Förra veckan åkte jag en vända och tittade till husen på landet. När jag åkte därifrån senast, efter jul, var det någon minusgrad och då ställde jag in värmen så att vattenrören skulle klara den fortsatta vintern. Men jag hade inte räknat med en sån här vargavinter, så till sist insåg jag att det vara bara att åka dit och kolla.
Först farfarsstugan som ligger inbäddad i snö och där systemet med en luft-vatten-värme-växlare tuffar på. Tidigare hade jag en fiffig manick som läste av temperaturen i huset och meddelade mig hur det låg till, via 3G-nätet. Nu har det nätet stängts ner och jag måste skaffa en ny manick, eller kanske ett nytt sim-kort till den gamla. Till dess har jag höjt värmen lite så att jag slipper ligga sömnlös.
Sedan vidare till nästa hus, där snödrivorna var imponerande höga, men tror ni att jag tog några bilder? Senast det var nästan lika mycket snö var nog 2010, då det såg ut så här.
När jag satte på vattnet rasslade det till – det lät som isbitar som tog sig fram i rören. Nu har vattenrören fått värmekablar och jag höjde grundtemperaturen några grader. Det vore ju trevligt om vi får lite återbäring på elräkningarna i år …
När jag fixade med allt praktiskt och pulsade mellan huset och boden tänkte jag på hur intensivt jag längtade efter snö när jag bodde i Östafrika några år. Då stoppade jag ibland in armarna i frysen, för att känna den där isiga känslan kring handlederna, som när man åker omkull på skidor och kör ner händerna i snön.
Det hade jag ju kunnat göra nu – köra ner händerna i snön – men det kändes inte ett dugg lockande. Lite för mycket snö och lite för många kallgrader. Aldrig blir man riktigt nöjd!
Den här bilden målade jag när jag bodde i Tanzania och bara hade tillgång till snö på toppen av Kilimanjaro, dit jag inte lyckades ta mig. Jag fick nöja mig med att titta på den.
