Tripolis hamn med svenska och holländska fartyg på redden, år 1745
På sjuttiotalet deltog jag, som ung nyanställd på utbildningsdepartementets internationella sekretariat, i ett möte med med en representant från Libyen som kommit för att diskutera samarbete med den svenska utbildningsförvaltningen.
Vi förklarade lite besvärat att vår biståndspolicy innebär att vi koncentrerar oss på vissa samarbetsländer och det kan bli en lång process om man ska inkludera nya stater. ”Bistånd?” Den libyske representanten förstod ingenting. ”Vi betalar såklart. Pengar är inget problem. Ni har kunnandet, vi har pengarna och vi vill ha nyckelfärdiga skolor till beduinerna.”
Men då är det kanske mer en fråga för byggsektorn, menade vi. Praktiska monteringsfärdiga hus går säker att beställa.
”Ni förstår inte”, sade den libyske representanten tålmodigt, ”vi vill inte bara ha skolbyggnader. Vi vill ha skolböcker, läroplaner, hela kitet. Ni har ju en nomadbefolkning här i Sverige också, som ni verkar ha fått ordning på. Och sand eller snö kan väl inte spela så stor roll.”
Nej, det blev inte något samarbete, vad jag vet. Jag tror att libyerna tyckte att vi var byråkratiska och krångliga. Dessutom hade vi ju – i alla fall på sjuttiotalet – egenartade föreställningar att utbildningen måste grunda sig på elevernas egna erfarenheter och kultur.
Jag kom att tänka på den där episoden när jag såg flaggan som hissades utanför Libyens ambassad i Stockholm häromdagen. Den är från 1951, då Libyen blev självständigt från Italien. Ledaren för självständighetsrörelsen, som blev landets nye kung, var också religiös ledare för Sanusiya-orden. Det är en gren av islam som historiskt varit viktig för motståndet mot ockupationsmakterna. Det var alltså deras ledare, kung Idris, som Gaddafi störtade när han tog makten 1969.
Sanusiya-grenen av islam var viktig som enande kraft för beduinerna. ”Under loppet av ett sekel präglat av koloniseringsförsök formade beduinerna i det nuvarande Libyen en antikolonial motståndsrörelse.” Och: ” Det som till slut hårt sammansvetsade beduinerna med Sanusiya-orden var hoten utifrån: först Frankrike, sedan Storbritannien och till slut Italien.” Beskrivningar av motståndsrörelsen finns i en artikel i Svenska Dagbladet från 2009, av Elisabeth Özdalga, chef för svenska forskningsinstitutet i Istanbul.
Gaddafi måste ha varit orolig för att beduinerna skulle ställa till med bråk, när han störtade deras ledare och lanserade sin egen variant av islam. Kanske är det en delförklaring till det libyska besöket på utbildningsdepartementet på 1970-talet, i syfte att få hjälp med att omvandla ”nomaderna” till lydiga undersåtar?
