Karin Englund

Stugan idag, lagom för två. Klicka på bilderna för förstoring

Olgakatt föreslår lördagsteman denna månad och vill att vi ska fundera på olika sinnestämningar, eller förhållningssätt till livet. I dag är temat Förnöjsamhet.

Det passar mig alldeles förträffligt för jag omges just nu av ständiga påminnelser om ett förnöjsammare förhållningssätt till livet. Vi är nämligen i farfars och farmors stuga, den som jag skrivit om tidigare här.

Stugan kring 1910. Farfarsfar i stolen med minstingen, farfar och farmor stående med de fyra äldre barnen.

Farfar hade en snickarverkstad intill, som skulle försörja familjen men den gick inte alltid så bra under de svåra åren under första världskriget. Och inte sedan heller egentligen.

Men med hjälp av potatisland och äppelträd, lingon från skogen och ko, gris och höns hankade man sig fram ändå. Med potatis, äppelmos och lingonsylt i källaren och tillräckligt med foder till kon klarade man sig även om det var riktigt, riktigt dåliga tider.

Farfar har gjort anteckningar om sina olika jobb, först som medhjälpare i sågen hemmavid. Han skriver inget om var det var, men jag gissar på Silvhytteå, i närheten av Stjärnsund. Eller kanske Kloster.

Sedan började en period med olika jobb runt om i Dalarna och Gästrikland, som hjälpsågare, sågare, byggnadssnickare, möbelsnickare och sågställare. Under den tiden träffade han sin Matilda och de fick fem barn med två års mellanrum från 1900, utom minstingen som föddes först 19o9.

Brev från farmor i Borlänge till farfar i Kloten.

De flyttade ofta, beroende på var farfar kunde få arbete. När han fick ett påhugg åkte han först  till den nya arbetsplatsen, medan Matilda avvaktade tills allt var klart med bostad och så kom hon efter med barn och bohag. Det finns några brev bevarade, främst från farfar och något enstaka till honom från farmor.

Hon skriver sakligt och knapphändigt om vardagslivet där hon är, kolmilor som ska rivas, grannar som är sjuka, oron för TBC och en släkting som tagit sig ända till Orsa för att få jobb i skogen, men när han kom dit ”var föret slut och arbetet också förstås”. Men också om de överdådiga presenter hon fått på Matildadagen: Förklädestyg, kaffekoppar och en kaka så stor som vedlår’n, ovanpå!

Farfar verkar bemöda sig om att inte tynga farmor med bekymmer. Alla svårigheterna (som tunga jobb, kalla inackorderingsrum, eller sovrum med genomgångstrafik) tar han lätt på. När han gått till fots i tre mil har ”allt gått bra”, fast han känner kanske sig lite stel i benen. När han cyklat de sex milen från Borlänge till Hofors i hällregn skriver han att han visserligen kom fram genomblöt, men ”nu när jag spisat stekt fisk och potatis och gröt så känner jag mig välmående som en sockenprost”.

Man får allt läsa mellan raderna för att upptäcka hans oro för var ska de bo, om han ska få arbete, om han ska få behålla arbetet. Det finns brev till anhöriga med förfrågningar om ”Tilda” och barnen möjligen kan få bo där medan han söker arbete, han har hört att det kanske går att hitta något i Jämtland. Och så kommer till sist lösningen. Han får jobb som modellsnickare i Horndal, familjen får hyra rum precis där han helst av allt vill bo, vid sjön och efter några år kan han både köpa huset och starta eget snickeri.

Så hur fattigt och eländigt de än hade det, med våra mått mätt, var det rena rama lyxen mot all deras tidigare slit och oro. Och friheten i att ha ett eget hem vägde tungt.

Den där handstilen… varför går inte sånt i arv!

I en verskrönika som han skrivit finns väldigt få klagomål. Till och med en stormfällning av träden på tomten slutar lyckligt; det blir massor med ved och de värsta stubbarna får värmepannan på verkstaden ta hand om. Och här är enda gången jag kan se att han faktiskt använder ordet ”förnöjsam”.

Sedan får vi se hur förnöjsamma de andra lördagsbloggarna är. Listan på lördagsbloggare finns under rubriken Lördagstema i sidhuvudet. Och nästa lördag ska vi skriva om solidaritet. Det blir inte lätt i dessa tider. Tar det som en utmaning…