Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg arbetslägret i början av sommaren, då det till exempel revs upp ett köksgolv.
Golvet bestod av rektangulära linoleumbitar som blivit över vid skolbänkstillverkningen i den här verkstaden. Verkstaden är borta sedan länge, men huset till höger finns kvar.
Här har jag hittat en bild på en av skolbänksmodellerna, där man ser locket med den infällda skrivytan.
När skrivytorna till bänkarna skars till, blev det en bit över på varje linoleumrulle. Det är de småbitarna som fått bilda det här köksgolvet i det som tidigare var farmors och numera är mitt kök.
Lotten och Ulrika, som skötte golrivandet, färgsorterade linoleumbitarna i prydliga högar och tyckte att de borde kunna återbrukas på något sätt.
Kanske något för det närbelägna Gysinge byggnadsvård? Det var ju en trevlig tanke; jag tog kontakt med dem och undrade om mitt gamla golv är välkommet. Visst var det välkommet och numera finns där alltså ett linoleumgolv på ungefär 16 kvadratmeter om någon är intresserad
När jag lämnade mitt gamla köksgolv i två fulla papperskassar såg jag det här fina rummet dukat till fest. Björklövsgirlangen är sydd med björntråd, ett stygn genom varje löv och smörblomskransen är flätad på en ståltrådsring. 
Någon horndalsbönk har jag nog inte suttit i, men många liknande. Den ser ut som den går att höja och sänka — en sån skulle jag ha behövt. Jag som inte nådde ned till golvet (127 cm kort) blev utskälld när jag drog upp benen under mig!
Margaretha
vars öppna spis
påminner mycket
om din
Det var min pappas fiffiga idé att göra höj- (och sänk-)bara bänkar. Han tänkte att barnen är olika stora och dessutom att om barnen fick använda samma bänk några år skulle de (kanske) vara rädda om den.
Inte min fina spis, tyvärr, utan den i Byggnadsvårdscentrets visningshus. Lyllos dig om du har en sån!
Åh, vad kul att Gysinge tog emot golvbitarna. Ibland undrar jag vad som går förlorat i historien pga ointresse … Här i trakten samlas entusiaster varje måndag och visar upp sina bevarade motorfordon, förra måndagen var lastbilarna uppradade. Min pappa har arbetat för lutfiskens bevarande (och lite med förnyelse) , så självklart fins det hopp. Golvet får stanna kvar i någon form, det glädjer mig.
Tack vare till exempel olika FB-grupper finns det numera möjligheter att ta del av alla dessa underbara bevarares kunskaper (en av mina favoritgrupper handlar om kakelugnar). Här i By socken hade vi en cruising med gamla traktorer i fredags.
Länge leve lutfisken!
Jag hoppar och skuttar, klappar händer och tjoar för att Gysinge ville ha bitarna. Tänk om de hade sagt ”näääää … det finns nog inget intresse …”!
Hurra!
Ja tänk om … Vad slokörad jag hade blivit! Nu kunde jag vandra ut genom byggnadsvårdens högborg med glatt sinne och en börda lättare. Det var förvånansvärt tungt, golvet. Det fick plats i två stora papperskassar, men det var knappt att jag orkade lyfta dem.
Skönt att inte allt är slit och släng. Kan bli för mycket av den varan ibland.
Önskar dig sköna sommardagar!
Ja, det skulle ha känts fel att bara slänga allt material på återvinningscentralen. Vem vet, en vacker dag kanske någon kommer på en bra användning för linoleumbitarna. Såvida jag inte blir nostalgisk och åker till Gysinge och hämtar hem dem igen!
Vilken vacker smörblommekrans! Synd att sånt bara håller just den dagen.
Så lysande gul när den är färsk. Men även i torkat skick är de riktigt dekorativa.
Så fint att Gysinge Byggnadsvård tog hand om ditt linoleumsglv!! Häromdagen läste jag på nätet att en kinna, som jag kände förr i världen också hade haft nytta av Gysinge byggnadssvård. Min kusin Håkan Elfström har bidragit med kunnskaper i smide där, något som kan vittna om att han har smedgener från Pierrou-släkten, kanske.
Det är så roligt att läsa om alla som tar vara på gamla hantverk och använder material om igen.
Marit E. l.
Hej Marit – vad kul att du hittade hit!
Här är Elfströms smidesverkstad i Horndal, som den såg ut en gång. Jag tror att min klasskamrat Gunnar Elfström bodde i bostadshuset som hörde till. En släkting till dig?
Ååh, de där gamla skolbänkarna Minns från tiden i folkskolan, där jag gick 1967-1971 ungefär – pulpeter kallas de i Finland, och man kunde lyfta på locket och ha sina skolsaker därunder.
Så praktiska och en trygghet att ha sin bänk där det mesta (utom de eventuella läxböckerna) kunde ligga kvar. Krok på sidan för skolväskan och ett eget fack på andra sidan för kartbok, större teckningar och liknande. Dagens bänkar är enklare och inte lika trivsamma, tycker jag, som naturligtvis är helt opartisk i den frågan!