Institutet för språk och folkminnen påminner om att det är semikolonets dag idag, med ett citat ur Vilhelm Mobergs Sänkt sedebetyg. Skollärare Mård reder ut begreppen så här:
Dä finns tre stöcken skeljetecken här i världen: Dä lella, dä halvstora och dä stora. Di kallas komma, semmikolen och ponkt. Vid komma ska ni styra er lite, bara lite – så lång tid bara som det tar att blinka en gång. Vid semmikolen ska ni stanna dubbelt så lång tid – eller två blinkningar. Men vid ponkten ska ni styra er och ge er god tid medan ni drar ett helt andetag ur bröstet. Kom ihåg dä, barn, så länge ni lever!
Jag tycker det är ett behändigt och trevligt skiljetecken och jag påminner då och då om dess användbarhet. Konstigt nog är det kontroversiellt, anses snobbigt eller till och med ”omanligt”. Dumt, för det är ett praktiskt litet skiljetecken när en punkt känns för bryskt och ett komma för vagt; ett smidigt sätt att binda ihop meningar för att understryka ett samband helt enkelt.
Men varför har det ett så konstigt namn, semikolonet. Kolon vet vi ju vad det är: de där två punkterna som säger att nu ska jag berätta något. Men ”semi” betyder ju halv! Ett halvt kolon skulle i så fall rimligtvis bli en punkt. Men det är krångligare än så. Kolon kommer från grekiska och betyder led, kolonn eller del av text.
Aldo Manuzio hette mannen som hittade på detta skiljeteckenpå 1500-talet. Kanske (nu spekulerar jag) kom han på att det skulle heta semikolon eftersom han såg framför sig två språkled, eller meningar, som behövde hållas samman för att de handlade om samma sak, men ändå hållas åtskilda, eftersom de var fullständiga meningar.
