Om man har turen att kunna återvända till samma trakter år efter år kan små detaljer bli allt viktigare. För tillfälliga besökare kan min rätt stökiga perennrabatt i bästa fall uppfattas som en färgklick. För mig är den full av gamla bekanta, som återkommer år efter år, var och en vid sin tidpunkt.
Jag har kvar anteckningarna från 1994 då vi tog över stället som en gång var min farfar och farmors och därefter min farbror och fasters.
Många blommor är kvar, andra har givit upp. Mest saknar jag fotblading och framförallt trillium, som bara försvunnit.
Djuphällsliljorna är också borta, men sådana är förhållandevis lätta att ersätta. Bergvallmon återkom år efter år, men gav upp för ett tag sedan. Synd, för den är mycket svårflirtad!
Men stjärnflocka, praktveronika, violruta, daglilja, dillpion och ”vanlig” pion, lysing, binka, betonika, gillenia, alpmarton, vitpytta och många fler har överlevt och turas om under hela säsongen att fungera som humle- och fjärilsbar.
Min farbror Erland, som byggde upp rabatten på 1960-talet, gjorde ett bra jobb!
Alpmarton har blå tistelliknande blommorna som är alldeles lena, inte alls stickiga. Humlorna gillar dem.
Stjärnflockan är en annan humlefavorit.
När praktveronikan slår ut blir det fullsatt bland blommorna.
Och nu börjar höstanemonerna i slänten ner mot sjön sticka upp och jag utbrister i år, som alla andra år:
”Men hörni, är ni redan här – det är alldeles för tidigt!”
Men när de väl slår ut, förhoppningsvis först i augusti, är de också populära bland traktens humlor. Bilderna på höstanemonerna är från den 19 augusti förra året.
Min slutsats av detta är att det är mycket sommar kvar, tack och lov!
