Under radarn

Vi pratar inte så mycket om den ortodoxa Moskva-patriarken Kiril, som vi borde. Det är svårt, eller till och med omöjligt att förstå att många ryssar fortfarande tjurskalligt håller fast vid att det ryska anfallskriget på Ukraina är rimligt och motiverat. Men om man försöker sätta sig in i den ryska kyrkans tänkesätt från 18oo-talet och framåt blir det begripligare.

När västvärlden utvecklades (eller förföll, enligt det ryska sättet att se det) betraktade den ryska kyrkan sig som garant mot sekularisering och mot liberala, globaliserande och ”dekadenta” krafter.  Ett starkt Ryssland med sin ortodoxa tradition gav sig inte ut på det sluttande plan som hette upplysningstänkande.

Kyrkan höll fast vid Russkij mir en ”Rysk värld”, som omfattar Ryssland, Belarus och Ukraina, det vill säga drömmen om det gamla Kievriket, den rysk-ortodoxa kyrkans vagga.

Överpatriark Bartolomaios i Istanbul undertecknar dokumentet som ger den ukrainska ortodoxa kyrkan självständighet från Moskva, 2018.

Så, när överpatriarken i Istanbul gick med på att den ukrainska ortodoxa kyrkan inte längre skulle lyda under patriark Kiril i Moksva, utan i stället direkt under Istanbul, då tog det förstås hus i helsike. Kiril är en inflytelserik person, som står den politiska makten nära.

Kyrkan engagerade sig helhjärtat för anfallskriget mot Ukraina och förklarar för församlingarna, vid gudstjänst efter gudstjänst att detta är ett rättfärdigt krig, mot det dekadenta västerländska inflytande över den ”ryska världen”.  Mot den bakgrunden blir det lite lättare (om än inte lätt) att förstå att det fortfarande finns ett ganska omfattade stöd i Ryssland för kriget. Det är liknande tankar som ligger till grund för den militära retoriken i Ryssland.

Uppdatering 5 februari.  Det är förbjudet att ”misskreditera ryska armén” och, enligt en annan ny lag, att sprida av osanna uppgifter om rysk militär. Och det finns, delvis på grund av kyrkans predikningar, tillräckligt många som är beredda att ange dem som är kritiska mot kriget. I dagen radionyhetssändningar skildras hur lärare anger elever och elever lärare, restaurangbesökare anger bordsgrannar som diskuterar det problematiska med kriget.

Det här inlägget postades i Att tolka, Debatt, historia, Politik och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

4 svar på Under radarn

  1. Kicki Englund Frost skriver:

    Hm, inte lätt att kommentera det här. Kan man begripa ett krig? Att patriarkerna har sina åsikter kan jag förstå men konsekvenserna förstår jag inte, vill inte, vägrar!
    Patriarkerna har sin uppfattning, men är det verkligen krig de vill ha, men många döda, våldtagna, torterade människor?
    Vad är det för religion som godtar sånt?
    Men hur mycket har inte skett i skydd av nån religion.

    • Karin skriver:

      De flesta religioner verkar dessvärre vara rätt pigga på blodsutgjutelser. När moskvapatriarken förlorade makten över kyrkan i Ukraina tappade han bortåt hälften av sin makt. Det gillade han inte. Och eftersom den politiska ledningen drömde sig tillbaka till storryska tider passade det ju bra att den kyrkliga och världsliga makten lierade sig i en intensiv propagandakampanj som går ut på att det nobla ryska riket måste skyddas mot den västerländska ondskan och dekadensen.

  2. Precis som alltid så är religionerna blodtörstande på ett märkligt sätt. Man kunde tro att kärlek skulle förmedlas istället. Förstår väl att man måste gå bakåt i tiden för att kunna förstå någonting alls överhuvudtaget vad gäller kriget som pågår och som inte tycks sluta pågå. Arma människor som befinner sig i detta helvete och allt de har förlorat. Omänskligt är det.

    • Karin skriver:

      Ja, det gnager liksom på ens medvetande hela tiden. Hur kan någon överhuvudtaget vilja detta? Hur kan så pass många försvara det? Hur kan det få fortgå? Så på olika sätt söker man förstå det obegripliga.

Kommentarer är stängda.