Eva von Zweigberk, illustrerad av Birger Lundquist.

På nästa sida fortsätter det: ”Vi längtar så efter den sista. För då kommer pappa hem med adventskalendern.”

Och så var det ju.

Man väntade och längtade sig igenom hela den rätt dystra november, för sedan kom det ju muntrationer i form av en (1) liten papperskalender, adventsljusstake, pepparkakor och lussekatter till Lucia och sen kunde nedräkningen börja.

Jag undrar om det inte är lite stressande för dagens barn med allt utbud som de förväntas hinna med. SVT:s julkalender (hörde jag verkligen rätt idag att det går att titta på den i förväg på nätet?!), radions julkalender, chokladkalendrar och presentkalendrar.

Tage Erlander talade (i politiska sammanhang) om ”de stigande förväntningarnas missnöje” och jag har en känsla av att det kan bli så för barn som inte hinner längta lite ibland.

Men vi har i alla fall veckoteman för november; det har Olgakatt sett till. Hon föreslår följande:

V 44 Invintring

V45 Julhysteri?

V46 Plasten i mitt liv

V47 Eko o/el närproducerat?

V48 Kultur – vad väljer du?

Invintring alltså, denna vecka!

Publicerat i Att läsa, Böcker, Livet, Lördagstema | Etiketter , | 8 kommentarer

2037

Postat den 14 oktober, 2017 av Karin

Paula i pörtet föreslår 2037 som tema denna vecka. Ja jösses, tänker man först, då lever i alla fall inte jag. Fast så tänker man lite till och inser att det är ju bara 20 år dit. Med lite tur (med riktigt mycket tur, snarare) kanske jag visst lever då. Om allt går som det ska lever i alla fall mina barn och barnbarn.

Min yngsta dotter kommer att fylla 55 år precis samma dag som det blir total solförmörkelse, den 13 juli 2037. Visserligen i Australien, men då får vi väl åka dit.

Ända sedan den totala solförmörkelsen i Sverige den 30 juni 1954 (och VAR har jag den bilden då?), har jag varit fascinerad av fenomenet.

Vi satt på en bänk utanför huset med sotade glasskivor och väntade. Det var en solig sommardag som långsamt liksom stillnade av. Fåglarna tystnade, som jag minns det slutade till och med löven att prassla och så blev det kyligt och dunkelt. För att ganska snart bli som vanligt igen.

Sedan dess har jag hållit koll på var det är solförmörkelse och varit på väg några gånger, som den i Cornwall 1999. Då gick det inte att få till en resa, men ett par år senare, 2001, kunde jag pricka in solförmörkelsen i Tanzania.

Vi var i ett naturreservat med elefanter, giraffer, hjortar, gnuer och apor. Precis som jag minns det från 1954 blev det så där märkvärdigt stilla.

I tidningsartiklar från 54 rapporterades från Skansen att till och med aporna slutade tjattra. Samma sak här. Högtidligt på något sätt.

Det är inte så lätt att ta bra bilder på solförmörkelser, men så här såg det i alla fall ut i Tanzania när det var en bit kvar av solskivan.

Solförmörkelsen i USA nu i höst passade inte riktigt in i mitt program.  Så nu gäller det att jag kan hålla mig i form så att jag orkar åka till Australien 2037 och titta på den solförmörkelsen. Någon som hänger med?

Här kan man läsa om vad övriga temabloggare tänker göra år 2037: Anki,  Anna,  Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula, Nästa veckas tema är klippdockor.

Publicerat i historia, Lördagstema | Etiketter , , | 20 kommentarer

Rättstavningsfuriren i farten

Postat den 11 oktober, 2017 av Karin

Mycket pinsamt. Jag har diskuterat garagehyra med garageägaren via e-post och det blev några vändor fram och tillbaka innan vi var överens. Nu när jag rensar i min brevlåda ser jag att den där korkade autokorrekt-funktionen har ändrat min ärenderubrik ”Garagehyra” och bytt ut y mot o. Det är INTE jag som har skrivit fel. När jag testar igen att skriva garagehyra i mejlen blir det likadant, y byts ut mot o.

Det verkar alltså som om den som konstruerat korrigeringsprogrammet anser att ett ord som antyder att man använder garaget för tvivelaktiga aktiviteter är vanligare eller mer ”korrekt” än det mer självklara ordet garagehyra?

Rättstavningsfuriren verkar dessutom vara osunt underlivsfixerad. Fritidshusets namn, Karlshem, autokorrigerats till ”karlsl*m (där stjärnan står för e – jag vill inte dra på mig konstiga spamkommentarer i onödan). Jag har varnat familj och vänner att jag kanske inte alltid hinner upptäcka det. Jag ser ju att jag har skrivit rätt och det är först när jag fortsätter på nästa ord som autokorrigeringen slår till.

Teckning av Allie Broch.

Förmodligen finns det någon inställning som fixar detta. Men var?

 

Publicerat i Att skriva, Att tolka, Ord, otur, Språkpolisen | Etiketter , , | 19 kommentarer

Blek. Ett tioårsjubileum, samt en födelsedag

Postat den 6 oktober, 2017 av Karin

I många år, kanske tio? har en grupp bloggare turats om att hitta på gemensamma veckoteman. Bäst att kolla… Jo tio år, på ett eller annat sätt. Inte alls illa! Själv har jag halkat av spåret på sista tiden, men nu ska jag försöka ta mig tillbaka igen.

Blek är denna veckas tema och jag trillar in i sista minuten. Det var ju rätt så lätt, tänkte jag först. En selfie, efter denna solfattiga sommar, kanske? Men det slipper ni.

Sådana här hus gillade han.

För det dök upp ett födelsedags-barn just idag, som kan få vara med som blek-tema. En arkitekt som verkar tycka illa om allt utom mycket bleka toner och så vitt förstås. Le Corbusier, föddes idag för 130 år sedan.

Han var arkitekten från Schweiz  som tyckte att vi skulle raka ner Gamla stan i Mälaren och bygga nåt snajdigare i stället. ”Njae”, sa Stockholm, ”det ska vi nog inte”.

”Tråkmånsar” sa Le Corbusier och for vidare i världen. På 1950-talet fick han i uppdrag att rita centrala delar av regionhuvudstaden Chandigarh i norra Indien. Regeringsbyggnaden, parlamentet och högsta domstolen, till exempel. Nyligen fördes Corbusiers byggnader upp på Unsecos världsarvslista. Förra året besökte fotografen Benjamin Hosking staden och kunde konstatera att de omdiskuterade byggnaderna trots allt stått sig ganska bra.

Le Corbusier's Capitol Complex by Benajmin HoskingParlamentsbyggnaden och

Le Corbusier's Capitol Complex by Benajmin Hoskingdetalj från regeringskansliet.

En färgstark person trots sin nedtonade färgskala. Han publicerade en regelbok för personer som planerar att beställa eller bygga om ett hus. Så här ska ni tänka, skrev Corbusier:

  • Kräv ett badrum i söderläge, ett stort ett. Ta vardagsrummet om det behövs.
  • Intill badrummet bör det finnas ett dressingroom. Man ska aldrig klä av och på sig i sovrummet, det blir alldeles för rörigt.
  • Kräv ett stort vardagsrum hellre än flera smårum (men badrummet då?)
  • Placera köket högst upp, så att det inte blir matos i hela huset (och vem kånkar upp alla matvaror till högst upp i huset? Jo det gör förstås tjänstefolket!).
  • Placera inte tjänstefolket på vinden (riktigt var de ska finnas har jag inte hittat)
  • Bygg mindre än dina föräldrars hus. De bor onödigt stort.

Präglad av sin tid och klass, kan man nog säga, men en hel del av hans ljusa luftiga lösningar kan man gilla trots allt.

Här har vi övriga veckotemabloggare (riktigt vilka som är aktiva just nu vet jag inte, men det är ju bara att komma igen, om man pausat lite): Anki,    Anna,  Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula, som har levererat månadens teman: denna vecka Blek, nästa 2037, vecka 42 Klippdockor och vecka 43 Myriader.

Publicerat i färg, Lördagstema | Etiketter , , | 12 kommentarer

Varning för kanelbullar!

Postat den 4 oktober, 2017 av Karin

Kardemummabullens dag är den 15 maj. Kanelbullens dag är i dag, den 4 oktober. Jag föredrar maj och kardemummabullar, men vill naturligtvis ändå framföra mina varmaste gratulationer till kanelbullen idag.

Men jag vill också passa på att be den populära (och eventuellt något överskattade) kanelbullen att tänka på att det förpliktigar att vara en sån storsäljare.

Begrunda den här bilden. Här ligger drivor med kanelbullar, lätta att komma åt. Men längst bak och längst ner i frysdisken ligger några stackars kardemummabullar. Svåra att se och ännu svårare att nå.

Jag försökte gång på gång, men nådde inte ända fram. Då tog jag sats och tog ett språng för att kanske, kanske klara av att nappa åt mig den där påsen längst bak längst ner. Men jag hade missbedömt hur hög frysdisken är och hur obevekligt hård dess kant är. Jag hörde ett dovt, välbekant ”knak”. (Jag har brutit revben förr, så jag visste precis vad det var frågan om.) Först några timmar då man knappt känner något alls. Sedan ett par, tre veckor av ganska jobbiga smärtor.

Jo, jag kunde ha bett om hjälp, men när jag väl kom på det var det så dags. Det fick bli kanelbullar och det går ju det också. Men jag undrar om jag inte ska baka själv i fortsättningen. Det verkar mera riskfritt.

Publicerat i otur | Etiketter , , | 15 kommentarer

Det går nog bra den här gången också

Postat den 23 september, 2017 av Karin

Har ni tänkt på att det idag, den 23 september, är 33 dagar sedan det var solförmörkelse i USA? Och att den började i Oregon, som är den 33:e staten, samt slutade vid den 33:e breddgraden? Det måste ju betyda något, eller hur?

Eller har ni tänkt på det där som står i Uppenbarelsebokens 12:e kapitel: ”Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon är havande, och hon ropar i barnsnöd och födslovånda.”

Det måste ju handla om stjärntecknet Jungfrun, som just idag, har månen vid sina fötter, så att det ser ut som om hon föder barn. Klarare kan väl inte ett korvspad bli?

Junfruns stjärntecken

Det menar i alla fall den amerikanska kristna numerologen och stjärntydaren David Meade, som tillsammans med andra undergångsromantiker kommit fram till att just idag är det ajöss med oss och vår stackars planet. Igen. Jorden går under helt enkelt. Bara så där. För att uppstå i ny gestalt.

Eller möjligen kommer den stora planeten Nibiru att krocka med jorden just idag och då går det förstås åt pipsvängen.

Men, undrar skeptikerna, om den där planeten är så jättestor och på väg hit, varför har till exempel inte NASA varnat oss. Eller varför syns den inte. En jätteplanet i vår absolut närhet borde synas, eller? ”Äsch”, säger undergångsentusiasterna, ”det vet ni väl hur NASA är. Dom kan ändå inget göra och då förnekar dom bara att Nibiriu finns”.

Det är lite som The Rapture, som jag skrev om för några år sedan. En bok om hur människor bara försvinner och hur de som blir kvar, The Leftovers, känner sig ratade, vilsna och besvikna. Den bygger på en relativt vanlig föreställning hos en del kristna i USA att de närsomhelst kan bli ”hemkallade”. Inget som jag trodde fanns här, men i kommentarerna till det inlägget får jag veta att det hos pingströrelsen finns liknande föreställningar. Och hur barn som växte upp inom pingströrelsen kunde bli skräckslagna om de kom hem och huset var tomt.

Uppdatering 24 september. God morgon! Jaha, så var det med den undergången.

Men när jag lyssnade på radioprogrammen Konflikt i går kväll fick jag mig en tankeställare. Där beskrev man undergångstankar i olika religioner och länder. Man skulle kunna avfärda det som stolligheter om det inte vore en så pass stark kraft. Det är en växande rörelse i USA, särskilt bland kristna evangelikaner. De tror att Donald Trump ska rädda USA genom att göra landet redo inför Jesus återkomst. Enligt dem står kampen också mellan onda och goda ledare i världen. Trump är god (eftersom han är kristen) och hans uppgift är att förgöra ondskan i världen. Trump fick över 80 procent av de evangelikanska rösterna.

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter , , | 17 kommentarer