Den 4 juli, på USA:s nationaldag, svämmade en av de största floderna i Texas över med över hundra döda och många saknade som följd.
Genast skyller alla på alla och Vita husets pressekreterare skyller på Gud. ”Floden kom när alla låg och sov. Det var Guds vilja” sa hon (leende) på en presskonferens häromdagen.
Vidare berättade hon att alla ansvariga hade gjort det de skulle. FEMA, Federal emergency management agency – den statliga krishanterings-myndigheten – hade enligt pressekreteraren handlat snabbt och korrekt. (Det är lätt att söka upp hennes pressträffar på Youtube. Dessutom finns en skicklig satiriker, Lisandra Vazquez, som har ett tufft jobb när hon parodierar pressekreteraren. Att göra satir på en verklighet som satiriserar sig själv är inte lätt!)
Vad hon inte nämnde var att den ansvariga ministern för Home security sedan en tid tillbaka kräver att få signera alla FEMA-beslut för utgifter på mer än 100 000 dollar.
Det innebar en försening på 72 timmar innan den statliga myndigheten kunde rycka ut till katastrofområdet.
Samma minister har gjort konstiga uttalanden om att krishantering sköts av delstaterna. Men FEMA betyder bokstavligen att krishanteringshjälpen också är ett federalt åtagande, inte enbart ett delstatligt.
Demokraterna å andra sidan förklarar det katastrofala resultatet av översvämningen med de omfattande nedskärningar inom administrationen som genomförts under det första halvåret 2025, till exempel på USA:s motsvarighet till SMHI. ”Fel”, säger Vita huset. ”Det gick ut varningar om flodvågen i god tid.”
Det gjorde det, men i Texas dröjde det innan man skickade ut varningar lokalt och regionalt. Varför? Jo, en person som hade som uppgift att vara länk mellan nationella väderlekstjänsten och de lokala myndigheterna hade slutat och inte ersatts. I den svepande DOGE-vågen med uppsägningar och erbjudanden om pensionsavgångar hade han lämnat sitt jobb och aldrig ersatts. Mellan den första nationella varningen om stormfloden och de lokala varningarna, hann det gå över fem ödesdigra timmar, som innebar många människors död.
Jag är osunt fixerad vid den politiska situationen i USA; jag har dock avstått från att skriva om det här på bloggen, eftersom den extrema situationen och alla spektakulära utspel är riggade för att vi alla ska prata om USA:s president hela tiden – eller för att vi ska glömma den förra skandalen för nästa. Men ibland, som nu, bubblar det över.
För ungefär 100 år sedan, eller kanske mer, hämtade min farmor den här rosen hos min farmorsmor i Björknäs.
Och för tjugofem år sedan planterade Redaktör’n den här vita rosen vid den lilla paviljongen bredvid föräldrarnas hus.
Det är riktigt annandagsväder. Strålande sol en dag och ösregn nästa. Det gäller att ha några bra inomhusaktiviteter på lager. Där tryter min fantasi. Tips?
Och dessutom, strax innan själva midsommaren, en dugnad som heter duga. Dvs en gemensam arbetshelg, som vi inte riktigt har något bra ord för på svenska. Dugnad i Norge, talko i Finland.
I stället för att åka tillbaka till Stockholm idag sitter jag på en bilverkstad och väntar på bilbesked. Spännande!
Jag har varit 
Här har jag skurit ner målningen på högerkanten och nertill från 70×50 till ungefär 50×40. Jag har förstärkt skuggorna, förtydligat kronbladen tagit bort några gröna blad så att det är mindre rörigt och skuggat och definierat andra. Den blev såpass OK att den fick följa med på utställningen. Den heter ”Kanske hibiskus”.
En annan tidig målning som jag också fixade till lite grann har fått namnet ”Ej artbestämd”. Jag minns inte vad det var jag försökte måla och tycker inte att jag känner igen just några av de blommor som omger mig. Kan det eventuellt vara höstanemon?
Så här ser den fina utställningslokalen ut. Gamla sjukstugan säger jag. Rättarbostaden säger andra, eftersom den haft båda funktionerna. Nu renoveras den och två ljusa lokaler är redan klara, med ljusgrå väggar som fungerar bra som bakgrund till målningarna. 
Visakortet finns i ett litet fack i handväskan och det tar jag inte fram i stressiga situationer som när jag försöker hinna med ett tunnel-banetåg. Men, om min väska med Visakortet kommer närmre avläsaren än en decimeter dras en biljett även från det kortet, fullt pris.
I prosalyriska texter skildrar hon glädjen och vedermödorna med odlandet, men ger också glimtar av koloniträdgårdarnas historia och tidigare kolonisters tankar.
Det har spekulerats mycket. Skulle reaktionära krafter vinna den här gången, eller skulle det bli en påve i Fransiscus anda?
