Koloniträdgårdsrörelsen har rötter på kontinenten och kom till Sverige främst via Danmark. Det var en frukt av industrialismen och urbaniseringen, behovet av en liten plätt att odla mat på. De arbetare som flyttade till städerna var ofta vana vid att ha tillgång till odlingsmark och därför nappade de gärna på möjligheten att ha en liten odlingstäppa. 
Häromdagen var jag på en kolonilott där kolonisten och författaren Jane Morén presenterade sin fina bok Dagar på kolonin (Migra förlag). På bilden sitter Jane i blommig kjol längst till vänster.
I prosalyriska texter skildrar hon glädjen och vedermödorna med odlandet, men ger också glimtar av koloniträdgårdarnas historia och tidigare kolonisters tankar.
Jag fastnade särskilt för skildringen av hur kraven på odlarna utformats. Det fanns regler om att blanda frukt, bär och grönsaker och en maxareal för potatis. Det var för att hindra att kolonilotterna drevs som kommersiella odlingar för försäljning, i stället för privata täppor där familjerna kunde odla för eget behov. Jane skriver:
Tanken var god men ibland var behoven andra arbetare Gotthard skrev till Anna Lindhagen opponerade sig mot att han skulle mista lotten om han fortsatte att odla så mycket potatis De kunde väl få bestämma själva få ha lite handlingsfrihet också annars blir vi bara som edra drängar skrev han
Direkt från den trevliga träffen i koloniträdgården åkte jag till min egen odlingslott och nu ska här sättas potatis! Klart man måste få odla så mycket potatis man behöver. När min farmor och farfar bodde här var det potatisland över hela tomten. Mitt potatisland blir nog inte större än en familjegrav, men det är ändå egen potatis och det är något visst med det. 
Det är väl inte nybruten mark utan en rabatt som du ödelagt? För du vet väl att om man försöker gräva upp t ex en bit gräsmatta och börja odla potäter direkt så kan det komma s k knäpparlarver, små hårda gula saker och käka i sig skörden. Det bästa du kan göra om du har nybrutet trädgårdsland är att sätta en rad tagetes i odlingen. Tagetes har nåt som de flesta små kryp inte gillar.
Det stämde faktiskt när jag klentroget i alla fall satte några tagetes i mina nyodlingar och sen strödde jag vedaska över rädisorna så inte jordlopporna hittade fram.
Det finns mycket som kan ödelägga ens odlingar har jag märkt. Men jag hejar på dej att det måtte gå bra.
Jag tror att det är redaktörn’s gamla grönsaksland. Eller kanske potatislandet. Han växlade ju hit och dit. Det var lite igenväxt, men inte värre än att jag kunde få ner ett gäng sättpotatisar. Hoppas att det funkar. Tagetestipset ska jag testa vid nästa odling. Förra året hade jag en liten rabatt med Sveriges mest mobbade blommor och där fanns också tagetes. Vart tog de vägen? Är de ettåriga?
PS. På bilden skymtar Erlands perennrabatt till vänster. Den finns fortfarande kvar och varje år tänker jag att jag ska avskaffa den, för även minimal skötsel, på gränsen till miss-skötsel, tar ju lite tid. Å andra sidan låter den sig inte avskaffas så lätt, så den får väl finnas då. I alla fall i år.
Intressant! Så mysigt med koloniträdgårdar!!
En väldigt bra idé och det verkar vara allt fler som vill haka på. Både kolonitäppor och andra stadsodlingsprojekt.
Hyttfogden har så rätt…tagetes skrämmer iväg knäpparlarver utifall att de gillar ditt potatisland.
Lycka till med potatisen!
Jag kanske ska försöka peta ner lite tagetes mellan raderna. Det är ju dessutom riktigt dekorativt!
Tack för lyckatillet! Jag hoppas på midsommarpotatis.
Potatis är viktigt och har varit livsavgörande ibland. Tiden i samband med första världskriget hade en nybildad Folkets Husförening ett markområde i det som i dag är centrala Mora. De avsåg att bygga ett Folkets Hus då det behövde lokaler att ha möten i och för förströelse m.m. Nåväl, det var nödår och de upplät en del av marken till medlemmarna att odla potatis för att klara sig med försörjningen. Nu är det Moras kulturhus som ligger på den platsen utan att förtälja vad som tidigare förevarit på platsen. Mina egna erfarenheter av potatisodling är inget att skryta med. Hade visserligen traktor och redskap och lånade grannens åker men efter ett riktigt torrår slutade vi med det. Vi satte 4 lådor potatis men fick bara tillbaka en och en halv och inget jordbruksstöd blev det. Detta trots att det fanns vissa kontakter inom släkten ända upp på ministernivå.
Beklagar uteblivet jordbruksstöd, men det beror nog på dessa kontakter – på den tiden var man nämligen mycket noga med jävsprövningarna! Men något litet EU-bidrag borde ni väl ändå ha fått, tycker jag. Missväxtbidrag, till exempel.
Jag bor ju nära flera kolonilottsområden och gillar att ströva runt och titta på alla blommor. Däremot vill jag inte ha en egen lott … har aldrig gillat det där med att rensa och gräva och stå i – och så glömmer man att vattna och så är allt dött …
Men tacksam besökare/åskådare är jag!
Härligt med koloniträdgårdsområden i grannskapet. Där kan man tala om mångfald! Alla lotter är olika och ofta maximerade när det gäller vad man kan få ut av en liten jordplätt. Kanske mer jobb med en sån, egentligen, än med min rätt stora tomt i Dalarna. Den klarar sig även om jag är lat, eller bortrest. Men om jag å andra sidan gör någon insats märks det verkligen. Inte minst på min egen kondition!
För ett antal år sedan fyllde jag en stor plastbutt med jord och stoppade ner en rejält stor potatis och ställde ”odlingen” ute vid knuten. Det dröjde så länge innan ”potatiskålen”, som di säjer i Värmland, tittade upp men oj så den växte, blev en halv meter eller mer en riktig buske och blommade. När potatisskördetiden enligt gammal hävd var inne, vände jag butten på sidan och drog ut plantan och gissa vad! Nitton stora fina fräscha potatisar myllrade fram. G gjorde stora ögon när jag kom in med resultatet och undrade i vilken trädgård jag varit och snott dem.
Nästa år ville det sig inte alls med samma metod.
Intressant! Jag försökte med hinkmetoden ett år, men resultatet blev som ditt år 2, dvs inget alls. Därför har jag inte gjort några nya försök, men det kanske är dags för ett experiment på balkongen i stan!
Vet inte orsaken men när jag läser din text om kolonilotter minns jag den mest klargörande bilden av kommunismen. I forna Sovjetunionen odlades allt i kolchoser och sovchoser, alltså av staten styrda kollektiva jättejordbruk. Men varje bondfamilj fick också odla en pytteliten jordplätt för egna ändamål, en kvadratmeter kanske.
De stora diktatorstyrda jordbruken gav urusla skördar medan de små privata plättarna alltid gav rekordstora avkastningar.
Utöver uppenbara anledningar som ofrihet och hos dem som arbetade inom sovjetjordbruket och okunnighet hos dem som gjorde produktionsplanerna var storskaligheten ofta ett problem. Samma debatt som förs inom EU idag, storskalighet är inte alltid bättre. Det tycks gälla både spannmål och animalieproduktion.
I Ryssland levde ju kolchoserna vidare på sätt och vis, eftersom privatiseringarna på 1990-talet ofta resulterade i att man fortsatte i olika former av kollektivjordbruk (numera mestadels storföretag). Familjejordbruken är få och små medan de gamla ”kolonilotterna” står för en förvånansvärt stor del av produktionen.
Intressant med potatismaxarealen.
Min morfar lär ha haft tre kolonier i olika föreningar. Kan det ha varit för att kringgå denna reglering? Ingen aning. Men han odlade mycket och lär ha hållt på och öst skörd på folk eftersom det blev mer än han och mormor (och lilla dottern min mamma?) behövde.
När jag var liten hade han en koloni.
Häromåret var jag förbi. Nu var det mer gräsmatta och studsmatta.
Ja, det verkar sannolikt att man skaffade extra kolonilotter för att kunna odla så mycket potatis som möjligt. Din morfar och min farmor skulle ha förstått varandra! Här kring farmor och farfars stuga, där jag är nu, var det potatisland på hela den stora tomten, vilket behövdes när de var sju – åtta personer. Men sedan, när bara farmor, farbror Erland och faster Valborg var kvar, behövdes inte det. Men farmor envisades. Valborg frågade varför. De skulle ju inte kunna äta så mycket potatis, om det så var det enda de åt. ”Jamen” sa farmor ”grannarnas kor vill säker ha potatis”. Valborg vägrade och det blev fina blomsterrabatter i stället.